Ny dag
Har sovit bra inatt. Det är så skönt att kunna sova ordentligt! Längtade bara efter att T skulle krypa tätt intill och tala om hur mycket han älskar mig och vill leva med mig. Men nej, han höll avstånd hela natten. Inte ens en puss eller hej då i morse. Men såklart kommer jag få äta upp detta. För enligt honom är det jag som inte krupit nära eller pussat honom hej då. Svårt när jag sovit!
Min anledning till nytt skrivande är ovissheten. Visst kan jag göra en höna av en fjäder. Men när jag fråga om han endast älskar mig vid sex och till svar rycker han på axlarna enligt mig. Han säger att han ryckte bara för att jag la armen där. Men då jag frågade om han verkligen kände så. Så sa han inget. Inte konstigt att jag känner mig ledsen. Hur ska jag veta vad han känner...?
Jag älskar honom och det liv vi i övrigt har. Men att ibland känna mig oälskad och att han vill att jag ska försvinna. Det känns i hjärtat.
För mig är vi gjorda för varann. Jag kan inte ändra på honom. Men att ge lite spontan närhet och berätta det positiva han känner skulle vara så skönt. Men allt det negativa med smulor på golvet, skitig bil, mat som inte är perfekt, ostrukturerat arbete mm sånt jag vet behöver jag inte höra! Ingen är perfekt. Men varför dra upp allt negativt.
Ny dag idag. Jag ska på praktik Lillan på dagis och sen till en kompis. Hemma igen halv elva med ledig dag i morgon. Som jag längtar.
Hoppas t vaknar upp ur sin sura period idag. Tycker att jag är värd en utsökt.
Vad är det för fel på mig
Jag måste vara den dummaste och sumpigaste tjejen på jorden. Jag klarar inte av någonting, jag hattar omkring och gör allt ostrukturerat och samtidigt, ifrågasätter och är tjatig. Vad är det för fel på mig?
Min förklaring är, jag är mamma till fyra härlig barn och bonusmamma till två barn. Jag prioriterar mättnad före lyxmiddag, vill få klart fler saker men måste göra dessa ensam om de ska göras. Ifrågasätter när jag inte får några svar och tjatar då om svar. Jag har ett jobb som jag sliter på, jag studerar, har praktik, det kan dö vuxna och barn kring mig på jobbet när som helst. Jag tvättar städar, hämtar och lämnar barn. Jag går på mötet, läkarbesök, mm mm. T gör massor, han tycker om att lägga tid på mat. Om det faller honom in, så utan att gnälla. Han hämtar och lämnar barn, fixar med husvagnen, tvättar och hänger, hjälper barn med läxor mm mm.
Vi har ett gott sexliv, vi pussas och säger puss i telefon, skickar hjärtan.
Men detta är på hans villkor och vilket humör han är på. Av 30dgr så är det 3 som är rent utsagt skitjobbiga! Jag har inte en aning om han älskar mig, om han vill fortsätta livet med mig, vad jag gör för fel. Han säger att jag har pms. Men har rådfrågat och andra märker att han blir lättare irriterad, gnäller på mig om det mesta, jag gör inget rätt, passar det inte så kan jag försvinna. Just dessa dagar gör mig arg, rädd, ledsen, förtvivlad, orolig, förvirrad.
Menar han det han säger? Avskyr han mig?
Är jag en så elak person för att jag ifrågasätter och blir ledsen? Vart går det fel?
Vi kan ha så bra diskussioner om ekonomi, framtid, planer, drömmar. Vi skojar och skrattar. Kramas och har sex. Men dessa dagar så finns det inget. Allt är glömt, det jag och även andra säger glöms bort. Jag säger: det har jag ju sagt och han blir sur för att han inte vet.
Jag älskar denna man! Jag önskar att de bra dagarna suddade över de jobbiga. Men det är så personligt så det går bara inte att sluta känna mig sårad.
Visst, jag förlåter snabbt. Jag orkar länge, men hur länge orkar själen med dessa konstiga förändringar och påhopp? Jag hoppas att jag övervinner detta och allt blir bra alltid!❤️
Jag har inte pms jag vill bara vara en älskad tjej alltid med mycket fysisk närhet, öppna och ärliga kort, och massa skoj.
Hoppet är det sista som överger mig...
Jag älskar dig!!!❤️
