ensammafyrbarnsmamman

...men om inget oväntat sker så kommer en härlig person med barn hit och firar nyårskvällen med oss. God mat och massa prat. Men som sagt jag ropar inte hej fören jag är över ån :P För människor brukar ha en förmåga att få nå mer speciellt att göra än umgås med mig. Men just nu känns det mycket bättre. Återkommer...

Sitter man här och känner en stor sorg i hjärtat. Samma visa år efter år midsommar, nyår. Jag kan bara inte låta bli att känna besvikelse vid dessa högtider. 06-07 va vi hemma med en överförfriskan pappa som blev hämtad av grannen. Inte en tanke på att jag blev ensam. Men barnen la sig vid tio så då gick även jag dit. 07-08 minns jag in te vad vi gjorde...jo jag var hemma med barnen och det blev lite lilla julafton och en väldigt trevlig nyårsafton med A och P. Hur skulle jag kunna glömma det :) 08-09 satt jag ensam med dotra och lillgrabben. Stora grabben sov hos en kompis om jag inte minns helt fel. Jag satt iaf och grät mig igenom denna nyårs afton. 09-10 så var det en väldigt trevlig nyårsafton hos A och P med två gravida magar. En bror som ringer och gråter. Hemfärd med nöjda och glada barn strax efter tolv. Förra året så va jag hemma. De mindre barnen låg och sov kl tolv stora grabben sov borta och lilltösen och jag låg i sängen. Kände mig ganska tillfreds med det. Även om det va ensamt även det året.  

De jag frågar hymlar om vad de ska göra. Antar att de inte vill fira med mig. Förra året fick jag inte plats på ett ställe. Jo man tackar för de orden då kan man lika gärna hålla käften!!! Idag satt man hos en ja...tydligen är det bekant, eller övergått till det då man hör denne prata i telefon och denne talar om vem hon är med. Då är jag en bekant på besök. Känns ju hmm... trevligt...Ja iaf så va deras granne där och dom står och pratar om nyår om vad de ska handla och äte på nyår tillsammans. Ja kände hur det brände i ögon och hjärta. Så jag tog barnen och åkte så fort grannen gått. En annan vän undra hur jag mådde per sms och jag svara ärligt att det va okej men att jag längta till måndag för att jag iaf inte kan uppfylla barnens nyår med trevligt sällskap. ur f-n förklarar man andra människors ego till sina barn?!?! Jag har ju frågat flera stycken vad de ska göra. Men alla är upptagen eller oftast låter det "inget särskillt bara ta det lugnt" I mina öron låter det "sorry, men vi vill inte fira nyår med dig, det kan ju komma nå trevligare förslag."

Jag lovar att den dagen jag träffar en kille så kommer jag att låta de vänner som sitter ensam på nyår fira med oss. För varför låter man sina vänner sitta ensam? Är man då en riktig vän? Isf har jag inte några riktig vänner kvar. Känns så himla tragiskt att f¨å dessa känslor. MEN FAN VAD SKÖNT ATT NYÅR ÄR EN LÖRDAG!!!! De som säger att de förstår, varför visar de inte lite med känsla? Nä, de kan väl sitta och ha kul under hela nyårs kvällen. Jag vill inte att någon tycker synd om mig. Men är det för mycket begärt att var någons vän. Mitt hjärta blöder och ögonen svider av alla tårar.

Hur länge ska jag orka!?!

Mellandagarna kallas det visst. Men mig gör det detsamma. Hinner iof träffa dem som annars jobbar. Idag fick jag sovmorgon. Har goa barn som låter mamman ligga kvar i sängen en exra stund och tog till och med lilltösen med sig ner =) Klev upp strax före tio och tog mig en dusch så jag vakna till liv. Så började jag städa lite smått, tog det allmänt lugnt. Barnen åt frukost vid elva sen kom en vän och hämtade dotra och stora grabben gick till en kompis. Bara de två minsta hemma.

Kl tolv ringde pappa och berätta att mamma brytit armen. Så vi åkte dit. Pappa står och lagar mat i godan ro min bror läser tidningen och mamma sitter och håller i armleden. Min familj i ett nötskal. Ingen brådska där inte. Jag hjälpte mamma med kläderna och efter att pappa och min bror ätit så åkte dom. Ja, jag fick ju påminna pappa om att om mamma ska slippa opereras så får hon ju inte äta inom 12 timmar. Typiskt då nu när jag lagat maten som mamma tjatat om länge. Ja också våran familj i ett nötskal. Men nu är dom iaf på akuten, skulle väl bli operation snart nog. Pappa ska strax ringa upp och tala om nör det blir.

Jag och lilleman tog en tur t köpcentra idag och in på Hobbex för att inhandla en ny grävmaskin. Den han fick i julklapp släppte i ett fäste och nya skulle inte komma fören i mars. Så han fick lägga till 600kr av sina julpengar oh köpa en fjärrstyrd. Den andra va sladdstyrd. Denna är en exakt kopia av en grävmaskin och fungerar lika som en stor. Ja dock är denna i plast då. Men han är ännu nöjdare för denna än den förra. Få se vad farmor och farfar säger. Men inget vi kunde rå för att den andra släppte i fästet och de ninte skulle komma nya än på ett tag.

Barnene pappa hade tydligen varit t neurologen idag. Och han har eventuellt fått konstaterat epelepsi. Han "dog" ju för någon vecka sen. Det är ju alla droger och alla tabletter som gjort detta. Så han får väl leva med det.

Annars händer det inte så mycket. En kompis, killes kusin kan ju intressant... ja vem vet...

På lördag är det julafton. Känns bra men tomt i hjärtat att inte få ha en man att älska och älskas av. Barnen är mest bara högljudda och jag blir bara super irriterad. Men jag hoppas att denna jul blir en bra jul för barnen. Eller jag vet att dom kommer bli nöjda och glada över det dom kommer att få av mig. Jag har nog uppfyllt deras önskningar plus lite till och egentligen inte en massa överdrivet. Klart det ska va massa paket på julafton. Men med fyra barn så blir det mycket.

Igår blev granen klädd. De två mellersta barnen fixade det medan jag åkte in till stan och hämta ut mitt betygsdokument. VG i människan socialt och kulturellt =) Och G i Vård och omsorg. Kunde ha fått ett VG men jag orkade inte sätta mig och fixa till den sista uppgiften fast att jag gjort nästan hela. Men ett G är jag nöjd med. Vet ju att mina praktiska färdigheter är mycket bättre och betyget från praktiken blev MVG av min handledare. Och shefen var mycket nöjd med mig och även övrig personal på boendet. Så att betyget blev G betyder inget negativt när jag vet att jag fått högre av andra =).

Jag har även fått mejl från chefen på förlossningen som ville ha in mitt CV. Och jag skicka in en ansökan till bemanningen på landstinget. Hon ville ha mitt Cv för att hon skulle kunna hålla koll på när min ansökan kom in och då kunna sålla ur mig i högen. Det kändes bra. Så jag hoppas att hon är nöjd. Det visar ju sig framåt våren om jag får nå sommarjobb. Tyvärr älskade barn så orkar jag inte vara hemma en hel sommar igen. Jag sliter ut mig själv. Vet knappt hur jag ska fixa jullovet. Men allt löser sig. Och jag håller tummarna för att jag får sommarjobb på förlossningen.

Jag kommer även ta tag i min träning igen. Läste en bra grej: Det är inte vad du äter mellan jul och nyår som betyder nå. Utan vad du äter mellan nyår och jul. Så med gott samvete så kommer jag äta vad jag vill i jul och den som vanligt ta tag i detta efter nyår. Jag ska ju söka till polishögskolan i vår igen för start våren 2013. Så nu gäller det att träna.

I morgon blir det an dag av finputsning av hemmet. Byte av lite soppåsar, tvätta nån maskin tvätt, en sista dammsugning och torka golven. Sen får det bli julafton. Ska också på två ställen och lämna julkort. Så bli inte förvånad om min bil svichar förbi ;) Kanske en rök...? 

Nu är Smurfarna slut. Överaskade barnen med lite godis, läsk och nya Smurf filmen som kom med posten idag. Och dom har nästan suttit still hela tiden. Nu är det go natt. 

Just nu orkar jag inte mycket. Och då ha gnälliga barn samtidigt det är ingen höjdare. Försöker få dagarna att gå. Men det går segt när man är sur, trött och irriterad. Just nu orkar jag inte vara en toppen mamma, än hur mycket jag önskar att jag inte snäste av dem 7 ggr av 10. Har iaf fått två timmar av ensam tid idag. Men de två timmarna bestod av stress handling, hämta och lämna barn. Va på kaffe hos en vän sen. Skönt att bara va. Bakade lite julgodis, som typ tar slut på en kvart. Men jag har varit en "duktig" mamma och bakat med mina barn. Stora grabben är inte hemma i helgen. Och även fast han är till minst "besvär" hemma så har jag inte orkat känna efter om jag längtar efter honom. Jo igår kväll så kände jag att jag längtade. Men hinner inte ägna så mycket tid till annat än fundera ut mat, plocka, städa, tjata, tjata, TJATA!!! Jag orkar ingenting! Men vem är jag å klaga? Får jag ens klaga? Jag som satt mig ensam i denna sits? Väldigt sällan jag klagar faktiskt. Sist jag kände en väldigt stark längtan efter mina barn det var i slutet på maj. Jag hade varit på fest och bar tok-längtade hem. Men efter en hel sommar och höst med bara slentrian så blir man orkeslös och bitter.

Lilltösen och lilleman va hos farmor för att träffa sin pappa idag. HAN VA ETT VRAK!! Skäggig och ovårdad allmänt, sluddrade lite och va inte alls med. Jag sa vad jag tyckte. Han va till och med i så dåligt skick att han hade spytt tre gånger hos farmor. Så nu får det fan vara nog. Ska han komma på julafton så ska han vara pigg och vårdad. Sen är det nog!!! Ska han träffa dem nå mer sen så måste han ta tag i sitt liv!!!!

Jag vet ju att jag kommer få sitta ensam hela jul och nyår med barnen. Jag behöver vuxna omkring mig. Men inget att hoppas på. Ska väl inte gnälla, träffar ju mina föräldra och min ena bror iaf till jul.

Julklappsinhandlingen har gått skapligt. Dotra får sitt efterlängtade nintendo DS, ska komplettera med ett till spel. Lilleman får ett Wii med mario, slime, en metalldetektor och en hockeyhjälm. Stora grabben ska få headset, ett spel och pengar. Har även köpt en varsin sparbössa iform av en bankomat, varsin slimestressboll, en magisk penna, filmer. Lilltösen ska få en gunghäst, mjukishäst, städvagn. Så kvar att köpa är onepice till grabbarna ev till lilltösen, spelen som jag inte hunnit köpa än. Sen önskade lilleman sig en leksakstruck och ett inbrottslarm. Jag hoppas julen blir bra. Känner att jag iaf inte handlat ihjöl mig. Gjort det ganska enkelt för mig. Tyvärr kommer räkningen sen på barnens DS och WII men det tar jag så gärna så länge barnen blir glad. Ska försöka få tag på en tv åt lilleman att ha uppe i hallen. Vill inte gärna ha WII i tv rummet.

Ska väl försöka ta tag i lite mer här hemma. Eller om jag kryper ner i ett bad med dotra...

Nja jag är väl inte direkt aktov på bloggen. Men jag har bara inte haft någon skrivlust. Inte heller har tiden funnits här.

Jag har nu lagt en del av mitt gamla liv på hyllan. Och nu känns det som det var för sista gången. Jag vägar någon tro han har makt över mig. Även fast jag inte velat nå mer än bara vänskap denna gång, så har jag fått nog. Nog om det.

Jag har även bestämt för att leva ensam. Jag orkar inte med att längta, vänta, tråna och be efter att träffa den rätta killen. I lördags när vi var ut så itstråla jag inte direkt "Ta mig jag vill hänga med hem och ligga!" En kille jag satt och prata med han fråga vad jag skulle utbilda mig till. Jag tala om att drömmen är polis. Då bliv han tyst och säger: Det såg jag på dig och att jag utstråla det som en polis har. Jag tar det positivt, medan många andra skulle skrika rakt ut =) Den killen ville även ha med mig hem. En annan kille ville följa med mig hem. Men jag sa som det va att jag ska hem och sova inget annat. Hans kompis sa sen när vi gick att: Men du det såg du väl att den tjejen är seriös och vill ha en riktigt karl. Ja jag kan inte annat än bli nöjd och stolt över såna kommentarer. Kanske börjar bli gammal, men jag utstrålar då inget slampigt och billigt iaf =)

Så mitt nya liv har börjat i tanken iaf. Ja jag vet att jag kommer sitta och gråta på julafton då jag sitter ensam när barnen lagt sig. Och Nyår vill jag inte ens tänka på. Jävla skit jul å nyår. *blä*

Ska fortsätta med min hemuppgift. Och i morgon ska jag komma ihåg att söka matte B till våren. Vill egentligen inte plugga till våren. Men matte B behövs till så många utbildningar :P Och skolan i stan ska ändra betygssystem så det finns bara möjlighet att söka i januari (som nog är för sent) och sen med start i februari.

Så tjingeling

Jag fick en uppgift men det var även en fråga kan man säga. Jag skulle skriva ner vad jag ville träffa för kille. Oftast så vet man ju vad man inte vill ha. Frågan jag fick va hur den jag träffar ska vara. Mitt första svar va: Han ska inte vara missbrukare iaf. Då fick jag uoogiften att skriva ner vad jag söker. Men vad söker jag egentligen...?

De flesta killar som mina ögon reagerar positivt på. De har liknande drag, speciellt i pannan. Vet inte varför, men man dras väl åt samma stuk typ. Den jag träffas ska acceptera mina barn och kunna finnas där även för dom. Han ska vara öppen och ärlig mot mig, hjälpa till hemma, gärna kunna bygga lite granna iaf ;) Han ska självklart överösa mig med känslor =) Vi ska kunna prata om allt. Jag behöver överaskningar-en enkel middag-nystädat hem-en dags tripp till någonstans. Planera för oss tillsammans. Acceptera att jag inte är pedantisk och perfekt. Få mig glad när jag känner mig pms:ig. Ha gemensamma intressen gärna lära mig nya saker så som slalom, golf. Ta mysiga promenader.  Finns nog mer.

Nu låter nog detta glorifierat. Men om man lever i en sund relation och peppar, lyssnar, tar till sig kritik. Så tror jag att man kan få ett super bra förhållande. Trötthet kan botas med en promenad, osämja kan lösas genom samtal med ett givande och tagande. Man behöver inte tycka lika.

Men som vanligt är det lätt att sitta här och skriva. Har ju själv en osund relation. Det börjar slita i mig. Jag vill bort men ändå blir det inte så. Men jag tror det ha å göra med ett tidsfördriv...för nå mer känns det inte som...eller döljer det sig något i mitt hjärta...

Har tänkt och funderat. Pratat och funderat mer. Läst gamla dagböcker och anteckningar. Och då slog det mig. Jag har gjort slut med alla de killar som jag varit tillsammans med, utom en. Min teori är att jag dragit när killen blivit för nära mitt hjärta och jag inte vill bli sårad. Kan det va så? Visst är det så? Jag kan räkna upp Micke, Nicklas, Adrian gosen som alltid skulle ta en god natt kram av mig grät floder då han flytta, Jonas, Goa Stefan som jag ringde och bad om förlåtelse till han blev så ledsen när jag gjorde slut :( Ganska många kärlekar under mina unga år. Många har kramat sig väldigt nära mitt hjärta. Dom hade så starka ord att säga mig, jag var för feg att ta emot dom och gjorde istället slut. Det ligger nå i det, jag ville inte bli sårad!!! Det va och är min största fiende i dejting träsket. Hur ska jag kunna dejta om jag är så otroligt rädd för att bli sårad? Iof är jag nästan lika rädd för att såra. Jag måste göra något åt detta tror jag. Rensa i mitt hjärta, tömma ur alla onödiga känslor som ligger kvar och skräpar. Det konstiga är att jag nästan kan känna känslan jag kände för dessa killa. Och känslan jag hade för att bli sårad.

Rensa och gå vidare blir min nya resa. Till nästa helg ska det va klart. Då ska jag ut å roa mig