ensammafyrbarnsmamman

Nästan iaf, det känns att man fått en timme extra dag. Andra njuter nog av exra tid medan jag inte alltid gör det. Började röja i röran i tv-rummet i morse. Så nu är det nästan färdigt. Gick sen ut och fixa bort lite buskar med Lilleman. Men han e ju inte riktigt sig själv. Han vill inte leka men sen vill han leka. Helst ska han sitta på mig! Och det kan ju bli lite drygt. Tillslut så ville han till morfar. Jag Dotra och granntjejen fixa suchi men fy vad äckligt sjögräset va! Men tjejerna åt en massa ris och grönsaker och gjorde sina egna grönsakssuchi. Det var iaf uppskattat.

Grabbarna kom hem så vi fixade sedan vofflor. Och nu sitter vi bara och slappar framför tv:n och datorn. Rätt så skönt faktiskt. Hade till å med glömt bort inrednings partyt som jag skulle på idag halv sex. En vän kom upp i tanken och typ en minut senare så ringer hon. Liiite spooky! Men iaf hon skulle inte heller åka på partyt. Men tycker ju lite synd om henne som ska ha. Men vi är ju inte nå nära vänner så det e väl sak samma.

Har så mycket tankar i huvudet. Säkert därför som jag inte får så mycket gjort idag. Borde ju hunnit massor, men jag har inte haft någon lust att göra mer än det jag gjort. Jag står lite villrådig i mina tankar. Vad fan är rätt egentligen? Ska jag låta barnen träffa sin pappa eller ska vi ta ett uppehåll? Eller uppehåll är det ju. För han har inte träffat dem på två-tre veckor. Och efter det så har han knappt ringt heller. Jag kan inte i min vildaste fantasi inte förstå hur man kan skita i sina barn på det viset! Jag mår illa av bara tanken. Det sliter i hjärtat på mig! Jag märker ju hur dom saknar sin riktiga pappa. Men dom har ju förstått att han inte är som alla andra. Och jag vet ju inte om jag gör rätt som är så pass öppen mot barnen...Dom vet inte att han flyttat in hos en tjej och hennes två barn. Det skulle göra så ont i mig att se deras sorg över att deras pappa valt några andra barn istället för dom. Han ska ju finnas för barnen och inte dom för honom! Men hur ska jag få det att gå ihop?!? Just nu önskar jag att jag hade ett trollspö som kunde önska barnens pappa frisk så dom kunde bo hos honom när DOM vill. Men det är ju ett önsketänkande. Jag tror på nå vis att han aldrig kommer att komma tillbaka till stan så han kan vara deras pappa. Men det är hans val. Tyvärr är det barnen och jag som får ta smällen. Mest barnen så klart.

Jag kan bara hoppas och be att detta tar slut snart. Och hur fan blir det på dopet. Kommer jag få stå där ensam? Många tankar finns i mitt huvud. 

Fullt upp men ändå inte idag. Rätt så skön dag. Just dagar som denna, som man förstår sig på livet. Ändå har det inte hänt nå speciellt alls. Körde barnen till dagis och skola. Var sedan uppe vid kyrkans samlingslokal och plockade upp en massa kläder. Undrar varför jag gör sådant, då det inte fungerar i min hjärna att se en massa saker som jag sedan ska organisera, ja iaf inte med en massa andra organisatorer. Det blir en evig soppa till slut blir jag handlingsförlamad och går runt och bara plockar och kollar till ingen nyttan ha ha ha=) Men va sjutton, nu e det gjort och gulliga o kom med mina pengar. *tack* Blir ev babysång nästa fredag. *Mysigt*

Efter allt plockande så åkte jag hem. Pappa va här så vi hjälptes åt att spola av poolen. Min tomt ser äntligen öppen ut, till sommaren blir det nog bra. Träden är äntligen borta! Tog bara typ fyra år eller nått. Sen hämtade jag barnen och vi plockade med en massa leksaker och prismärkte. Kul om man får en tia för dem iaf. När klockan var fem slog jag på datorn för första gången idag. Och jag tror det är anledningen till min sköna dag Datafritt! 

Körde de två äldsta på disco. Jag lilleman och gofisen lilltösen lågframför tv:n och snackade massa gojja. Lilltösen gurgla och skratta. Det låter ju så himla mysigt. Vi lyssnade på dop musik. Och grät några tårar. Det finns så mycket fina låtar. Men lika bra att gråta in sig nu så kanske man håller sig lugn på dopet;) Jag vet ju heller inte om jag kommer att få ha dopet själv. Även om vi inte är bästa vänner så är det ändå vi som är Lilltösens mamma och pappa. Även om jag inte är troende på det vis att jag är kyrklig, så är dopet på nå vis viktigt eller en tradition iaf. Nu vet jag inte om pappan fått dom om vård/behandling borta/hemma eller fängelse. Trodde han skulle berätta det idag. Men han har inte hört av sig. Skit samma. Viktigast är att Lilltösen blir döpt. Ska höra mig för om kantorn vill sjunga. Har hört henne några gånger och det låter fint. Även om det inte blir många på dopet så blir det bra.

En timme kvar, sen hämta stora grabben. De andra är supertrött! Men vad gör man inte för sina barn då de vill ut och roa sig<3   

...med allt som livet ger och allting som du kring dig ser. Glöm bort bekymmer, sorger och besvär.

Jo, jag försöker faktiskt med det HELA tiden. Men allt slår även tillbaka på mig HELA tiden. Känns som jag tappat bort mig själv en aning. Jag funderar mycket på hur jag ska lösa min hjärnas ekvation. Jag vill så himla mycket! Känns som alla får den hjälp och det stöd de behöver och vill ha. Själv har jag lätt att få praktisk hjälp. Men det andra då? Nä, jag mår faktiskt inte super dåligt. Jag känner mig mest bara ensam. Ensam i min familje-vardag. Jag kan ju inte ta första bästa kille bara för att slippa vara ensam allt för länge. Jag vill bara finna den riktiga kärleken. Någon som älskar mig för den JAG ÄR. Som kan acceptera att mitt liv innebär ett liv med mina fyra barn. Och som kan finnas där och stötta mig och hjälpa mig med barnen. Det som ingår i en helt vanlig familj, med två friska föräldrar.   

Jag hoppas att jag någon gång finner tryggheten och får leva i en normal familj med en kille som kompleterar mig och kan ge mig en spontan kram. Någon jag slipper tjata på. Jag har ju levt ett liv som jag trott varit normalt. Men fan det var ju bara det fina alltså barnen som var det normala. Men jag vet nu vad jag INTE ska göra. Men vem ska tala om för mig HUR jag ska göra? Ja, skit samma. Kanske ingen som förstår iaf...

Men en sak är säkert och det är att jag är otroligt glad över och nöjd med mina barn och deras framsteg. Glad att jag har ett tak över huvudet, en skaplig ekonomi, bil som rullar och tar mig dit jag behöver.

Just nu skulle jag behöva en resa till värmen. Ett varsitt rum till barnen färdigt. Större bil. Och att få börja träna inför min framtid. Tre av fyra går att uppfylla. Så det visar sig innan årets slut iaf. 

Dax att sova. Massa fix med alla kläder i morgon.  

Sover fortfarande i tv-rummet. Barnen tar kol på mig. Alla är upp i varann är vi ska sova. Och jag och dogtra kommer inte alls överens! *suck* Hon hånler bara när jag säger åt henne. Och då ryker det ännu mer ur mina öron! Men jag vet att det är för att hon blir ledsen när jag säger åt henne. Men hon ska inte tro att hon får bete sig hur illa som helst, utan tillsägelse. Jag vill ju att hon och jag ska få ha en fin mor-dotter relation. Men vi klaffar inte riktigigt. Jag älskar ju henne som en mamma gör. Men jag når inte fram! Klart hon söker min uppmärksamhet. Men det blir ju bara motsatt effekt som sagt. Jag ska försöka ta itu med det fort nog. Men hon tar verkligen musten ur mig och gör mig ledsen med sitt dumma sett.

Min pappa var snäll och ringde och fråga om han skulle komma fram och köra barnen till skolan. Så det tacka jag inte nej till. Lilleman skulle iaf vara hemma. Så vi hade en mysig morgon på golvet framför tv:n/´datan. Åt upp helgens godis, prata, titta på tv och han spela nå spel. Strax efter tio åkte vi till stan och klippte hår, hämta ut dop-tavlan, köpte skor för tillgodkvittot som jag hade på 1000kr har 300kr kvar. Klippte lillemans hår, stilig kille! Köpte en skelett pyjamas och en tröja till fotografen i morgon på dagis. Han fick självklart välja tröja själv.

Lilleman är i ¨nån jobbig trots. Han verkar inte riktigt glad heller. Han vill inte göra något, han ska helst bara vara inne. Morfar duger inte heller nu. Så jag vet inte vad det är med honom. Han har blivit en riktig gnällis. Gnäller om allt, inget duger, fast han väljer själv. Ja, inom rimlig gräns. Jag har aldrig försökt skämt bort barnen med saker när vi åker och handlar. De saker barnen har är julklappar och presenter. Men mycket vill ha mer. Men jag är ganska hård på att inte köpa massa extra. Typ tidningar med leksaker mm det får dom heller nästan aldrig köpa. Om de är sjuk eller på lov. Kan de få en tidning. Sen är det väl mst lilleman som fått nån liten graj, från automaterna eller så OM han varit duktig. Så det händer heller inte allt för ofta. Men det g¨år väl över. Kom på nu att jag glömde ta med honom till Maxi idag och prova overall. Men jag hade inte orkat med hans gnäll idag heller. Så det blidde kaffe och lite snick snack hos min käre vän istället.

Inte gjort mycket annars idag. Borde ha plockat ihop kläder till loppisen på lördag. Men jag har inte haft lust helt enkelt. Har till på torsdag på mig. Alla barn sover sen en timme tillbaka. Så jag ska väl ta och lägga mig här i min provisoriska säng på golvet och glo på tv:n till jag somnar.

Igår var det alltså dax. Lämna de tre stora barnen hos morfar och mormor strax efter tre sen lämna lilltösebn hos min bror i stan. Åkte å fixa till mig sen hem till min bror igen och vänta. Sen bar det av. Gott mouserat vin i bilen in, lite mingel (som det så fint heter) inne på arenan med en fördrink. Mat som smakade bra, men lite knepig kombination av mat, efterrätten va inte den godaste men det va trevligt vid middagen iaf. God cider, men smaklös fast det är ju i min smak som inte gillar alkohol till maten=) Bra show och Martin Stenmark är en kille alldelens i min smak *mums* I pausen mellan maten och showen så var jag och en till tjej ut och rocka rickring på wii, Jag fick tröstpris, med mina ynka 38 varv :P Men min påse innehöll mer än den andra så vi måste fått fel. Men inte gjorde det vaeken mig eller henne nå, då hon aldrig sminakr sig och jag gör det lite oftare än henne=)

Klockan elva bar det av från storstan till stan igen och en sväng på puben. Den första blick jag fick var av en riktig go bit mmm i min smak=) Heja på min halv skumma kusin, knepig kille. Sen bytte vi bord och då hamna jag bredvid honom.  Då satt vi så vi såg ut över trubaduren och bordet framför satt go biten. Så jag kikade i smyg ibland ;) Jag känner igen honom som sjutton, men kan inte komma på vart jag sett honom förut...! Det kanske dyker upp i mitt minne så småning om. Kan höra mig för, han var nämligen ute med en väns granne. Så gåtan kan nog lösas, bara jag tar mig modet att fråga.

Hemma hos min bror halv två, de andra skulle äta Mc Donalds. Somna två, lilltösen vakna sju och broders barn halv åtta. Inte så att de satte sig och kika tv i det tysta. Nä hä då de började tok leka och stoja alla tre. Mina barn som är lugn på morgonen. Kom hem till byn halv fem igen. Så jag är rätt seeeg. Inte ätit mycket idag. Men är inte dålig heller. Men som sagt trött.

Nu blir det tv och sova! Frisören med lilleman i morgon och lite inhandling.

Ännu en morgon med en massa fläktar surrandes. Motorn till pannan kommer inte fören på måndag, om vi har tur! Inatt har jag iaf sovit skönt MEN självklart så blir man väckt av barnen titt som tätt istället. Sa verkligen bli sönt när jag får sova i min egen säng. Jag förstår inte hur jag tyckte det va skönt att låta barnen somna i soffan och jag somna sen! Dom är ju hopplösa när det gäller att sova på soffan. Massa onödiga tjafs mm. Så aldrig mer soffan förutom i nödlägen som dessa.

I går hade jag möte med soc och kontaktfamilje mamman, som jag dessutom känner. Allt gick bra, var ju inga konstigheter utan hon ville mer kolla vad hon skulle skriva i kontraktet. Så det kommer väl nästa vecka eller nå. Kontaktfamiljen åker till spanien i tre veckor idag. Jävla lyx! Vill också bort. När de kommer tillbaka så sa de börja att ha stora grabben varje torsdag och var frärde helg. Blir nog bra hoppas jag.

Efter det så bar det av till köpcentra och kika kläder till ikväll. Hittade en skinnjacka, tights, örhängen, ringar och en tröja spm jag inte kommer ha:P För fet över arsele! Åkte hem och bråka med den där j*vla asiatiska tjejen från Hälso centralen! Jag fattar inte hur dom kan sätta henne att arbeta med människor! Och dessutom sitta i telefonrådgivningen. För det första så ringer hon 20 minuter för sent, sen fattar hon inte vad jag menar, sen läser hon upp in formation som hon inte får läsa(tror jag), sen är hon otrevlig, efter samtalet så rin ger hon upp igen och trot att hon inte pratat med mig. Då slänger hon på när hon kommer på vem hon ringt. Sen ringer hon ytterligare en gång och säger att jag kan komma och hämta remiss svaret. "Inga onormala fynd" Så jag hoppas det menas att dom inte hittade det dom sökte alltså nån sjukdom. Ska iaf till neurologen 30 november. Tydligen hade han skickat remiss även dit. Därför jag fick tiden igår. Så det e löst.

Efter jag hämtat remiss svaret så blev det badhuste med alla barn och en kompis och en av henns söner. Så vi hade det så jätte trevligt. Simmar som  en jävla kratta fortfarande. Fast jag kan väl inte bli bättre heller om jag aldrig åker och simmar. Lilltösen bada hon med. Lite skeptisk var hon men det gick bra. Förutom alla j*vla utlänningar i poolen! Jag fattar inte varför de är så jävla respektlösa! Stora killar som kan simma är och hoppar och leker i varma poolen. Bråkar och trycker ned varann i vattnet å är helt dum i huvudet. Vi var de enda svenskar i poolen och då är vi ändå i vårt eget land. Jag är inte rasist! Men någon måtta får det vara på invandringen! Sen dyker det i två kvinnor med t-shirts på, pga att de måste skyla kroppen. Men runt alla pooler sitter det utländska karlar från samma lan/kultur och glor på alla andra svenska tjejer som badar. Simsällskapet hade träning. Men fan det är ju helt äckligt och sjukt! Snacka om helt sjuk syn på män och kvinnor i dessa kulturer!

Efter badet så blev det ute mat. Slaskade i oss det i bilen sen åkte jag till en annan kompis och klippte håret och lånade en tröja av henne till ikväll. Så nu känner jag mig nöjd. Även ändrade planer för barnvakt. Min bror ska ha lilltösen sen kommer jag att sova där med. Åker in till tre ska sen bli sminkad och fixad i håret innan jag förhoppningsvis blir hämtad i stan. Ska väl ta mig ur soffan och färga håret och duscha. Så jävla typiskt med, har jag sluppit blöda i över ett år så damp det ner som en bomb i torsdags, nu när jag för en gångsskull ska ut å göra nå skoj. Aldrig kan det va riktigt bra. Men jag hoppas att jag kan slappna av ändå.

Nu färga hår sen städa  

Jag vet inte vad som har hänt. Men han finns inte längre. Han var en av de många "pundarna" som aldrig fick några barn. Han valde missbruket före. Vi hade många givande samtal under de 13 år vi känt varandra. Han försökte ofta tala barnens pappa tillrätta. Att han som hade barn, skulle ta vara på dem och lägga av med allt skit. Då jag lärde känna honom så pratade vi mycket. Han berättade mycket om barnens pappa jag vet att han tyckte väldigt mycket om honom som vän med. De hade växt upp tillsammans och kände varanndras beteenden utan och innan. Han var en ensamvarg fast ändå inte. Jag har pratat med honom många gånger under de år jag och barnens pappa var separerade. Oftast handlade det så klart om hur mycket **** älskade oss. Kompisen försökte ofta få honom att lägga ner "skiten" och ta tag i sitt liv. Fast han var också den som tog "skiten" med ****. Men han har även rett ut många saker och förstått vad jag gått igenom och kunnat berätta hur jag känt för **** fast med andra ord. Då vi aldrig pratat samma språk. Men många gånger har mitt budskap gått fram.

Jag har varit så jävla förbannad på denna "vän" många gånger. Och faktiskt så är jag nog den enda han inte blivit förbannad tillbaka på. Han hade respekt för mina ord och förstod mig och min frustration. Jag VET att han ville bli en bättre människa. Men tydligen lyckades han inte. Nu vet jag inte om han tagit sitt eget liv eller dött i en olycka. Men helt oväntat var det inte att korthuset med alla dessa "Pundare" skulle fortsätta rasa. De senaste tio åren så har MÅNGA från samma liga i stan tagit sitt liv elelr dött genom olycka. Den första som jag kände år 2003. Han ville ha en förändring, orkade inte med att alla skulle knarka sönder sig. Men efter hans självmord har många därefter gått samma öde till mötes.

Barnens pappa ringde och meddelade om sin rättegång. Jag lyssnade med ett öra och hummade med. Så samtalet varade inte länge. Men det han säger är att "Jag fick iaf ingen kontraktsvård som **** fick på Roberstholm, för honom tog dom direkt från domstolen och körde dit" Kusligt att det var hans namn han nämnde. Få se hur barnens pappa tar detta. Jag blev ledsen. Ledsen för att han inte tog chansen att leva ett normalt liv. Killen har ändå haft ett jobb på ett stort företag men hypokondriker som han var, så orkade han inte och fick sparken för massa år sedan. Jag tror inte barnens pappa kommer klara av denna sorg även fast de va osams ofta. Men de var som bröder när de umgicks. Jag skickade iaf ett sms och berättade. Jag är inte skylldig honom det. Men jag har känslor i kroppen. Jag VET att barnens pappa kommer vilja ha mitt stöd i detta. Men jag kan inte ge honom det. Och under alla omständigheter så är det tragikomiskt  att detta dödsfall inträffade just nu.

Vila i frid

Sov som en kratta i natt. Varmt och kallt om vart annat. Sen så vaknade lillTösen hela tiden kändes det som. Eller hon vaknade var tredje timme iaf åt å bajsa. Vete sjutton vad det är med hennes mage. Kanske borde kolla upp mjölkallergi. Vaknade för sista gången klockan sex så då va det ändå morgon. Men inte skönt att kliva upp när det bara är 18 grader i rummet och 16 i hallen. Men det gick bra va minus 7 grader ute så min pappa hämtade stora barnen och körde dem till skolan. Så lilleman va med mig idag. Liiite tjatig då!!! Men vi va till öppna förskolan så va ju lite annat än att bara va hemma.

Ville bara lägga ut bilder på hur jag kan kombinera mina två chassin. Gillar båda färgerna så jag vet inte hur jag ska klara mig utan Elk sen när den city korgen ska bytas mot Pink check sittdelen.

En motor som styr utsläppet på ved pannan har gått sönder. Så nu är det väldigt kallt här!!! Har fläktar men mina barn tycker inte om för varmt, så just nu är de avstängda. Hoppas jag får det fixat till i morgon! Så typiskt att allt sånt här händer när det blir höst och vinter. Fukt problemet åtgärdat så då kom nästa. Fast jag har iaf tak över huvudet och klara av lite kyla. Alla sover i tv-rummet inatt. Så det känns helkonstigt, för sedan maj så har vi verkligen haft rutin på att gå upp och lägga oss. Huvudsaken vi inte fryser och blir kall så kan vi sova vart som helst.

Skulle sjuttsiken behöva ha hit arga snickaren. Men jag är alldelens för feg att ställa upp på nå sådant. Såg att de sökte nya objekt. Så lite sugen e jag allt. Vi har ju inte brist på kvadratmetrar direkt. Men brist på organisation. Blev ju smått kaos när det blev fukt i två rum. Så två sovrum som jag skulle fixa har stått obrukbara. Men snart hoppas jag det blir någon ordning på det. Ev att lilleman och dotra får ett varsitt stort rum på nedervåningen och lilltösen och stora grabben får uppe där jag har mitt rum. Jag vill inte byta rum för jag är så nöjd med det efter att jag rustade helt själv. Bad om hjälp från mina bröder och min pappa men ingen hade lust eller tid. Men det gick iaf. Sen behövs det en skiljevägg och ett dörrhål till det andra rummet. Och det kan jag inte fixa. Men bara det är gjort så kan jag tapetsera. Sen dotra kan ha de tapeter som finns om hon får de andra rummet. För de har bara suttit där i max två år. Och lilleman får helt nya tapeter isf. Nya klick golv i alla fyra sovrummen med. Det kommer bli fint och jättebra bara det blir klart=)

Köpte lite onödighetsprylar idag igen:). Men jag blev ju ännu gladare för det. Har ju suktat länge efter en fin kökshanduk passande gardinerna och två orkideér i siden. Nästa vecka blir det 6 st handdukar och gardinkappa och tvålpump till toan. Har fått en liten röd tråd med färg på nedervåningen. Kanske ser knäppt ut, inte vet jag. Men jag gillar den färgen. Och det är ju jag som bor här :P Sen blev det en vagn till lilltösen med. Den har jag letat efter sen innan jag köpte nitro cityn. Men nu hittade jag en city cross så nu kan jag gå ut i vinter med. Hade nog blivit lite svårt med de små hjulen som nitron har. Men fick den för 1000kr och det var faktiskt jätte billigt.

Va till en vän på kaffe idag. Och som vanligt så "sappade vi mellan kanalerna" när vi pratade. Vi kan nog inte hålla oss till samma samtalsämne längre än två minuter. Vet inte om vi lider av adhd båda två ;) Vi började prata om den super duper långa kommentaren (som är väääldigt likt vad frun brukar skriva/säga till mig)

Men jag tror jag vet vad som blev felet förra gången jag och barnens pappa "fann" varann. Jag var nog så stark att jag trodde att även han va det. Eller kanske inte trodde men att "Tillsammans klarar vi allt" Och eftersom vi pratat mycket under alla år, trots alla elakheter, så tror jag det är den biten som är svårast. Att få berätta saker och få höra saker för och från den människan har funnits där i 13 år av mitt 30 åriga liv. Inte få nå bekräftelser, inte jag iaf. Men jag vet ju att han skulle ha bekräftelse bara han hade lyckats pricka rätt i toan, fast det är en självklarhet. När han inte ringer på flera dagar så tänker jag INTE på det. Kan få ett sms efter flera dagar  av tystnad och då hajjar jag till. Ja ha vi har ju faktiskt inte pratat. Han kan då ha ringt och endast pratat med barnen, men de händer väldigt sällan att han gjort det under en "Tyst period". För OFTAST är det mig han sska och vill prata med. Som idag tex så orkade han inte ens ringa barnen för nu mådde han så dåligt för rättegången i morgon. Han skickade god natt till dem som jag läste upp. Jag hoppas han åker dit och får sitt straff i morgon. Men han är ju som sagt väldigt manipulativ så han klarar väl sig med böter som vanligt. Men skit samma. Jag har inte orkat brytt mig att fråga om vad han gjort. För det skulle bara ploppa ur en massa lögner för att förstora det hela. Som om det skulle va tuft för en 32 åring att åka dit för grovmisshandel. Men han säger hellre det än att det kan ha varit brott mot knivlagen eller dyligt. Suck! Mina barn ska då fan aldrig bli som honom och det ska jag se till.

Tanken på att träffa en trygg person som får hela familjen att må bra, det skulle vara helt underbart. Men jag har absolut inte brottom. Och eftersom jag tror på ödet så dyker han upp när tiden är mogen. Jag vill ju inte träffa nogon inna tiden är mogen, för då kommer kärleken bara bli en oläkt sårskorpa uppe på allt skit som varit. Så jag rensar varje dag. Och har faktiskt gjort det ett tag. Nog därför som jag varit så himla slut så länge för energin har gått ut till att tänka ut en livsplan och hur jag ska komma dit. Inte färdig än, blir nog aldrig helt klar heller. Men ska försöka plita ner den någon dag.

Har ju som sagt några mål. OM MRT inte visade några fel i huvudet så ska jag börja träna för att söka in på polishögskolan. Göra klart engelskan helst till jul så att jag får ut mitt slutbetyg skulle sitta fint. Det är två punkter på listan. Men listan är ganska lång men inte tung egentligen.

Nu är det dax att kolla vidare på nätet. Skulle ha komenterat din kommentar men jag hittar inte de rätta orden. Men tack iaf. Jag är redan på väg. Men den vägen är lång. Men längre kommer den inte bli.

Jag måste få skratta lite åt mig själv=) Jag kunde inte hålla tyst åt barnens pappa idag heller. Men va fan, han kunde inte ens masa sig till stan för att träffa sin egen dotter. Iof så skiter jag i det, men det är ju jag som får skiten av han sen för att han aldrig får eller tydligen inte tillåts träffa dem. Men iaf så började jag gnälla över det ena å det andra. Till svar fick jag :" Så där har du alltid varit" Men som jag skrivit förut, så har ju jag fått tagit allt med hemmet och barnen och han bara föjlt med när vi handlat typ okej bytt blöjor, klippt naglar och badat dem har han ju hjälpt till med också. Jag kan nog inte räkna på mina händer att han haft barnen själv längre stunder bara för att jag skulle göra något. Och hade jag gjort något, så sov dom oftast inte när jag kom hem. NEJ jag tänker inte försvara honom idet. Och jag har aldrig tahit ifrån honom rätten att göra vad han vill med barnen. Men han tyckte ju att när det va små så gick det inte att ha med dem bort så bäst att vänta till de var blöjfri och kunde prata. Är det då så konstigt att jag tagit på mig mycket ansvar själv? Iof hade det inte blivit ett enda barn om jag inte hade vetat att jag klarat det själv. Och så måste man ju tänka, för tänk om någon skulle dö eller springa ut å va otrogen, sen står man helt själv och inte vet hur man ska fixa det. Men iaf, kanske är idiotiskt tänkt, iof har jag väl inte tänkt på det på det viste. Men jag har ändå vetat.

Fick en *tårta* i fejjan idag. Pratade om att jag varit tystlåten i unga år, att jag sen jag fick barn och efter att vi flyttade till byn, börjat prata om hur pappan varit och det har varit si och så. Även mycket funderingar OM HUR jag ska gå tillväga för att få ett fungerande liv med honom (då förut alltså!). Jag har heller inte hållit tyst om när han varit dum. Har iof inte sagt HUR eller ALLT men en lite del. Men iaf idag så kom tårtan, inte helt oväntat. Men typ så här:"Det skulle du väl ha tänkt på innan du skaffade en till unge med****, att folk pratar och tycker du inte är funtad, när du dessutom snackar skit om honom!" Ja, ha vad svara man på den då? Sa som det va att, jag har ju kunnat gjort abort, tittade ner på lilltösen och sa att jag ångrar inte ****** en sekund nu när jag ser henne finnas här. Men fan vad sånna ord sårar! Jag har väl för fan inte bett om mitt liv! Men jag är fan flera miljoner gånger starkare och erfarenheter rikare om HUR jag INTE ska tycka synd om människor hädan efter bla. Och ingen är värd det jag gått igenom! Och jag har ju trott att det varit normalt. Har nog inte insett det fören nu att han betett sig så illa mot mig och våra barn. Har alltid försvarat honom med att han är sjuk och i ett missbruk. Men egentligen så är det ju. Och nu säger han ju att jag gjort han sjuk. För han har ju blivit normal på två veckor. Vilket är bull shitt! Men han lär ju tro det. Han slipper ju ansvaret med barnen och får bara träffa dem i roliga stunder, ja om han nu dyker upp som han inte gjorde idag.

Ja skit samma, jag har rätt att bli arg. Nästa gång ska jag hålla käfften! (försöka duger iaf=))

Vaknade klockan fyra i morse och gav lilltösen mat. Sen när jag skulle somna om så började tårarna rinna och jag kände sådan sorg. Varför har mitt liv blivit som det blivit? Är detta mitt öde att alltid behöva vara och känna mig ensam? I morse, då klockan fyra så kände jag mig så otroligt ensam och ledsen. Jag hade behövft en grupp att gå till, typ som AA fast för ensamma. Ställa mig upp och säga "Hej, mitt namn är ***** och jag känner mig så otroligt ensam". Men såklart finns det inte några sånna grupper. JAG VET att jag kan var ett "Pain in the as" men jag VILL INTE vara det. Jag vill bara ha förstålese och en öm hand som stryker min rygg och säger "Det löser sig, du kommer att få det bra, jag finns här för dig när du behöver". Jag vill ju inte känna att jag tvingar mig på. JAG VET att det kan vara drygt att OFTA få höra en massa tråkigheter från mig. Men jag har ju inga andra än mina vänner. Och jag tycker inte heller att det ALLTID är så.

Kom att tänka på en sak att jag ofta och under många år, så har jag skyddat barnens pappa. Inte höjt upp honom till skyarna, men ändå sagt att han varit en reko kille. Vi båda hade tunga ryggsäckar när vi blev tillsammans. Jag hade det inte bra hemma. Va alltid osams med min sjuka mamma och hennes assistent. Fast Assistenten ställt upp så mycket på mig. Jag och barnens pappa träffades på en fest. Vi pratade i timmar ända fram till morgonen. Träffades inte på en vecka, blev tillsammans fredagen efter. Sen den dagen så va vi ifrån varann torsdag till söndag på våran, då jag va på resa med gymnasiet. Jag märkte ju att han va svartsjuk. Men för mig som ALDRIG haft ett normalt förhållande så brydde jag mig inte så mycket. Jag fanns där för honom. Slutade umgås med mina vänner. Träffade en ny vän som jag träffade ganska ofta.

Första gången det hände något va på vårkanten. Vi sprang runt på fester i området och han blev så svartsjuk. Han slog sönder alla mina och hans glas som stod i diskstället, kaffebryggaren flögg och två tavlor i som va som speglar slog han sönder. Jag kommer ihåg att jag blev helt stum. I flera timmar den natten kunde jag inte säga ett ord. Det gjorde så ont i mig att han sårat mig så djupt och inte litade på mig. Kommer ihåg att han skrev ett brev till mig, har nog det kvar, han bad om ursäkt och sa att han inte viste vad som flygit i honom. I samma veva tror jag det va, så berättade han att han använde ametamin. Jag brydde mig inte så mycket. Ha själv aldrig varit beroende person. Vi hade bestämt att vi skulle förlova oss i juni på midsommaren 98. Sagt och gjort, trots upprepade urspårningar från honom. Även midsommaren blev sedan kantad av svartsjuka bara för att några killar hejade på mig.

Livet rullade på. Han strulade med pengar och betalade inte räkningar. Telefon blev avstäng och även elen. Men jag fixade det med mina sparade pengar. För de pengaran köpte vi även en gammal SAAB och de pengarna betalade hans hyresskuld och även förlovningsringarna. Jag levde i en värld jag trodde va okej att bli behandlad på det viset. Jag tror han hade sönder minst tio telefoner under de första två åren. Vi flyttade till en lägenhet som stod på mig. Jag provade amfetamin några gånger. Sista gången var på julen 98. Då hade jag inte ätit på flera dagar och vå bråkade som sjutton över att han  skulle gå ut å festa när jag mådde så himla dåligt. Jag svimmade i hans famn inne på toa. Men ändå lämnade han mig ensam. Men en trasig hemtelefon så jag inte kunde nå honom.

Många gånger hände det att han slängde alla lortiga kläder på mig när jag satt i badet. En gång åt jag mat som hamnat i slasken.  Blev det inte som han ville eller han blev svartsjuk, så blev det på detta vis. Mycket bråk om pengar, fast det var jag som hade mest pengar och lånade av mina föräldrar. Fixade mat och tjyvhandlade på pappas ica kort. Fast jag tror han förstod. Vi skaffade en liten katt. Hon blev min lilla tröst. Fast det hjälpte ju inte mot bråken. Fast när vi hade det bra så va det bra. Men så klart berodde ju det på att jag inte yttrade för att jag inte ville ha bråk och sönderslagan saker. Till och med grannen kom upp några gånger. Och då blev han ännu värre mot mig. Han kastade saker, oftast tv-dosa eller snusdosan. Som om vi hade råd att köpa massor. Han kastade en dörrmatta på mig, knuffade mig ner mot sängen när jag tänkte gå iväg. Mina bröder va till oss en gång med en inflyttningsblomma. Min pappa kom och plingade på en gång, ville att jag skulle följa med ner till bilen. Han hade då köpt en ny damsugare åt mig. Jag blev så glad, tänk att min pappa tänkt på mig! Och att bli glad över en dammsugare händer kanske inte alla unga personer.

Vårat hus skulle rivas. Och ja sa till honom att vi kanske borde prova bo själv, då jag aldrog hade gjort det. Tror jag påtalade det även när vi flyttade första gången. Men samma visa med onda ord och sönderslagna dörrar även denna gång. Så det var bara att packa och flytta. För jag älskade ju honom ändå. Och hade ju ingen annan. Vi bytte område helt och det blev en nystart. Jag tog studenten. Tillbringade den i en bil med honom för han ville inte att jag skulle ut och festa med mina kompisar. Nya soc sekreteraren vi fick frågade mig om han missbrukade, men jag blånekade. Men dom hade fått indikationer på det. Men dom trodde på min lögn. Så han kunde ha fått hjälp redan då. Men jag va nog för rädd för att bli lämnad. Även min skolsköterska frågade om han a dum även två av mina vänner. Jag trodde nog att det skulle göra allt värre. Våran gemensamma önskan va att vi fick ett litet barn helst en pojk först. Hade iof inte syddat oss på nio månader men två månader efter studenten visade det ett pluss. Vi va jätte glada. Han lovade att sluta med amfetamin. Och det gjorde han faktiskt. Han tog ett återfall när grabben va 6 veckor. Va på väg att flytta, men samma visa som alltid att han ångrade sig han grät och skulle aldrig mer såra oss som han älskade.

Han fick ett jobb och allt blev faktiskt bra. Vi umgicks tillsammans och träffade inte många. Åkte ofta till hans och mina föräldrar. Vi blev gravid igen. Flyttade och när jag va i åttonde månaden så kom han hem påverkad av alkohol. Han hade fått tabletter utskrivet av läkare som han tagit samtidigt. Han knuffade mig in i grabbens bokhylla. Jag går hem till en granne och sover. Ännu en gång med planer på flytt. Men såklart så kunde jag ju inte lämna det jag älskade. Och ingen annan skulle vijla ha mig heller så då kunde jag lika gärna stanna. Dotra föddes. Och det blev hans ögonsten. Vi var lyckliga. En perfekt liten familj med några skavanker. INGEN viste hur han var eller hade varit mot mig. Grabben och dotra hade fått höra så mycket. Fast oftast så låg dom och sov.

Han började missbruka ännu mer och allt. Och det va allt. Det eskalerade då han fick ut tabletterna av läkaren. Antagligen va det inte rätt sort. Men han hade inga änslorm brydde sig inte om hur vi andra mådde. Svartsjukan va värre. Juldagen 04 försvinner han och kommer nerblodad och helkonstig på annandagen. Han hade suttit påverkad hela natten i garaget så allt stod öppet. Han berättade då för sin mamma att vi väntade en liten bebis till. Och hennes ord va att hon inte vill träffa nogon av sina barnbarn mer. Där sitter jag i soffan gråtandes med två små barn som hör och deras pappa sitter på golvet och höjer sterion. Allt blev bra ännu en gång. 

Det skulle dröja ända till maj innan han spårade ur riktigt igen. Även då försvann han efter att jag frågat om han käkade piller och drack. Han nekade och blev förbannad. Fast jag sett att han hade väldigt starka sömntabletter med sig. Jag fixade med barnen och de somnade. Vid nio kommer han hem och har skitit och issat ner sig. Så då ringde jag efter ambulans så dom tog med honom. Dagen efter så åkte vi och hämtade honom. Han hade såklart nekat till missbruk och sagt att han bara missbedömt de nya tabletterna. Vi flyttade till byn en månad senare.

Höggravid så packade jag allt och körde ut alla lådor och små prylar i bilen och bar upp. Han hade inte lust att göra något. Han tyckte det va mitt beslut att flytta så då fick jag göra det mesta. Misstänkte att han tagit amfetamin då när han flyttade ut möblerna efter jobbet. Men han nekade såklart. Och flytten skulle firas in med alkohol.

Det var mycket upp och ner i den nya lägenheten. Han åt mycket mediciner i för stor mängd. Jag ringde ofta hans läkare på vuxenpsyk. En månad efter vi flyttat kom så lilleman. Pappan va skitknepig efter förlossningen och han bråkade till och med på bb med mig. Jag valde att stanna kvar två dagar för att jag orkade inte vara hemma. Till å med det gjorde honom ännu värre. Så klart va jag orolig att han inte skulle sköta barnen. Men jag fick ta den risken. Han hade ju såklart lätt för att bara somna.

Väl hemma så fick jag ta det mesta. Han va inte direkt närvarande. Utan han åkte på en massa ärenden efter jbbet så jag fixade mat och allt. Och jag tror ärendena handlade om droger. Fast det nekade han till så han blev förbannad. Han kunde gå i sömnen och pissade på tv bänken och på mig i sängen och kissade på sig själv när han sov. Jag blev vansinnig och bad han söka hjälp och byta medicin mm. Men han tyckte bara jag va helt dum i huvudet och att allt var ju mitt fel. Och därör han behövde missbruka för att orka med mig!. Då kände jag att skärper han inte till sig när vi flyttat till hus ja då åker han ut!

Vi flyttade och det fungerade ganska bra till en början. Men sen började urspårningarna. Han drack jätte ofta och knaprade sina piller. Han ringde samtal om droger och åkte iväg utan att säga nå till mig. En gång åkte han och kom inte hem fören dagen efter. En gång hotade han mig till livet. Han sa "Jag säger som boken heter :Det ska bli ett sant nöje att döda dig" Den gången ringde jag min pappa. Men vad kunde han säga när han kom. Han stod ju och blåneka och sa att jag överdrivet. Har för mig att det var samma gång som jag och barnen tvingades åka och sova borta. Minns jag rätt så va det en måndag. Han drack varje dag! Han skötte sitt jobb ganska bra. Men han hade börjat få blickar på sig. Han pajade bilen en ganks any SAAB. Inget betydde något nå mer.

Tillslut fick jag nog. Efter att ha sovit borta en helg så slängde jag ut honom en onsdag den 31 januari 07. Den 1 februari började jag jobba efter mer än 1,5 års ledighet. Det året va så himla tungt. Han jagade mig på jobbet. Ringde och psykade mig flera gånger om dagen. Gjorde inbrott i min bil mm. Jag mådde nog inte så jävla bra. Men jag tycker att jag axlade ansvaret med barnen och jobb bra. ade en lång sommarledighet. Barnen träffade sin pappa väldigt sporadiskt. För han valde missbruket framför dem. Han betedde sig jätte illa de gånger han kom ut hit. Han körde fort förbi alla barn som stod här och tvärnitade i gruset. Och skrek och hotade. Hans missbruk blev bara värre. Och trots att jag försökte med alla medel få hjälp till honom så nekade sjukvård och soc. Och ansåg att problemet inte va tillräckligt stort och att hade ju inte barnen boende hos sig. Men dom viste att han åkt i för fylla mm några gånger och han skulder var skyhöga. Ett stort bevis på att allt inte stod rätt till.

han flyttade änn en gång och allt blev till det bättre. Han hade barnen två ggr i veckan ca. Fast jag körde och hämtade, för att sova där var det inte tal om. Barnen berättade att ibland fick de ingen mat. Ibland låg han bara och sov. Han va väldigt noga med att jag inte skulle kunna göra eller träffa någon då han hade barnen, så jag han bara hälsa på någon vän eller åka och handla. För sen orkade han inte nå längre. Och barne ntyckte inte heller det va roligt. Ny flytt och det fungerade lite bättre. Men som under de andra åren så hörde han inte av sig fast vi bestämt så då va det bara och vända. Eller så va han så påverkad av något så det gick inte att lämna barnen  där.

Ännu en flytt, han skaffar tjej, jag ser en liten ljusning. Men såklart så var ju hon subutexmissbrukare. Så han gled ner i ett sådant missbruk. Han träffade barnen på ett hem som soc och familjerätten hade. Ibland kom han inte alls. Våren 09 så började vå umgås och fann varann igen. Vi kunde prata som den kvällen då vi träffades första gången. Vi var nog båda ganska trasiga. Fast jag kände mig ändå star och det jag fått upplevt hade jag förlåtit och gått vidare med. Han flyttade in till oss. Med de orden att missbrukade han och inte skötte prover så åkte han ut. Sommaren var bra barnen tog det bra. Vi var ut och plockade svamp när barnen va på skolan och hittade på andra saker med dem.

Men efter en fest så urartade det och han hotade mig till livet. Han knuffade mig upp för trappan och hotade kasta ut mig genom fönstret, knögla till mitt ansikte så ingen ville ha mig mm mm. Jag ringde polisen så de hämtade honom. Han knuffade såklart  mig ut i polisens famn.

Det visade sig senare att jag va gravid, va väl i v åtta då tror jag. Han blev glad men ändå inte. Jag viste inte hur jag skulle göra men kände ändå inte att jag klarade av en abort. Kände mig stark att behålla hur det än blev. Han var välkommen till barnmorskan men de första tre gångerna så ville han inte för han skyllde på mig att jag ville gå själv. Sen va han med nästan alla gånger om inte missbruket var viktigare. Det var mycket upp och ner. Jag hindrade honom inte från att vara med. Men han betedde sig så illa så jag sa åt honom att, ska han bete sig så illa mot mig så vill jag inte ha honom med. Men han viste ju när det va.

Förlossningen blev en oro. Han va med på sista träffen hos BM och viste det snart var dax. Inte fören två timmar innan lilltösen föddes så fick han komma in. Han va med på bb men sov inte kvar. Sista dagen han var där så va han helkonstig som om han var påverkad. Sen den dagen har han varit upp och ner. Han har lovat kommit till Bvc mm men inte dykt upp.

Nu är det jag som får skit för allt som hänt under alla år. Jag ville ju bara det bästa och trodde det bästa var att .hålla ihop en familj. Men är det då mitt fel att det blivit så här? Vad hade jag kunnat gjort annorlunda? Så här i efterhand så tror jag inte något. Ja om jag varit stark och även ärlig mot soc från början så hade det kanske settt annorlunda ut och vi som familj fått hjälp tidigare. Men jag ångrar det inte heller för då hade jag aldrig fått uppleva våra barn. De ger en så mycket glädje.

De bra bitarna har redan berättats förut så nu blev det bara ett genomdrag över lite av det tragiska som hänt. Historian med den frysta ärtsoppan och bulan i pannan e inte med. Men vem skulle orka leva mitt liv? Och var jag värd detta? 

Dagen fortsatte iaf lika bra som den började. Har haft det jätte bra. Var ut på gården och fixade lite grann med barnen, knäppte massa mysiga höst bilder. Blev två promenader idag och kaffe hos en granne mellan de två måltiderna.

Lite tjafsigt mellan barnen som måste redas ut titt som tätt. Men det får jag ju räkna med när jag valt att ge dem ett liv. Det har ju oftast bara funnits jag för dem. Och jag kommer alltid att ge mina barn det stöd dom behöver.

Har försökt kämpat i alla år som barnen funnits att dom ska ha en bra relation med sin pappa. Jag försökte ju bevisligen för ett och ett halvt år sedan med. Va kanske inte det mest smartaste drag jag gjort. Men då fick jag ju även ett bevis nio år senare, att han är som han alltid varit och att han inte klarar av att ta hant om barnen som en vanlig (vad nu vanlig är) pappa är. Men ja iaf inte varit en pappa som nattat sina barn, gått upp på natten när det gråtit, varit föräldraledig själv utan mig, gått på föräldramöten, följt med dem till dagis mm mm Ja han har hjälpt till att duscha dem, klippt deras naglar, bytt blöja från de varit nyfödd och då han haft barnen ensam, följt med dem å lekt i en lekpark om han orkat. Annars har mycket kretsat kring svartsjuka OM jag gjort något själv. Även under de år vi inte bott ihop har det varit mycket svartsjuka! Av ingen anleding faktiskt. Har haft ett förhållande på två månader. Senast jag hade ett förhållande va det, förutom det med pappan då. Men ändå är det jag som har dragit in en massa karlar till barnen. Men nej, det har jag inte.

Nu ska ju han försöka strida att ha barnen hos sig. Och ska tydligen försöka sätta mig i dålig dager. Men barnen vill ju inte bo med honom. Jag är inte sådan att jag kan eller tänker tvinga barnen till det. Även fast det skulle ge mig egen tid. Men det är inte värt det att ha sura och bråkiga barn hemma pga att de blivit tvingad. Gårdags kvällen så va de jätte bråkiga och lekte apa. Det slutade med att dom skallade varandra och höll på svimma. Det pga att de träffat sin pappa och varit spänd innan. Men jag tar det även om det är jobbigt.

Det visar sig hur det blir. Jag står fast vid att barnen ska ha en relation med sin pappa ensam först innan det släpps in någon tjej in i bilden. Så jag håller tummarna att det blir så. Jag har heller aldrig förbjudit honom en kontakt med barnen. Förutom när han varit psykotisk. Men nu nekar han till allt och tycker att jag är en idiot. Sen beskyller han mig att bråka med honom. Tur i denna stund att jag skrivit så pass mycket dagbok under alla år. Som sagt, en god relation som sedan succesivt kan utvecklas. Senast igår sa ha: Du vet ju själv att jag inte kommer kunna ha dem över natten på väldigt länge och max kortare tid.

Jag kan bara hoppas nu.

Vaknade tjugo över sju. Kände mig inte direkt trött heller. Så för hoppningsvis så börjar mitt känsloliv återgå till det mer normala. För att vara trött trots tio timmars sömn, kan knappast vara normalt. Var även fler dagar sen om inte en vecka sen, som jag gick och la mig  mitt på dagen och sov vaknade lika trött sen iaf. Men nu känns det ljusare:)

Ligger fortfarande kvar i sängen, har varit ner å eldat, fixat frukot, bytt några blöjor på lilltösen. Men jag vet ju att jag har det städat nere, så då kan jag ta det lugnt. Behöver vika tvätt och plocka av kökssoffan. Men få se vad jag känner för att göra när jag kommer ner.

Gårdagen så va vi till stan och farmor och farfar. Barnens pappa kom dit. Jag mådde mest bara illa av att träffa honom. Jag känner sånt svek jänte mot barnen. Men han förstår mig inte! Han busade lite med lilleman, stora grabben fick spela på hans nya mobil, och dotra satt mest vid mig eller bredvid honom en sväng med lilltösa. han gjorde inte många ansatser till att varken prata och fråga hur det va med dem annars va det inte tal om. Och för en gångs skull kände inte jag att jag orkade informera honom.

Inga måsten idag direkt, förutom det vanliga med mat. Kanske ska fixa in saker från gården. I morgon blir det MRT, vägning någon dag i veckan med. Tror inte jag har så mycket mer. Ska till badhuset med barnen i slutet på veckan.

Dax att kliva upp. Och se dagen positivt.

Nä det är jag inte som förälder. Jag blir arg på mina barn när de beter sig dumt åt varann, vägrar lyssna på vad jag säger, eller städa upp det dom stökat till. Ibland fastnar jag vid datorn. Men OFTAST är det när barnen gör något annat som jag hamnar vid datorn. Barnen får mat varje dag, blir duschad några ggr i veckan och får sitt mys till helgen. Hela och rena kläder finns alltid till hands. Okej lilleman vägrar ha mysbyxor, så har väl hänt att han haft samma jeans i tre dagar om jag inte tvättat. Stora grabben vägrar ibland att duscha. Men det är väl inte hela världen om han går oduschad en dag extra. Ibland glöms tandborstningen bort men det händer då oftast med av de själva då de ibland tycker det är jobbigt att borsta =) Ja, dom dör ju knappast av det.

När barnen blir sjuka så får de sin medicin, lite extra omtanke och mys, det är även jag som följer med dem till tandläkaren, läkaren när det behövs. Ibland är vi grymt osams, men det är väl det som är kärlek, när man vågar visa sina känslor för varandra. Jag läser samma saga var och varannan kväll. Ligger bredvid barnen till de somnat. Oftast är det en skön nedvarvning. Ibland somnar det åtta ibland halv nio-nio, beronde på vad som hänt under dagen. Tyvärr har inte stora grabben något eget rum nu pga fukt skada i två rum. Men han trivs nog ganska bra i min säng. Trygghetskille som han är=) Helst ser jag ju att han sover i eget rum, så hoppas på det när allt är klart.

Jag sköter min ekonomi bra tycker jag. Lite för hög matkostnad. Och lite för mycket daglig handel. Men det är ju kul att handla. Sak samma om det är mat eller kläder till barnen. Och oftast köper jag rea eller loppis. Men huvudsaken att vi har mat och mår bra. Spara ill mig själv kan jag göra i framtiden. Barnen har en fond och jag pensionssparar. Jag var så snäll och övertog hela Lo-lånet som barnens pappa och jag hade på ca 140000kr, var av endast 30% max va mitt. Men jag får inget tack från honom, utan jag får skylla mg själv säger han. Ja annars hade jag antingen gått till kronofogden, inte kunnat lösa andra krediter eller lära betalat 2500kr i månade utan att kunna sänka lånet då han inte fick pga skulder. Så jag hade inget val. 

Det barnens pappa är bra på när han är närvarande är gå till lekparken (om han orkar) köpa (snatta) saker at ge barnen (typ köpa deras uppmärksamhet och kärlek. Oftast så glömmr han ringa, lovar köpa saker men gör det aldrig, kommer inte i tid eller inte alls. Men det är väl mitt fel det med tydligen. Som om det är jag som stoppat i honom alkohol, piller eller knark. 

Dags läget ser ut som så att han före den 3 oktober ringt barnen typ tre ggr om dagen i tre-fyra veckor. Vi träffades med alla barn minst en gång i veckan och Lilltösen träffade han mitt i veckan 1-2 ggr till. Men sen den 3 oktober så "glömde" han ringa. På måndagen eller tisdagen ringer han helknepig och ingen av barnen vill prata. Antar de känner sig sviken då han inte ringt på 1-2 dagar. Sen veckan som följer så är det mycket tjafs mellan honom och mig. Främst för att han ringer hit påverkad! Han tror även att hans nya tjej ska kunna ta del av barnen. Hade han haft en normal relation med barnen innan nya tjejen så hade jag inte kunnat sagt så mycket. Men eftersom han ALDRIG skött psykvård, missbruksvård eller dyligt så har han inte kunnat haft barnen hos sig. Och jag tror inte han velat ha det ansvaret heller, då han även är så svartsjuk på vad jag gör! Detta som han inte skött är anledning till varför vi inte gjort nå schema på familjerätten. Dom sa sist, då hela vårdnaden skrevs på mig, att VI skulle ha en kontinuitet och att han skulle sköta prover mm innan dom ville skriva ett schema där. Eftersom ett schema skrivet där måste följas och har lagligt stöd. Men det går inte att skriva ett schema med någon som aldrig kan passa tider, sköta sin vård eller ta hant om sig själv. 

Men idag fick jag ett brev från familjerätten om sammarbets samtal som han begärt. *inte för att jag vet vart han vill komma. Så länge han inte sköter prover och vård så finns inte möjligheten att han kan träffa dem på annat vis än hos sin mamma och utan hans tjej, tills dess han tagit behandlig och inte hamnar i sina psykoser. Då OM han blir frisk och missbruksfri så kan han ha dem i sin lägenhet till dess barnen känner sig helt trygg med honom och efter det kan andra missbruksfria och friska få träffa barnen. Nä jag drar inte alla sjuka och missbrukare över samma kant. För alla har olika grader och de kan skada barnen på värre eller inget vis.

Men får väl se vad han har för argument att komma med. Vill självklart att HAN själv får en normal relation med barnen. Men att lämna barnen hos en människa som tillåter en person köra påverkad det verkar ju helt galet.

Jag kanske är för hård. Men barnen är ändå mitt fulla ansvar. Och det är min skylldighet att ansvara för deras hälsa, omvårdnad och säkerhet.

Gör jag fel eller tänker jag rätt?
 

Känt mig pigg i två dagar nu. Och tur är väl det när barnens pappa är i sitt värsta tillstånd. Jag bryr mig inte OM han är tillsammans med någon. Men jag bryr mig om barnens mående och känslor. Dom är de viktigaste för mig. Och jag trodde de va det för pappan också. Eller jo jag vet att dom är det. Men va fan han låter sin sjukdom och sitt missbruk styra över sitt liv! Men nä jag orkar inte bry mig! Jag är INTE svartsjuk. Jag har mitt eget liv och det kretsar kring barnen och mig och mitt mående. Jag skulle aldrig kunna överge barnen för att få mitt eget liv tillfredställt. Nu vet jag även att OM barnens pappa skulle åka hem till sin egen lägenhet och sova där så skulle han komma ur sitt maniska tillstånd! Men hanlär ju inte göra det. Men det är upp till honom själv. Jag tänker även på hennes barn. Hur sjutton kan man släppa in en helt okänd människa som tillåts dricka när dom är hemma?!? Han har ju inte det bästa humöret om man säger så. Och om hon nu tror hon känner honom efter en vecka så har hon ju totalt fel. Konstigt nog så är han frutansvärt bra på att sätta andra, svaga människor i beroendeställning till honom själv. Nu var det längesen han hade det greppet på mig. Men jag vet ju även att han KAN vara en bra person, snäll, omtänksam. Men tyvärr så har hans dåliga övervägt den senaste tiden. Men nu utsätts iof inte vi för det. Men han blir ju så klart förvirrad i sina känslor när han blir höjd upp till skyarna av en person som knappt känner honom. Sen berättar jag vilket svek han nu gjort på barnen som ännu en gång stack till en ny person istället för att bli frisk. Han förstår inte vad jag säger nu. Han är inne i att det val han gjort är jätte bra för honom själv. Ja det kanske är så ett tag men det verkar inte så för då skulle han aldrig göra så här mot oss. Men jag skiter i vilket. Han borde gå hem och lägga sig, sova länge och vakna upp och fundera över sin situation. Vill han kunna ha ett friskt liv med både barnen och tjejen så kan det fungera. Bara HAN SJÄLV bygger upp en fungerande vardag hemma själv med sina egna barn först. SEN när allt sådant fungerar så kan han presentera tjejen för dom. Men det lär ta ett tag, tyvärr faktiskt. Men jag önskar att han förstod. Och jag vet, jag borde sluta reagera. Men gå tillbaka till er själv och se hur lätt det är att bli överöst av skit, sen får du inte säga flaskhals ens. Nä dax att göra något vettigt. Men så jävla fel i mitt resonemang kan jag inte ha!?!

Men det var väl inge ovanligt=) Men börjar bli lite smått uppretad på att barnens pappa försöker klassa mig som psykfall och ska anmäla mig till soc, helt plötsligt. Tänk så avskydd man kan bli och jakten efter barnen har börjat för honom nu. Han har till och med mage att säga att hans tjej (som han typ känt i en vecka) sa följa med på dopet. Över min döda kropp, sa jag typ då.

Jag ska tampas med en förjävlig huvudvärk som vägra släppa, utvecklingssamtal på skolan, tvätt för ett helt kompani varje dag, städ, mat, disk och så klart mina älskade barn. Men det som tär mest är att jag inte orkar lika mycket som jag gjort tidigare. Min kropp känns stel, varenda led värker och jag är trött. Sen går fan-skapet och skaffar brud när han veckan innan sagt att han ska få ordning på mycket nu. Barnen såg fram emot att han skulle byta lägenhet så dom kunde vara hos honom nån helg då och då. Jag kanske är en fjant, satmara kalla mig vad ni vill. Men jag VILL inte att barnen ska ha något med hans tjejer att göra! OM han ska ha barnen så ska han ha byggt upp en normal relation till dom själv först och inte bygga upp en familj med någon ny och släpa in barnen dit. Tänker jag fel där??? Varför tänker han inte längre än näsan räcker?

Ingen som jag har haft kontakt med alltså då menar jag soc, kurator, mödravård, bvc tycker att jag aggerat fel Ja det största idiot felet va att lägga min energi på honom förra året igen och låta honom komma tillbaka. Men lilltösen kom ju så det ångrar jag inte på det viset. Den enda som klandrar mig för min idioti är jag själv! Och det är bara jag som kan göra något åt den känslan.

Det som irriterar mig så fruktansvärt nu, är att jag ställt upp SÅ JÄVLA mycket på barnens pappa, iof bara med små saker, men sen får jag skiten tillbaka. Nu är det jag som är helt jävla dum i huvudet enligt honom och säkerligen enligt han tjej också. Som han tydligen inte ens älskar, men som han flyttat till och nu är på semester över helgen med. Ja ha hur tänkte han då träfa barnen om han är borta i helgen? Han kunde ev kunna komma hem i morgon eftermiddag. Men jag sa som jag sagt förut att jag åker inte in till stan på helgs eftermiddagar. Och absolut inte för hans skull!!! 

Okej, jag erkänner, lite ska jag allt tortera honom känslomässigt. Fast gör jag egentligen det, när detta är hans val? Han är beredd att offra tiden med barnen, för att umgås med någon annan och dennes barn. Så han torterar nog sig själv! Och nu skulle han självlart gå på pissprov mm mm för någon annans skull inte för hans egna barns skull. Ja det skulle isf vara för att VINNA dem! Ja, om man nu kan tävla om sina egna barn?!? Gäller nog att alltid finnas för sina barn och ställaq upp. Men tar nog tid innan han förstår att det inte går att köpa kärlek.

Skit samma. Jag är ledsen för barn ens skull. Hade han haft en bra relation till dom innan han gjort så här, då hade jag inte regerat som jag gör.

Någon psykopat blir jag aldrig, eller är en besviken ensammstående fyrbarnsmamma samma sak?

Just nu känner jag mig ensammast. Har iof haft en väldigt bra dag med trevligt sällskap. Lite stressigt i morse bara. Men så skönt att para prata en massa skit. Kändes som vi va en tv och att nån uttråkad satt å zappade mellan olika kanaler. För samtalsämnen byttes ut mitt i meningar, glömdes bort, återkom tio minuter senare för att sedan bytas ut mot nästa. Men med minnen som guldfiskar kan det inte bli bättre. Och inte fan kommer jag ihåg nu vad vi egentligen pratat om =)

Väl hemma i röran så va det liv å en massa tjafs mellan lilleman och dotra. Åt mat sen upp i säng redan kvart över sju. Men skönt att det va lugnt redan kvart över åtta en kväll. Lilltösa somna samtidigt och stora grabben somna nio nere på soffan. Men detta hör ju inte till vanligheten att det är tyst redan nu. Och just då blir ensamheten så jävla påtaglig! Samtals ämnet innan de mindre somnade va "Kommer du dö mamma?" Och "Vart ska vi bo då?" Detta pga att lilleman fråga vad det rosabandet va till för och vad cancer är. Och jag sa att det är en sjukdom som dom forskar i. Och att några kan dö i den. Då hade jag fått cancer helt plötsligt. Men klart de blir orolig när bara jag finns för dom.

Deras pappa ringde när barnen lagt sig. Dom hade iof inte somnat, men jag tycker han kan ringa då vi bestämt. Men han verka inte bry sig att han inte fick prata idag heller. Samma sak igår. Nä jag bryr mig inte att han träffat en tjej. Men det som skär i mig är att han utan ångest kan vara med och natta någon annans barn medan han inte ens orkar bry sig att ringa så han hinner prata med sina egna. Och vist känns det sumpigt att han träffar någon men han förlorar på det själv i längden. Jag har barnen hos mig iaf och det är det som betyder något. Så vill han passa någon annans barn istället så vist. En dag träffar jag den rätte och tar inte första bästa (en gång till) för att slippa var ensam.

Va iväg med min huvudvärk idag. Ska till en neurolog och göra en mr röntgen. Jag hoppas det bara är stress och inget annat det beror på. För hur mycket ska jag behöva tåla egentligen? Hur mycket som helst klara jag nog inte av. Men det är nog bara stress.

Nu ska jag ta och dra mig till sängen. Och hoppas slippa denna tomhetskänsla. Nu dag i morgon. Med en max två saker inbokad.

Svår fråga. Vill ju det bästa. Men vad är det bästa? Vill se klart och få en inblick i förändringen. Om det nu blir någon förändring. Orkar inte vara den som har sista ordet i detta. Men vad ska man då göra? Jag kommer nog lämna över ansvaret till någon annan i denna fråga. Men vill jag det? Har rådfrågat en vän. Men vad kan denne göra åt mitt beslut när jag inte vet vad rätt beslut ändå är! *suck* Varför kan inte jag få leva i lugn och ro? Varför drabbar allt mig?

Sen den sk fadersfiguren går ju inte att rådfråga! Lite less när han e shitsofren (?) Just nu är det någon ny som tar upp hans tankar och liv. Ja , det skiter jag i bara barnen är lycklig och han väljer att bli frisk för deras skull. Men när han väljer det för någon annans barns skull. Ja då börjar man undra vad som händer upp i huvudet på honom! Har varit lugnt ett bra tag nu. Jag skärper mitt agg mot honom för att barnen ska slippa höra vad sumpig han är ibland. Men den som vinner på det är han själv. Träffade en vän till honom. Han tittade på lilltösa länge, strök hennes kind och gick sedan. Han skulle aldrig svika sina barn, om han haft några. Sorgligt hur det kan vara.

Men vem säger att det bara ska finnas ett liv och en kärlek/livskamrat? Men ibland i mina tankar, så är mitt lopp kört. Mitt liv har genom gått sina faser och nu väntar typ...ja vad väntar jag på? Döden, vid 30års ålder!?! Jag har ju bara levt tolv år i vuxen livet och har minst 45 år kvar! Vad väntar jag då på? Dagarna bara går. Tiden går så fort. Men jag måste sluta stressa mig igenom livet. För inte går det fortare, men jag missar en massa skoj! Vad har jag att förlora? Sitter jag bara på ändan så förlorar jag år och massa dyrbar tid!

Massa mer möten i veckan sen hoppas jag på någon klarhet i allt. Vill uppleva livet inte se det gå förlorat. Ta vara på de runt omkring inte sitta och klaga. Vägrar bli en bitterfitta som gnäller om allt. Se andras olikheter och gilla dem. Iof gör jag det redan. Ingen jag känner är den andra lik. Och tur är väl det. För jag skulle nog aldrig orka umgås med sånna som mig varje dag:)Fast fan, e jag inte en helt perfekt jag, för att vara jag ändå=)   

Veckorna bara susar iväg och jag hinner ingenting! Sen är ju min ork inte på topp heller. Fan vad jag saknar min energi! Sen skulle jag vilja få egen tid att bara vila på. Varje dag är det någonting med barnen som är massa måsten. Föräldramöten, kvartsamtal, utvecklingsamtal, bup, vaccinering, läkarbesök, kalas, skjutsa hit å dit och hålla mig alert att hinna/orka med allt detta. Ja, ja jag bröt ihop och kom igen lika snabbt i fredags när det var dags för mass-vaccinering igen. Fick den sämsta tänkbara distriktssköterskan som va den mest opedagogiska jag mött på länge. Hur f*n tänker dom?!? Dom skickar in oss till en thailänds sköterska (som jag alltid trott, när jag sett henne där, att hon haft praktik som hjälpreda typ) Först så kan hon ju inte svenska hmm hade jag kunna trott nå annat, sen kluckar hon fram den svenskan hon får fram. Inte farligt säger hon, tar sprutan, först fel spruta då hon höll på ge dotras till mig, och riktigt hugger in den i armen på mig! Jag har då inte varit spruträdd på tio år minst men fan hon skulle kunna få den mest kaxige att bli det. Tur va så gick det fort. Men det va då fyra små vettskrämda barn kvar. Jag bad om ny sköterska. Men thailändskan envisades med att vaccinera lilltösa Aj vad det gjorde ont i mig när hon ännu en gång högg på samma mordiska vis, in sprutan i hennes ben. Då va det tre ännu mer vettskrämda barn kvar. På nå vis så övertalade jag dotra att ta sin. Gråtandes båda två så höll jag om henne. Men grabbarna va då inte lika lättlurad. Så efter en timmes övertalning och hörande på detta thai-kluckande halv-svenska så fick vi en ny tid till tisdag. Då får vi hon som gav de andra sprutorna. Sköterskan som kom och försökte hjälpa till, sa även hon att den andra hade en lite speciell stick-teknik. Och till den goa personalen på labb sa jag att det va den mest opedagogiska person jag någonsin mött och jag inte fatta hur dom tänkte när de satte henne att vaccinera oss. Och hon förstod min reaktion. Kan lova att jag ska gnälla igen och fråga hur dom tänkte. Barnen va ju helt inställd på att samma skulle göra det.

Annars så värker mitt huvud mesta dels fortfarande. Bara vänster sida och trycker bakom öga och pirrar i pannan och tinningen och blir kallt och varmt om vart annat. Kan vara en rekation efter sprutan eller så nå annat. Ska försöka komma ihåg att ringa hc i morgon. Äter iaf mina tabletter jag fick utskrivet förut för att slappna av. Sömnen är det iaf inge fel på. Kaffe och macka frukost blir jag bjuden på i morgon, Inte tackar man nej till det inte. Skönt att komma iväg. Nu tv och sova.