Ledsen
Vaknade klockan fyra i morse och gav lilltösen mat. Sen när jag skulle somna om så började tårarna rinna och jag kände sådan sorg. Varför har mitt liv blivit som det blivit? Är detta mitt öde att alltid behöva vara och känna mig ensam? I morse, då klockan fyra så kände jag mig så otroligt ensam och ledsen. Jag hade behövft en grupp att gå till, typ som AA fast för ensamma. Ställa mig upp och säga "Hej, mitt namn är ***** och jag känner mig så otroligt ensam". Men såklart finns det inte några sånna grupper. JAG VET att jag kan var ett "Pain in the as" men jag VILL INTE vara det. Jag vill bara ha förstålese och en öm hand som stryker min rygg och säger "Det löser sig, du kommer att få det bra, jag finns här för dig när du behöver". Jag vill ju inte känna att jag tvingar mig på. JAG VET att det kan vara drygt att OFTA få höra en massa tråkigheter från mig. Men jag har ju inga andra än mina vänner. Och jag tycker inte heller att det ALLTID är så.
Kom att tänka på en sak att jag ofta och under många år, så har jag skyddat barnens pappa. Inte höjt upp honom till skyarna, men ändå sagt att han varit en reko kille. Vi båda hade tunga ryggsäckar när vi blev tillsammans. Jag hade det inte bra hemma. Va alltid osams med min sjuka mamma och hennes assistent. Fast Assistenten ställt upp så mycket på mig. Jag och barnens pappa träffades på en fest. Vi pratade i timmar ända fram till morgonen. Träffades inte på en vecka, blev tillsammans fredagen efter. Sen den dagen så va vi ifrån varann torsdag till söndag på våran, då jag va på resa med gymnasiet. Jag märkte ju att han va svartsjuk. Men för mig som ALDRIG haft ett normalt förhållande så brydde jag mig inte så mycket. Jag fanns där för honom. Slutade umgås med mina vänner. Träffade en ny vän som jag träffade ganska ofta.
Första gången det hände något va på vårkanten. Vi sprang runt på fester i området och han blev så svartsjuk. Han slog sönder alla mina och hans glas som stod i diskstället, kaffebryggaren flögg och två tavlor i som va som speglar slog han sönder. Jag kommer ihåg att jag blev helt stum. I flera timmar den natten kunde jag inte säga ett ord. Det gjorde så ont i mig att han sårat mig så djupt och inte litade på mig. Kommer ihåg att han skrev ett brev till mig, har nog det kvar, han bad om ursäkt och sa att han inte viste vad som flygit i honom. I samma veva tror jag det va, så berättade han att han använde ametamin. Jag brydde mig inte så mycket. Ha själv aldrig varit beroende person. Vi hade bestämt att vi skulle förlova oss i juni på midsommaren 98. Sagt och gjort, trots upprepade urspårningar från honom. Även midsommaren blev sedan kantad av svartsjuka bara för att några killar hejade på mig.
Livet rullade på. Han strulade med pengar och betalade inte räkningar. Telefon blev avstäng och även elen. Men jag fixade det med mina sparade pengar. För de pengaran köpte vi även en gammal SAAB och de pengarna betalade hans hyresskuld och även förlovningsringarna. Jag levde i en värld jag trodde va okej att bli behandlad på det viset. Jag tror han hade sönder minst tio telefoner under de första två åren. Vi flyttade till en lägenhet som stod på mig. Jag provade amfetamin några gånger. Sista gången var på julen 98. Då hade jag inte ätit på flera dagar och vå bråkade som sjutton över att han skulle gå ut å festa när jag mådde så himla dåligt. Jag svimmade i hans famn inne på toa. Men ändå lämnade han mig ensam. Men en trasig hemtelefon så jag inte kunde nå honom.
Många gånger hände det att han slängde alla lortiga kläder på mig när jag satt i badet. En gång åt jag mat som hamnat i slasken. Blev det inte som han ville eller han blev svartsjuk, så blev det på detta vis. Mycket bråk om pengar, fast det var jag som hade mest pengar och lånade av mina föräldrar. Fixade mat och tjyvhandlade på pappas ica kort. Fast jag tror han förstod. Vi skaffade en liten katt. Hon blev min lilla tröst. Fast det hjälpte ju inte mot bråken. Fast när vi hade det bra så va det bra. Men så klart berodde ju det på att jag inte yttrade för att jag inte ville ha bråk och sönderslagan saker. Till och med grannen kom upp några gånger. Och då blev han ännu värre mot mig. Han kastade saker, oftast tv-dosa eller snusdosan. Som om vi hade råd att köpa massor. Han kastade en dörrmatta på mig, knuffade mig ner mot sängen när jag tänkte gå iväg. Mina bröder va till oss en gång med en inflyttningsblomma. Min pappa kom och plingade på en gång, ville att jag skulle följa med ner till bilen. Han hade då köpt en ny damsugare åt mig. Jag blev så glad, tänk att min pappa tänkt på mig! Och att bli glad över en dammsugare händer kanske inte alla unga personer.
Vårat hus skulle rivas. Och ja sa till honom att vi kanske borde prova bo själv, då jag aldrog hade gjort det. Tror jag påtalade det även när vi flyttade första gången. Men samma visa med onda ord och sönderslagna dörrar även denna gång. Så det var bara att packa och flytta. För jag älskade ju honom ändå. Och hade ju ingen annan. Vi bytte område helt och det blev en nystart. Jag tog studenten. Tillbringade den i en bil med honom för han ville inte att jag skulle ut och festa med mina kompisar. Nya soc sekreteraren vi fick frågade mig om han missbrukade, men jag blånekade. Men dom hade fått indikationer på det. Men dom trodde på min lögn. Så han kunde ha fått hjälp redan då. Men jag va nog för rädd för att bli lämnad. Även min skolsköterska frågade om han a dum även två av mina vänner. Jag trodde nog att det skulle göra allt värre. Våran gemensamma önskan va att vi fick ett litet barn helst en pojk först. Hade iof inte syddat oss på nio månader men två månader efter studenten visade det ett pluss. Vi va jätte glada. Han lovade att sluta med amfetamin. Och det gjorde han faktiskt. Han tog ett återfall när grabben va 6 veckor. Va på väg att flytta, men samma visa som alltid att han ångrade sig han grät och skulle aldrig mer såra oss som han älskade.
Han fick ett jobb och allt blev faktiskt bra. Vi umgicks tillsammans och träffade inte många. Åkte ofta till hans och mina föräldrar. Vi blev gravid igen. Flyttade och när jag va i åttonde månaden så kom han hem påverkad av alkohol. Han hade fått tabletter utskrivet av läkare som han tagit samtidigt. Han knuffade mig in i grabbens bokhylla. Jag går hem till en granne och sover. Ännu en gång med planer på flytt. Men såklart så kunde jag ju inte lämna det jag älskade. Och ingen annan skulle vijla ha mig heller så då kunde jag lika gärna stanna. Dotra föddes. Och det blev hans ögonsten. Vi var lyckliga. En perfekt liten familj med några skavanker. INGEN viste hur han var eller hade varit mot mig. Grabben och dotra hade fått höra så mycket. Fast oftast så låg dom och sov.
Han började missbruka ännu mer och allt. Och det va allt. Det eskalerade då han fick ut tabletterna av läkaren. Antagligen va det inte rätt sort. Men han hade inga änslorm brydde sig inte om hur vi andra mådde. Svartsjukan va värre. Juldagen 04 försvinner han och kommer nerblodad och helkonstig på annandagen. Han hade suttit påverkad hela natten i garaget så allt stod öppet. Han berättade då för sin mamma att vi väntade en liten bebis till. Och hennes ord va att hon inte vill träffa nogon av sina barnbarn mer. Där sitter jag i soffan gråtandes med två små barn som hör och deras pappa sitter på golvet och höjer sterion. Allt blev bra ännu en gång.
Det skulle dröja ända till maj innan han spårade ur riktigt igen. Även då försvann han efter att jag frågat om han käkade piller och drack. Han nekade och blev förbannad. Fast jag sett att han hade väldigt starka sömntabletter med sig. Jag fixade med barnen och de somnade. Vid nio kommer han hem och har skitit och issat ner sig. Så då ringde jag efter ambulans så dom tog med honom. Dagen efter så åkte vi och hämtade honom. Han hade såklart nekat till missbruk och sagt att han bara missbedömt de nya tabletterna. Vi flyttade till byn en månad senare.
Höggravid så packade jag allt och körde ut alla lådor och små prylar i bilen och bar upp. Han hade inte lust att göra något. Han tyckte det va mitt beslut att flytta så då fick jag göra det mesta. Misstänkte att han tagit amfetamin då när han flyttade ut möblerna efter jobbet. Men han nekade såklart. Och flytten skulle firas in med alkohol.
Det var mycket upp och ner i den nya lägenheten. Han åt mycket mediciner i för stor mängd. Jag ringde ofta hans läkare på vuxenpsyk. En månad efter vi flyttat kom så lilleman. Pappan va skitknepig efter förlossningen och han bråkade till och med på bb med mig. Jag valde att stanna kvar två dagar för att jag orkade inte vara hemma. Till å med det gjorde honom ännu värre. Så klart va jag orolig att han inte skulle sköta barnen. Men jag fick ta den risken. Han hade ju såklart lätt för att bara somna.
Väl hemma så fick jag ta det mesta. Han va inte direkt närvarande. Utan han åkte på en massa ärenden efter jbbet så jag fixade mat och allt. Och jag tror ärendena handlade om droger. Fast det nekade han till så han blev förbannad. Han kunde gå i sömnen och pissade på tv bänken och på mig i sängen och kissade på sig själv när han sov. Jag blev vansinnig och bad han söka hjälp och byta medicin mm. Men han tyckte bara jag va helt dum i huvudet och att allt var ju mitt fel. Och därör han behövde missbruka för att orka med mig!. Då kände jag att skärper han inte till sig när vi flyttat till hus ja då åker han ut!
Vi flyttade och det fungerade ganska bra till en början. Men sen började urspårningarna. Han drack jätte ofta och knaprade sina piller. Han ringde samtal om droger och åkte iväg utan att säga nå till mig. En gång åkte han och kom inte hem fören dagen efter. En gång hotade han mig till livet. Han sa "Jag säger som boken heter :Det ska bli ett sant nöje att döda dig" Den gången ringde jag min pappa. Men vad kunde han säga när han kom. Han stod ju och blåneka och sa att jag överdrivet. Har för mig att det var samma gång som jag och barnen tvingades åka och sova borta. Minns jag rätt så va det en måndag. Han drack varje dag! Han skötte sitt jobb ganska bra. Men han hade börjat få blickar på sig. Han pajade bilen en ganks any SAAB. Inget betydde något nå mer.
Tillslut fick jag nog. Efter att ha sovit borta en helg så slängde jag ut honom en onsdag den 31 januari 07. Den 1 februari började jag jobba efter mer än 1,5 års ledighet. Det året va så himla tungt. Han jagade mig på jobbet. Ringde och psykade mig flera gånger om dagen. Gjorde inbrott i min bil mm. Jag mådde nog inte så jävla bra. Men jag tycker att jag axlade ansvaret med barnen och jobb bra. ade en lång sommarledighet. Barnen träffade sin pappa väldigt sporadiskt. För han valde missbruket framför dem. Han betedde sig jätte illa de gånger han kom ut hit. Han körde fort förbi alla barn som stod här och tvärnitade i gruset. Och skrek och hotade. Hans missbruk blev bara värre. Och trots att jag försökte med alla medel få hjälp till honom så nekade sjukvård och soc. Och ansåg att problemet inte va tillräckligt stort och att hade ju inte barnen boende hos sig. Men dom viste att han åkt i för fylla mm några gånger och han skulder var skyhöga. Ett stort bevis på att allt inte stod rätt till.
han flyttade änn en gång och allt blev till det bättre. Han hade barnen två ggr i veckan ca. Fast jag körde och hämtade, för att sova där var det inte tal om. Barnen berättade att ibland fick de ingen mat. Ibland låg han bara och sov. Han va väldigt noga med att jag inte skulle kunna göra eller träffa någon då han hade barnen, så jag han bara hälsa på någon vän eller åka och handla. För sen orkade han inte nå längre. Och barne ntyckte inte heller det va roligt. Ny flytt och det fungerade lite bättre. Men som under de andra åren så hörde han inte av sig fast vi bestämt så då va det bara och vända. Eller så va han så påverkad av något så det gick inte att lämna barnen där.
Ännu en flytt, han skaffar tjej, jag ser en liten ljusning. Men såklart så var ju hon subutexmissbrukare. Så han gled ner i ett sådant missbruk. Han träffade barnen på ett hem som soc och familjerätten hade. Ibland kom han inte alls. Våren 09 så började vå umgås och fann varann igen. Vi kunde prata som den kvällen då vi träffades första gången. Vi var nog båda ganska trasiga. Fast jag kände mig ändå star och det jag fått upplevt hade jag förlåtit och gått vidare med. Han flyttade in till oss. Med de orden att missbrukade han och inte skötte prover så åkte han ut. Sommaren var bra barnen tog det bra. Vi var ut och plockade svamp när barnen va på skolan och hittade på andra saker med dem.
Men efter en fest så urartade det och han hotade mig till livet. Han knuffade mig upp för trappan och hotade kasta ut mig genom fönstret, knögla till mitt ansikte så ingen ville ha mig mm mm. Jag ringde polisen så de hämtade honom. Han knuffade såklart mig ut i polisens famn.
Det visade sig senare att jag va gravid, va väl i v åtta då tror jag. Han blev glad men ändå inte. Jag viste inte hur jag skulle göra men kände ändå inte att jag klarade av en abort. Kände mig stark att behålla hur det än blev. Han var välkommen till barnmorskan men de första tre gångerna så ville han inte för han skyllde på mig att jag ville gå själv. Sen va han med nästan alla gånger om inte missbruket var viktigare. Det var mycket upp och ner. Jag hindrade honom inte från att vara med. Men han betedde sig så illa så jag sa åt honom att, ska han bete sig så illa mot mig så vill jag inte ha honom med. Men han viste ju när det va.
Förlossningen blev en oro. Han va med på sista träffen hos BM och viste det snart var dax. Inte fören två timmar innan lilltösen föddes så fick han komma in. Han va med på bb men sov inte kvar. Sista dagen han var där så va han helkonstig som om han var påverkad. Sen den dagen har han varit upp och ner. Han har lovat kommit till Bvc mm men inte dykt upp.
Nu är det jag som får skit för allt som hänt under alla år. Jag ville ju bara det bästa och trodde det bästa var att .hålla ihop en familj. Men är det då mitt fel att det blivit så här? Vad hade jag kunnat gjort annorlunda? Så här i efterhand så tror jag inte något. Ja om jag varit stark och även ärlig mot soc från början så hade det kanske settt annorlunda ut och vi som familj fått hjälp tidigare. Men jag ångrar det inte heller för då hade jag aldrig fått uppleva våra barn. De ger en så mycket glädje.
De bra bitarna har redan berättats förut så nu blev det bara ett genomdrag över lite av det tragiska som hänt. Historian med den frysta ärtsoppan och bulan i pannan e inte med. Men vem skulle orka leva mitt liv? Och var jag värd detta?
Kom att tänka på en sak att jag ofta och under många år, så har jag skyddat barnens pappa. Inte höjt upp honom till skyarna, men ändå sagt att han varit en reko kille. Vi båda hade tunga ryggsäckar när vi blev tillsammans. Jag hade det inte bra hemma. Va alltid osams med min sjuka mamma och hennes assistent. Fast Assistenten ställt upp så mycket på mig. Jag och barnens pappa träffades på en fest. Vi pratade i timmar ända fram till morgonen. Träffades inte på en vecka, blev tillsammans fredagen efter. Sen den dagen så va vi ifrån varann torsdag till söndag på våran, då jag va på resa med gymnasiet. Jag märkte ju att han va svartsjuk. Men för mig som ALDRIG haft ett normalt förhållande så brydde jag mig inte så mycket. Jag fanns där för honom. Slutade umgås med mina vänner. Träffade en ny vän som jag träffade ganska ofta.
Första gången det hände något va på vårkanten. Vi sprang runt på fester i området och han blev så svartsjuk. Han slog sönder alla mina och hans glas som stod i diskstället, kaffebryggaren flögg och två tavlor i som va som speglar slog han sönder. Jag kommer ihåg att jag blev helt stum. I flera timmar den natten kunde jag inte säga ett ord. Det gjorde så ont i mig att han sårat mig så djupt och inte litade på mig. Kommer ihåg att han skrev ett brev till mig, har nog det kvar, han bad om ursäkt och sa att han inte viste vad som flygit i honom. I samma veva tror jag det va, så berättade han att han använde ametamin. Jag brydde mig inte så mycket. Ha själv aldrig varit beroende person. Vi hade bestämt att vi skulle förlova oss i juni på midsommaren 98. Sagt och gjort, trots upprepade urspårningar från honom. Även midsommaren blev sedan kantad av svartsjuka bara för att några killar hejade på mig.
Livet rullade på. Han strulade med pengar och betalade inte räkningar. Telefon blev avstäng och även elen. Men jag fixade det med mina sparade pengar. För de pengaran köpte vi även en gammal SAAB och de pengarna betalade hans hyresskuld och även förlovningsringarna. Jag levde i en värld jag trodde va okej att bli behandlad på det viset. Jag tror han hade sönder minst tio telefoner under de första två åren. Vi flyttade till en lägenhet som stod på mig. Jag provade amfetamin några gånger. Sista gången var på julen 98. Då hade jag inte ätit på flera dagar och vå bråkade som sjutton över att han skulle gå ut å festa när jag mådde så himla dåligt. Jag svimmade i hans famn inne på toa. Men ändå lämnade han mig ensam. Men en trasig hemtelefon så jag inte kunde nå honom.
Många gånger hände det att han slängde alla lortiga kläder på mig när jag satt i badet. En gång åt jag mat som hamnat i slasken. Blev det inte som han ville eller han blev svartsjuk, så blev det på detta vis. Mycket bråk om pengar, fast det var jag som hade mest pengar och lånade av mina föräldrar. Fixade mat och tjyvhandlade på pappas ica kort. Fast jag tror han förstod. Vi skaffade en liten katt. Hon blev min lilla tröst. Fast det hjälpte ju inte mot bråken. Fast när vi hade det bra så va det bra. Men så klart berodde ju det på att jag inte yttrade för att jag inte ville ha bråk och sönderslagan saker. Till och med grannen kom upp några gånger. Och då blev han ännu värre mot mig. Han kastade saker, oftast tv-dosa eller snusdosan. Som om vi hade råd att köpa massor. Han kastade en dörrmatta på mig, knuffade mig ner mot sängen när jag tänkte gå iväg. Mina bröder va till oss en gång med en inflyttningsblomma. Min pappa kom och plingade på en gång, ville att jag skulle följa med ner till bilen. Han hade då köpt en ny damsugare åt mig. Jag blev så glad, tänk att min pappa tänkt på mig! Och att bli glad över en dammsugare händer kanske inte alla unga personer.
Vårat hus skulle rivas. Och ja sa till honom att vi kanske borde prova bo själv, då jag aldrog hade gjort det. Tror jag påtalade det även när vi flyttade första gången. Men samma visa med onda ord och sönderslagna dörrar även denna gång. Så det var bara att packa och flytta. För jag älskade ju honom ändå. Och hade ju ingen annan. Vi bytte område helt och det blev en nystart. Jag tog studenten. Tillbringade den i en bil med honom för han ville inte att jag skulle ut och festa med mina kompisar. Nya soc sekreteraren vi fick frågade mig om han missbrukade, men jag blånekade. Men dom hade fått indikationer på det. Men dom trodde på min lögn. Så han kunde ha fått hjälp redan då. Men jag va nog för rädd för att bli lämnad. Även min skolsköterska frågade om han a dum även två av mina vänner. Jag trodde nog att det skulle göra allt värre. Våran gemensamma önskan va att vi fick ett litet barn helst en pojk först. Hade iof inte syddat oss på nio månader men två månader efter studenten visade det ett pluss. Vi va jätte glada. Han lovade att sluta med amfetamin. Och det gjorde han faktiskt. Han tog ett återfall när grabben va 6 veckor. Va på väg att flytta, men samma visa som alltid att han ångrade sig han grät och skulle aldrig mer såra oss som han älskade.
Han fick ett jobb och allt blev faktiskt bra. Vi umgicks tillsammans och träffade inte många. Åkte ofta till hans och mina föräldrar. Vi blev gravid igen. Flyttade och när jag va i åttonde månaden så kom han hem påverkad av alkohol. Han hade fått tabletter utskrivet av läkare som han tagit samtidigt. Han knuffade mig in i grabbens bokhylla. Jag går hem till en granne och sover. Ännu en gång med planer på flytt. Men såklart så kunde jag ju inte lämna det jag älskade. Och ingen annan skulle vijla ha mig heller så då kunde jag lika gärna stanna. Dotra föddes. Och det blev hans ögonsten. Vi var lyckliga. En perfekt liten familj med några skavanker. INGEN viste hur han var eller hade varit mot mig. Grabben och dotra hade fått höra så mycket. Fast oftast så låg dom och sov.
Han började missbruka ännu mer och allt. Och det va allt. Det eskalerade då han fick ut tabletterna av läkaren. Antagligen va det inte rätt sort. Men han hade inga änslorm brydde sig inte om hur vi andra mådde. Svartsjukan va värre. Juldagen 04 försvinner han och kommer nerblodad och helkonstig på annandagen. Han hade suttit påverkad hela natten i garaget så allt stod öppet. Han berättade då för sin mamma att vi väntade en liten bebis till. Och hennes ord va att hon inte vill träffa nogon av sina barnbarn mer. Där sitter jag i soffan gråtandes med två små barn som hör och deras pappa sitter på golvet och höjer sterion. Allt blev bra ännu en gång.
Det skulle dröja ända till maj innan han spårade ur riktigt igen. Även då försvann han efter att jag frågat om han käkade piller och drack. Han nekade och blev förbannad. Fast jag sett att han hade väldigt starka sömntabletter med sig. Jag fixade med barnen och de somnade. Vid nio kommer han hem och har skitit och issat ner sig. Så då ringde jag efter ambulans så dom tog med honom. Dagen efter så åkte vi och hämtade honom. Han hade såklart nekat till missbruk och sagt att han bara missbedömt de nya tabletterna. Vi flyttade till byn en månad senare.
Höggravid så packade jag allt och körde ut alla lådor och små prylar i bilen och bar upp. Han hade inte lust att göra något. Han tyckte det va mitt beslut att flytta så då fick jag göra det mesta. Misstänkte att han tagit amfetamin då när han flyttade ut möblerna efter jobbet. Men han nekade såklart. Och flytten skulle firas in med alkohol.
Det var mycket upp och ner i den nya lägenheten. Han åt mycket mediciner i för stor mängd. Jag ringde ofta hans läkare på vuxenpsyk. En månad efter vi flyttat kom så lilleman. Pappan va skitknepig efter förlossningen och han bråkade till och med på bb med mig. Jag valde att stanna kvar två dagar för att jag orkade inte vara hemma. Till å med det gjorde honom ännu värre. Så klart va jag orolig att han inte skulle sköta barnen. Men jag fick ta den risken. Han hade ju såklart lätt för att bara somna.
Väl hemma så fick jag ta det mesta. Han va inte direkt närvarande. Utan han åkte på en massa ärenden efter jbbet så jag fixade mat och allt. Och jag tror ärendena handlade om droger. Fast det nekade han till så han blev förbannad. Han kunde gå i sömnen och pissade på tv bänken och på mig i sängen och kissade på sig själv när han sov. Jag blev vansinnig och bad han söka hjälp och byta medicin mm. Men han tyckte bara jag va helt dum i huvudet och att allt var ju mitt fel. Och därör han behövde missbruka för att orka med mig!. Då kände jag att skärper han inte till sig när vi flyttat till hus ja då åker han ut!
Vi flyttade och det fungerade ganska bra till en början. Men sen började urspårningarna. Han drack jätte ofta och knaprade sina piller. Han ringde samtal om droger och åkte iväg utan att säga nå till mig. En gång åkte han och kom inte hem fören dagen efter. En gång hotade han mig till livet. Han sa "Jag säger som boken heter :Det ska bli ett sant nöje att döda dig" Den gången ringde jag min pappa. Men vad kunde han säga när han kom. Han stod ju och blåneka och sa att jag överdrivet. Har för mig att det var samma gång som jag och barnen tvingades åka och sova borta. Minns jag rätt så va det en måndag. Han drack varje dag! Han skötte sitt jobb ganska bra. Men han hade börjat få blickar på sig. Han pajade bilen en ganks any SAAB. Inget betydde något nå mer.
Tillslut fick jag nog. Efter att ha sovit borta en helg så slängde jag ut honom en onsdag den 31 januari 07. Den 1 februari började jag jobba efter mer än 1,5 års ledighet. Det året va så himla tungt. Han jagade mig på jobbet. Ringde och psykade mig flera gånger om dagen. Gjorde inbrott i min bil mm. Jag mådde nog inte så jävla bra. Men jag tycker att jag axlade ansvaret med barnen och jobb bra. ade en lång sommarledighet. Barnen träffade sin pappa väldigt sporadiskt. För han valde missbruket framför dem. Han betedde sig jätte illa de gånger han kom ut hit. Han körde fort förbi alla barn som stod här och tvärnitade i gruset. Och skrek och hotade. Hans missbruk blev bara värre. Och trots att jag försökte med alla medel få hjälp till honom så nekade sjukvård och soc. Och ansåg att problemet inte va tillräckligt stort och att hade ju inte barnen boende hos sig. Men dom viste att han åkt i för fylla mm några gånger och han skulder var skyhöga. Ett stort bevis på att allt inte stod rätt till.
han flyttade änn en gång och allt blev till det bättre. Han hade barnen två ggr i veckan ca. Fast jag körde och hämtade, för att sova där var det inte tal om. Barnen berättade att ibland fick de ingen mat. Ibland låg han bara och sov. Han va väldigt noga med att jag inte skulle kunna göra eller träffa någon då han hade barnen, så jag han bara hälsa på någon vän eller åka och handla. För sen orkade han inte nå längre. Och barne ntyckte inte heller det va roligt. Ny flytt och det fungerade lite bättre. Men som under de andra åren så hörde han inte av sig fast vi bestämt så då va det bara och vända. Eller så va han så påverkad av något så det gick inte att lämna barnen där.
Ännu en flytt, han skaffar tjej, jag ser en liten ljusning. Men såklart så var ju hon subutexmissbrukare. Så han gled ner i ett sådant missbruk. Han träffade barnen på ett hem som soc och familjerätten hade. Ibland kom han inte alls. Våren 09 så började vå umgås och fann varann igen. Vi kunde prata som den kvällen då vi träffades första gången. Vi var nog båda ganska trasiga. Fast jag kände mig ändå star och det jag fått upplevt hade jag förlåtit och gått vidare med. Han flyttade in till oss. Med de orden att missbrukade han och inte skötte prover så åkte han ut. Sommaren var bra barnen tog det bra. Vi var ut och plockade svamp när barnen va på skolan och hittade på andra saker med dem.
Men efter en fest så urartade det och han hotade mig till livet. Han knuffade mig upp för trappan och hotade kasta ut mig genom fönstret, knögla till mitt ansikte så ingen ville ha mig mm mm. Jag ringde polisen så de hämtade honom. Han knuffade såklart mig ut i polisens famn.
Det visade sig senare att jag va gravid, va väl i v åtta då tror jag. Han blev glad men ändå inte. Jag viste inte hur jag skulle göra men kände ändå inte att jag klarade av en abort. Kände mig stark att behålla hur det än blev. Han var välkommen till barnmorskan men de första tre gångerna så ville han inte för han skyllde på mig att jag ville gå själv. Sen va han med nästan alla gånger om inte missbruket var viktigare. Det var mycket upp och ner. Jag hindrade honom inte från att vara med. Men han betedde sig så illa så jag sa åt honom att, ska han bete sig så illa mot mig så vill jag inte ha honom med. Men han viste ju när det va.
Förlossningen blev en oro. Han va med på sista träffen hos BM och viste det snart var dax. Inte fören två timmar innan lilltösen föddes så fick han komma in. Han va med på bb men sov inte kvar. Sista dagen han var där så va han helkonstig som om han var påverkad. Sen den dagen har han varit upp och ner. Han har lovat kommit till Bvc mm men inte dykt upp.
Nu är det jag som får skit för allt som hänt under alla år. Jag ville ju bara det bästa och trodde det bästa var att .hålla ihop en familj. Men är det då mitt fel att det blivit så här? Vad hade jag kunnat gjort annorlunda? Så här i efterhand så tror jag inte något. Ja om jag varit stark och även ärlig mot soc från början så hade det kanske settt annorlunda ut och vi som familj fått hjälp tidigare. Men jag ångrar det inte heller för då hade jag aldrig fått uppleva våra barn. De ger en så mycket glädje.
De bra bitarna har redan berättats förut så nu blev det bara ett genomdrag över lite av det tragiska som hänt. Historian med den frysta ärtsoppan och bulan i pannan e inte med. Men vem skulle orka leva mitt liv? Och var jag värd detta?
Kommentarer
Trackback
