ensammafyrbarnsmamman

Klockan är tjugo i nio. Hade jag vetat typ igår att det var fest idag, så hade jag inte suttit ensam hemma i soffan och dessutom barnvakt. Hur dum får man bli egentligen...Jag får väl se det så, att jag slipper ju vakna upp med huvudvärk och föstöra en hel dag med att vara trött. Men lite trevligt hade det ju varit. Men som sagt, är ju barnvakt åt grannens jänta och jag sa redan i onsdags att jag INTE tänkte va barnvakt om han ska ut och festa. Är jag dum då kanske? Men jag tycker inte det är mitt ansvar att se till att han ska kunna ut och roa sig. Men skit samma nu blev det så iaf. Jag orkar faktiskt inte bry mig. Jag sa åt honom att han får kolla och eventuellt laga min bil som tack. Han sa lite ironoskt om han såg ut som en bilmekaniker (typ det som han är utbildad till) Då kontra jag med om han tyckte jag såg ut som en barnvakt. Då hade han inge bra svar.

Fick ett samtal från en bekant som hade en bror (som jag träffat några gånger) han tyckte jag såg bra ut och hade väl varit smått intresserad av mig. MEN han fråga i bakrunden varför jag har fyra barn. Ja du vad ska man svara på den? Eller jag ska inte ens behöva svara på den. Men då man är i ett förhållande, oavsett om det är toppen eller halvdant så tror man ändå att: "Med denna person ska jag leva med hela livet". Och så planerar man barn och det föds sedan barn. Ska man tveka med att skaffa barn ifall att man inte kommer att leva hela livet tillsammans? I mitt hjärta va nog lilltösen så efterlängtad. Fast jag inte viste. När jag ser på henne så ångrar jag inte henne för en milisekund. Hur skulle jag ens kunna? Oavsett hur många barn man har så är det ju MIG som person som ska leva med. Även om barnen absolut är en väldigt stor del i mitt liv eller den största. Och jag kommer aldrig att sätta dom åt sidan pga en kille. Utan den som träffar mig får hela kittet med barn å allt. 

Självklart kan jag förstå att det skrämmer killar att jag har fyra barn. Men jag tänker inte på det själv, inte på det viset. Och om situassionen hade varit sådan att jag hade haft flera pappor till barnen så kan jag förstå att det verkar konstigt. Men nu är det samma pappa. Inte den smartaste pappan. Men som sagt det är ju MIG som killen ska leva med och med barnen. Nu är iof killen i fråga "bara" 27 tror jag. Inga barn, fem syskon med fyra olika mammor, en syster har fem barn, en har inte kunnat fått barn och knappt en andra heller, sen en liten sladdis bror. Så om HAN ska dömma mig att jag har fyra barn med samma pappa, det förstår jag inte.

Om jag ändå bara hade två barn, sa han i bakgrunden. En fika kunde vi ta tyckte han. Jag borde rakt av säga nej. Men vem är jag att dömma ut honom pga hans åsikt som han egentligen inte har en aning om? Äh, få se om det blir nå fika. Mina fyra barn är ju som två tycker jag. Men det är väl för att jag oftast hör de två mellersta bråka. 

Dagen är nu äntligen slut. Ska läsa lite bok och kanske kolla en film. Sen vakna upp till en dag på banan. Jag gör det för lillemans skull. Trevligt att se lite folk iaf.

 

Hade någon som ville kramas inatt men det blev inge av med det :P Så svårt eller egentligen inte, men ändå svårt när jag behöver närhet, tänker på någon annan (som känns väldigt långt bort att jag kommer "få") och får något som jag helst inte vill ha. Nu har människa börjat med snacket om att vilja kramas också. Tänk vad skönt det skulle vara om jag började dejta någon. (Som helst va den mystiske mannen). Då fick han sig en näsbränna (ännu en gång).

Ett liv, en längtan, hur länge ska jag vänta på att träffa den rätte? Jag känner mig verkligen redo att möta verkligheten med man, barn, bonusbarn (om sådana finns) Börja ett liv att dela med någon. Vara så där upp över öronen kär. Åka på resor tillsammans, träna tillsammans.

Ibland känns det så overkligt att jag ens någonsin kommer att träffa någon. Jag vill inte bli någon gammal nucka som måste söka närhet på fel sätt. Jag vill leva ett långt och lyckligt liv med en man och få älska och känna mig älskad. Tänk om jag kunde få veta när det sker. Vill inte vänta längre. Men jag hoppas verkligen han är värd att vänta på.

Det känns bättre nu iaf. Men vet fortfarande inte varför allt kändes så hemskt. Men hur kul är det på en skala att känna sig i vägen jämt? Jag avskyr verkligen det. Efter mitt senaste inlägg så fick jag ett oväntat samtal. Kändes jätteskönt att prata. Men jag är ju inte en upp och ner människa egentligen. Så därför känns det så jobbigt att bli helt upp å ner. Jag började iaf stortjuta och det hör ju inte till vanligheten.

Jag har verkligen bestämt mig att skita i vad andra tycker och tänker. Fortsätta vara mitt ärliga jag och även försöka säga rakt ut till människor vad jag tycker, känner och tänker istället för att "fundera" med andra först. För det blir ju oftast så att jag tänker så mycket på vad som sagts i tidigare samtal så mina tankar fortsätter när jag träffar nästa vän och då frågar jag ofta vad de tycker om det hela.

Senaste samtalet handlade om nå så intressant som FÄRG. Val av färg till olika material bla. Och jag har ju målat lite och har fått hjälp med val av färg av en riktig färghandel. Så nu för tiden så skulle inte jag handla RUSTA färg till något som jag inte VILL måla om efter ett par år- Tex ett tak eller träpanel. Men till en vägg eller mina gamla utemöbler så köper jag RUSTA färg för det är saker jag ändå inte är rädd om eller inte gör så mycket om det behöver göras om. Så jag har inget emot de färgerna. Men som sagt det jag har lärt mig om målning och tapetserng har jag frågat mig till. Jag är absolut ingen expert och vill absolut INTE låta som nån bessevisser när någon frågar och jag talar om hur JAG skulle ha gjort och hur jag gjort och varför. Så i denna fråga har jag iaf frågat andra hur de valt och att jag faktiskt är lite trött på att förklara sjuttioelva gånger och det ändå inte går in vad jag säger eller att de samtycker och gör tvät om. Så nu orkar jag inte säga nå mer. Där av mitt babblande om det. Jag vill ju inte missuppfattas och absolut inte snacka skit.

En sak som jag alltid har gjort det är att ALDRIG vara sur mot min omgivning även om världen rast typ. Jag har ju några stycken som även snäser av mig när det i självaverket inte ens är jag som gjort nå. Så det tröttnar jag lite smått på. Kan man inte bara va tyst och trevlig eller bara säga vad det är och ursäkta sig? Ja, ja jag får väl leva med det och ta bort det negativa som det ger mig. Jag är ju tyvärr den som snäser av mina barn istället. Det är väl den största förändringen som jag ska försöka mig på. Att INTE låta barnen ta så mycket negativ energi från mig så att jag orkar med att dom småtjafsar med varann eller när de trottsar mot mig. Räkna till tio, sägs ju vara bra.

Men som sagt jag ska verkligen, VERKLIGEN försöka mig på detta från och med nu. Blir massa räkna tio, första tiden. Men som sagt inget ont som har nå gott med sig. Och även tänka massa goda tankar och lägga ALL skit bakom mig och vara förlåtande. Jag är ju rätt så förlåtande nu med. Men mycket kan bli mer.

I morgon så blir det en tur till vattenland med barnen stora grabbens kompis och mina föräldrar. Snällt av pappa att följa med då jag verkligen INTE vill åka på en sån tripp ensam med barnen. Vill gärna kunna ha någon emr vuxen med ifall att det händer nå. Har försökt med en nära bekant att följa med. Men kändes som att dom inte ville åka med mig. Sen en hade inte barnet hemma just nu, min bror med familj ville inte heller. Så då återstod bara mina föräldrar. Visst har ju barnens pappa kunnat åka med. Men senaste två dagarna har han låtit lite konstig igen och sen finns ingen plats i bilen. Nu har vi två bilar. Men kom på att pappa ser så dåligt men en sån sak måste han ju ta ansvar för själv och söga nej till. Han tveka inte ens när jag fråga. Han är den enda som tycker synd om mig och barnen när det gäller sommar och semester. Snäll pappa har jag iaf. Inte för att jag vill att någon ska tycka synd om mig. Men alla andra kan åka med andra vänner/bekanta/grannar mm men det händer inte ofta att jag blir tillfrågad. Och ger jag ett förslag så passar det aldrig. Men jag får helt enkelt acceptera det och gå vidare och vända allt detta till nå positivt.

Har även fått reda på vad mitt ex tjejs ex har gjort för skumt. Tycker nu lite synd om henne och barnen. Men kan ändå inte sluta förundras hur man kan missa en sån grej under så lång tid?!? Ja sak samma. Jag tänker inte lägga någon energi där inte. Och hade hon varit normaltfuntad så hade hon gjort helt annorlunda vad gäller både mitt ex och våra barn.

Grannen håller även på. Vet inte vad han vill. Men inte släpper jag till heller. Men har fått kommentar från en bekanta att släppa till så att jag blir människa igen. Vet inte hur jag ska tolka det ;) Ha ha ha, jag kan bara skratta åt det. Att ha den relation vi har nu där vi kan ta en rök mitt i natten eller låna grejer av varann på dagtid det känns som det är helt okej för mig. Och jag håller mig där. En kram kan han ju få, men som sagt det har inte funnits någon sån attraktion för mig nu inte. Jag har ju även sett andra nu eller en annan heter det. Så jag kör med tankeöverföring för fulla muggar så fort jag kommer ihåg det :)

Nä klockan är över tolv och jag måste sova för att orka köra i morgon. Blir nog ingen nattrök idag fast det är någon som vill ha ha.