Lördag kväll
Veckan har varit påfrestande och jag har varit påfrestande. Plus sur mamma, inte alltid lika kul. Försöker att inte ta åt mig. Men det är inte alltid så lätt. Bir så frustrerad av dessa sms som inte leder någon vart. *idiot* Men jag har själv satt mig i skiten och får då överleva med denna terror ett tag. Jag överlever jag vet det. Vill vara så där galet lycklig och orka med. Iof har jag börjat med minst tre projekt här hemma, men mitt i det kom ett kiss projekt i sängen så bara till å tvätta allt det inkl bäddmadrass. jhalva tv rummet är fixat. Och illemans rum är på G att bli utröjt för storebrors räkning. I morgon kan det bli flytt. Åtminstonde en del av prylarna. Inte lätt när jag måste göra allt själv. Pappa fick reda på idag av mig att barnens pappa flyttat. Bättre sent än aldrig. Som svar fick jag "vad ni ska hålla på och strula". Jo det är ju sant, men alla har väl rätt till en andra chans och nu är den gjord. Och jag är inte den som lever i ett dåligt förhållande bara för att det ska se bra ut. Men nu var sista gången han kom innanför mitt hjärtas dörrar. Hmm undrar vad pappa säger när han får veta om graviditeten? Jag ska iaf vänta till efter ultraljudet. Jag får väl ta å samla allihop och släppa bomben inför alla. Den här gången vet jag verkligen inte hur dom kommer reagera. Fan jag skulle göra vad som helst för att äga detta hus nu och stå på mina egna ben helt! Vill inte vara min pappa till last. Fast iof vet jag att han bara gnäller för att det ska gnällas inte för att han vill egentligen.
Jag har iaf bokat tid till mödrapsykologerna. Känner att jag inte vill vara min vänner till last heller. För det är ju absolut inte så att jag vill vara den som gör någon sjuk pga mig. Jag hatar mig själv just nu för att jag aldrig kan vara tyst. Just nu skulle jag vilja ringa en vän och bara gråta och berätta hur jag känner inombords. Skrika ur den ilska jag känner mot mig själv för att jag tillät mig lura mig själv! Men det vrider sig i min kropp har så mycket i mitt huvud och utöver det är det en massa städning och skolarbeten som måste bli klart och en massa möten å läkarbesök med barnen. Just nu känner jag mig som en robbot. Orken tar slut väldigt fort. Det beror väl på vad som finns i min kropp med. Usch avskyr att höra ordet gravid! Det ska vara en romantisk bild av två älskande par som gjort något vackert och en längtan. Visst finns en längtan. Men det går upp och ner. En längtan att få ultraljudet gjort så jag blir illa tvungen att berätta. Jag vill inte ens tänka på den dagen. Hade gärna gått nio månader och utan att säga ett ord. Visst längtar jag efter att snusa på liten bebis. Men kommer jag att orka? Visst jag kommer orka, men är det den sura trötta mamman som går runt som en robbot eller kommer det vara en glad men lite trött mamma, men som ändå njter av tillvaron? Ibland önskar jag det kunde lysa upp ett ljus som ledde mig vart jag ska ta vägen. Jag har eller hade ju mål men dom blir tyvärr uppskjuten ett år. Iof så hinner jag läsa lite under tiden jag blir hemma. Kompletera med några till ämnen.
Tänker på vad jag saknar just nu. En varm famn och en cider, en rolig fest, en hemma kväll med nån vän och ta en cider och bara prata halva natten. Jag som aldrig saknat den biten när jag väntat. Men just nu tänker jag på allt det jag missar. I sommar kommer vara en plåga om jag ska känna så här. Men jag hoppas och tror att det kommer gå över. Till och med idag längtar jag efter en ciggarett.
Kram
Den jobbiga frågan...
Blev totalt utknockad igår eftermiddag. Vi åt tacos vid tre sen sa det bara pang så orkade inte min ögon och min kropp nå mer. Blev som total förlamad. Började med hemofor plus i går, järntabletter med folsyra, kan ju ha nått med det att göra. Vaknade till liv ordentligt halv sju. Upp och gjorde räksmörgåsar åt mig och dotra, lilleman nöjde sig med en hårdsmörgås med kaviar. Storebror har sovit borta hos en kompis hela helgen. Blev en massa tv titta och lite godis medans de små höll på lekte och hoppa så jag höll på bli galen! Iaf så började deras far messa mig. Han skrev bla att jag skulle se mig för vart jag gick mm. Inte för att jag oroar mig men tänker på barnen. Så jag messade en person som jag sedan ringde upp. Vi pratade om hur vi skulle få in han på behandling. Okej jag tänker inte lägga massa energi på honom mer men när det uppkommer idiotiska sms pga att han druckit så rinner bägaren över. Han behöver hjälp och det nu inte om ett halv år. Efter ett tags prat så kom frågan, eller påståendet som jag gärna sluppit: "Och ni ska ju ha barn igen med. I juni så kommer den ju". Jag sa påminn mig inte. "Jo sa h"n då, det är väl ingen fara". Jag sa att det inte är något jag vill prata om. Sen så böt jag snabbt samtalsämne. Egentligen är det ju inte jag som ska skämmas. Men det är ju så det blir! Jag vet att jag kommer bli överöst av frågor sen om varför jag inte gjort abort, p-piller mm. Men svaret är enkelt fast funderingarna har funnits där, abort har aldrig varit min "grej" så det har kännts ganskas uteslutet även om det snurrat där. Sen p-piller...har man varit tillsammans med en steril man förut så är det ju inte så lätt att veta om de nya p-pillren fungerar. Och jo jag kankse inte var så jätte noga just då, var superförkyld och åt medicin för att tunna ur slemmet i bihålorna. Jag är inte den första som blir oväntat gravid och inte den sista heller. Men jag antar att det kommer pratas. Men i allt prat så är det i slutändan fyra oskylldiga barn som drabbas. Och nej jag kommer inte sätta mig i det fack där "Hon med massa barn" "Hon är bara ute och knullar och super". Finns så gott om dom ändå. Och jag har ju tre planerade barn med samma pappa, så odsen att det blev en oplanerad var ju statistiskt set ganska höga. Men jag får glädjas över min väns graviditet och hoppas att jag gör det över min med. Visst känns det roligt och spännande. Men det är nog mest för att vi väntar tillsammans. Annars hade vet jag inte vad jag gjort. Hur stor är odsen att två gamla vänner inte pratar med varann på ett år sen när de träffas igen och börjar umgås så visar det sig att båda ska ha barn och att det skiljer ensdast fem veckor...Ja, ja ska inte tjata ut er nå mer nu. Vill att min hjärna går in på lågvarv igen. Vill bara vara utan att behöva tänka och prata så mycket. Nu blir det dusch, frukost och liiite städning.
Kram
Stressig fredag!
Dagen började med möte med sonens skola. In till min skola och träff med min lärare halv tio, lektion kl tio till tolv. Kom ut till bilen och till min stora förvåning och irritation så var det punktering. Min första tanke var att det va barnens pappa som gjort det. Men iaf jag börjar gå "hemmåt" lite långt men en bit på väg iaf. Ringde min vän som kolla bussen. Jo, visst kl ett gick bussen och jag skulle på begravning kl två, så det gick ju inte. Ringde pappa och tillslut när han svarade så kom vi överens att jag fortsatte gå och han hämtade mig. Sen var det bara hem, duscha, klä mig och sminka lite. Blev en lång men fin begravning med mycket tårar. Det var min äldsta väns pappa som begravdes och hon och jag har inte träffats sen typ midsommras. Men det gick bra, viste ju inte hur hon skulle reagera att jag dök upp på hennes pappas begravning efter fem månader. Blev även fika efteråt fast det inte var menat från början. Så det lev lite stressigt att hämta barnen. Hem å bytte om, elda sen in med pappa till stan och byta däck. *PUST* Äntligen kunde jag andas ut! Det var nån grej inkörd i däcket iaf. Kom hem kl sju lite kvällsfika och prat i telefon. Kändes som jag babbla hela tiden! Hatar när min hjärna går på högvarv! Idag har jag städat sen kl halv åtta i morse. Fast det har mest varit rensning av pappershögar lite här å var. In till stan och köpte lite julgrejer sen käkade vi tacos. I morgon blir det lite mer grundlig städning. Fick iaf upp julgardiner idag. Fattas bara i barnens rum. Och en massa fönstertjänor fattas så det blir till å köpa fler:( Viloläge på soffan nu. Ryggen värker än förhoppningsvis sonmar barnen i tid.
Kram
En helt vanlig dag...
Den här veckan har verkligen varit snurrig för mig. Lyckades iaf komma ihåg utvecklingssamtalet för dotra, men glömde en lapp hemma. Dagen efter så glömde jag sonens utvecklingssamtal, men blev påmind av hans klasskompis. När jag väl kom dit så hade sonen flytt sin kos hem till sin bästa vän. Han ville minsann inte vara med på nå samtal. Men vi genomförde det, fast det blir ett till i morgonbitti kl åtta. Han bara hem igår efter det sen in till skolan igen! Stress, stress! Men from i morgon fredag så kommer dom börja på fritids igen. Gud så skönt! Har inte under denna tid som varit haft så mycket utbyte av den "hjälp" jag fick. I morse bar det av till barnmorskan. Det är ju en "kändis" här ifrån som jobbar med provtagningen, men det känns tryggt ändå. Dom har ju tystnadsplikt. Efter proverna satt jag och väntade, då kommer ännu en "kändis" som är BM där och hon började fråga vad jag jobbade med nu. Och jag berättade att jag läste upp betyg men skulle börja på högskolan nästa höst men att det här kom emmelan. Hann inte så mycket längre för då kom tårarna:( klart jag är mer känslig nu. Men det är ändå jätte jobbigt när det inte blev som jag tänkt mig. (Kontroll människan i mig som spökar). In till min BM med tårarna rinnande och jag berättade dagsläget och hon tyckte, precis som alla andra, att det var strongt gjort av mig. Att jag vågar stå på mig. Men jag sa som jag kände att det är ju en skam. Iaf just nu. Det är endast en vän och hennes karl som vet om detta. Mina andra "nära" vänner(*ho ho vart e dom*) dom har jag inte berättat något för. Som jag skrivit tidigare så är det dock samma pappa. Och ja, man kunde ju aldrig tro att en grej som hmm hur ska jag säja...inte fungerar fullt ut till slutet, att det då ska kunna bli ett liv. Åt ju även nå slemförtunnande läkemedel under samma period, ja så jag vet inte vad det kan bero på. Sen är jag lite nervös inför provsvaren. Glömde gå in till provtagningen och ta ett klamydia innan jag gick. Så får ta det nästa gång. Fick en extra insatt tid före jul, för att kolla läget hur jag mår och hur allt ser ut runt om kring mig. Sen UL fick jag nummer att boka tid själv, UL:s tidbok var inte fullständig. Ska ringa på måndag om jag inte glömmer bort det. Annars är jag mest trött och fullt upp. I morgon blir inte så lätt dag heller. Möte kl åtta med sonen, halv tio på min skola, lektion kl tio, hem, duscha, byta om, äta, sen begravning. Så nog har jag att göra allt. Blir ev julgardiner och grejs i helgen. Nästa vecka pyssel med "tanten".
Kram
Öm i hela kroppen
I morse vaknade lilleman kl kvart i fem! Sur och grinig till på köpet. Han skulle titta på barnprogram men det tog ju en kvart innan det började, så det var bara å vänta. Gick sen å la mig igen. Fem över fem kommer han och väcker mig igen, då ska lillen ha frukost. Bara till och gå upp å fixa det. Hann bara lägga mig igen så kommer han grinandes och vet inte vart han ska sova. Så nu dög varken tv:n eller frukosten. Tänk om han kunde bestämma sig nån gång! Han la sig iaf bredvid mig och somna sött. Sen bar det av till skolan kl tio för mig. Dryg lektion med samhällskunskap! *Hatar* Bara jag blir godkänd så blir jag super nöjd. Hoppas. hoppas! Efter det blev det en mc feast och cola. Höll på hungra ihjäl ju. Åkte till min vän efter att jag klämt i mig den. Hon var super röksugen och höll på med sina gardiner. Så synd att det är problem på halsen för mig och ett evigt tjatande om det. Men det blir ju så att jag gnäller ur mig för att jag är så arg. Vill ju kunna njuta av det gemensamma jag och vännen bär. Fast det kommer vi hinna så klart. Går lite på sparlåga i det hela både hon och jag tror jag. Innan UL så är det svårt att slappna av och njuta. Fast jag vet inte om jag kommer njuta så mycket. Jag är jätte glad och nyfiken på vännens pyre men mitt känns mer som ett misslyckande. En canser tumör som växer. En sak jag skämms över. Fast varför ska ett oskylldigt barn bli straffat bara för att vuxna inte kan acceptera. Jag är emot abort och visst är jag glad för detta liv. Men det känns jobbigt med. Nog mest för vad just andra ska säga. Fast jag har ju inte direkt knullat runt och blivit gravid med fyra olika karlar. Blev lite telefonterror och ett prat med soc idag. Barnens pappa ville absolut komma hit och sova. Jag har sagt åt honom sen kl nio i morse att kontakta soc, AF, psyk för prover. Men inget hade han gjort på sju timmar. Jag tänker inte släppa in honom sovandes här om jag inte vet att han hållits sig ren. Och soc avrådde mig även hans övervakare. Så jag bestämde mig att han inte fick komma hit. Han blev så klart skit sur och skyllde på mig att det var mitt fel bla bla bla. Sen har jag inte hört nå mer. Hoppas han tar sitt förnuft till fånga och kontaktar soc i morgon och ber om hjälp. En anmälan om missbruk är redan gjord dit. Har iaf hunnit städa alla golv idag. Nu är det bara bänkar och bord kvar. Jag är inte som alla andra och börjar uppefrån och ner=) Så öm efter all dammsugning och torkning har även tvättat och eldat en massa. *puh* Nu blir det soffan och hoppas på en lugn kväll och en lugn dag i morgon.
Kram
Söndag kväll
Nu är klockan nio och jag har fått mycket gjort idag. Började med att städa tv-rummet. Fy vad mycket skräp det var under soffan och tv-bänken! Har iof golv torkning kvar men det hinns med i morgon. Fixade lite hemgjorda plättar som barnen åt, även granntjejen åt här, ibland kan man undra vilken adress hon bor på. Kom på att jag skulle lämna in datorn för lagning. När jag väl kom dit så visade det sig att jag hade nå fri hemservice i två år så det kommer nå företag och hjälper mig hemma om det inte går att lösa per telefon. Så det blir morgondagens projekt att ringa dom. Blev en tur på IKEA och en räksmörgås slank i det med. Lite lyxigt att åka iväg och fönster shoppa utan barn. Så då unnade jag mig en ensam fika. Barnens pappa hade sökt mig. Så jag ringde upp honom när jag kom hem. Han undrade om han fick sova här from i morgon tills han får en lägenhet. Men instinktivt så sa jag nej. Kände att det var bäst för barnen om han inte kom i dåligt skick hit. Och vad vet jag vad han har i kroppen heller?!? Så han blev skit sur och sa att då var det lika bra att skita i allt. Men det är ju som vanligt. Så fort jag stretar emot och säger nej, så ger han upp allt och vägrar som en trotsig fyra åring. Som om jag inte redan har nog med småbarns fasoner. I morgon har han både tid hos sin kurator som han tyckte var bra och även möte med övervakaren som skulle följa med honom till soc. Ja, ja jag ska väl inte sitta och bekymmra mig över honom. Han har valt sin väg och det kan jag inte styra. Hoppas bara att han tar emot den hjälp som finns att få. För även om han är en idiot nu, så vill jag att han ska bli frisk och ren för barnens skull. Nä nu blir det tv och sen sova. Skola i morgon för mig och de två äldsta mormor för minstingen.
Kram
Söndag morgon
Gårdagen blev en turbulent dag! Men den ordnade till sig till slut. Började med att barnens pappa klev upp efter tolv. Han var på "bra" humör sa han. Sen började jag med maten. Tydligen ställde jag "fel" fråga, då blev han sur och irriterad och Jag hade förstört hans lördag, så nu kunde jag minsan glömma attt han skulle ringa Arbetsförmedlingen. Fast som sagt, det är ju upp till han om han vill ha en inkomst när han flyttar. Men iaf medans jag lassa upp mat till barnen, granntjejen var tyvärr här också, så började han dra ner en massa saker. Och han hade sönder en lykta bredvid min mat så det var ju bara att ta ny! Efter maten så bad jag barnen klä på sig och gå ut för jag hade lovat dom att köpa godis. Sagt och gjort så gick dom ut och jag ifrågasatte hans betende. Men självklart var det jag som var dum i huvudet. Så vi åkte ner till macken han ringde minst två ggr på den kvarten vi var borta. Sen när vi kom hem så var det bara minstingen och jag hemma. Då börjar gick han ner i källaren och började plocka det han rört till tidigare under dagen. Precis så ringer hans övervakare, så dom pratar i 40 minuter ungefär. Jag flikar in vissa saker då jag hör att han inte berättar hela sannigen. Så efter samtalet så är han jätte otrevlig mitt framför ögonen på våran son som är fyra år! Massa fula ord om mitt utseende, hur jag såg ut där nere, om att jag horat runt mm, mm Så jag ringer tillslut upp hans övervakare och gråter. Jag grät inte för att han sårat mig utan för att våran son ha behöft hört en sådan ful osanning! Sen hot om att jag inte kommer leva längre svävade i luften det med. Men iaf så kom vi överens att träffas vid statiol närmast byn, inne i stan. Var en jobbig resa in som tur var tar det ca tio minuter bara och våran son somnade på en gång i bilen. Men självklart började barnens pappa gråta, men med ilska och frustration. Han förstod nog att jag menade allvar nu. Så jag släppte av honom där övervakaren stod sen åkte jag till min vän. Kände mig full av frid inombords. Har inte hört något från honom sedan fem i går då jag körde in honom. Övervakaren skrev att han var hos sin mamma och att han verkligen ville ändra sig nu. Få se hur det blir med den saken. Men jag hoppas. Men hit kommer han inte ha sitt boende igen! Jag och barnen åt pizza och godis på kvällen och kollade Dansbandskampen och Die hard 4,0. Har sovit skönt inatt. Men vaknade två av att lilleman kissat i sängen så det tog sin tid att somna om. Men nu är jag vaken och funderar skarpt på att reklamera min laptop idag. Och att barnens pappa INTE komme hit. Fast det gör han ju säkert.
Kram
Mitt nya liv ska börja snart!
Ja, mitt liv har inte direkt varit en dans på rosor. Har ju tre barn med mitt ex som blev min sambo i somras, råka bli gravid och efter mycket omständigheter så har jag valta att leva själv igen! Barnens pappa är missbrukare och mår dåligt psykiskt. Men jag trodde, eller jag ville tro att han var "frisk" nu men tyvärr. Hade bott i från varann sen 31 januari 07 efter mycket turbulenta år som har inneburit mycket psykiskt lidande för både mig och barnen. Så valde jag ändå att släppa in honom i vårat hen den 4 juli i år (09). Jag kan ändå inte säga att jag ångrar det. För jag har nu svart på vitt det han ljugit om i alla år. Tyvärr har ju barnen fått stå ut med en massa tjafs och en irriterad mamma under denna tid. Men jag ska verkligen gottgöra dom när denna resa är slut. Och jag hoppas det blir snart, helst nu! Jag börjar känna ett lugn i mig igen. Nästan ett hånleende lugn. Men ändå är det så sorgligt att en människa inte tar emot hjälp och alla chanser han får. För att beroendet är så mycket starkare. Hittade ett avskeds brev i bilen i morse. Vet inte hur jag ska tolka det...Han ligger då iaf fortfarande på soffan och sover. Men jag vet även att allt det han gjort fel mot oss, sin familj, nu det tynger hans hjärta så otroligt mycket! Men jag kan inte stötta en person som inte tar emot och vill helhjärtat själv. Har iaf kontaktat hans övervakare och berättat allt för honom vad jag hittat. Ska ha ett till samtal med honom senare idag. Då även barnens pappa ska få bli konfronterad av honom. På måndag ska jag kontakta psyk och berätta om avskedsbrevet jag hittade. Jag hoppas dom tar detta på allvar! Dom har ju inte gjort det dom senaste 4-5 åren trots att vi har barn. Men, men iaf så har jag en plan för mitt liv nu. Först och främst en "lyckad" separation och flytt av barnens pappa. (Han har sagt att han inte vill ha någon kontakt med oss om han flyttar.) Sen ska jag rensa upp här. Känns som allt har stått stilla i fem månader. Jag har diskat och städat, men dock inte så grundligt som jag borde. Sen blir det bio med barnen nån helg och en bowling vända ev badhuset. Känner att vi måste göra saker tillsammans nu, jag och barnen. Ska ju till bästa "tanten" och julpyssla nån kväll med. Lite pyssel, julmust och pepparkakor blir det nog också. Sen är det julshopping och andra julbestyr här hemma. Bara det kunde komma lite mer snö. Fast först måste mina bromsar och däck bytas! Det var nog allt i mitt liv för nu.
Kram
