ensammafyrbarnsmamman

Veckan har varit påfrestande och jag har varit påfrestande. Plus sur mamma, inte alltid lika kul. Försöker att inte ta åt mig. Men det är inte alltid så lätt. Bir så frustrerad av dessa sms som inte leder någon vart. *idiot* Men jag har själv satt mig i skiten och får då överleva med denna terror ett tag. Jag överlever jag vet det. Vill vara så där galet lycklig och orka med. Iof har jag börjat med minst tre projekt här hemma, men mitt i det kom ett kiss projekt i sängen så bara till å tvätta allt det inkl bäddmadrass. jhalva tv rummet är fixat. Och illemans rum är på G att bli utröjt för storebrors räkning. I morgon kan det bli flytt. Åtminstonde en del av prylarna. Inte lätt när jag måste göra allt själv. Pappa fick reda på idag av mig att barnens pappa flyttat. Bättre sent än aldrig. Som svar fick jag "vad ni ska hålla på och strula". Jo det är ju sant, men alla har väl rätt till en andra chans och nu är den gjord. Och jag är inte den som lever i ett dåligt förhållande bara för att det ska se bra ut. Men nu var sista gången han kom innanför mitt hjärtas dörrar. Hmm undrar vad pappa säger när han får veta om graviditeten? Jag ska iaf vänta till efter ultraljudet. Jag får väl ta å samla allihop och släppa bomben inför alla. Den här gången vet jag verkligen inte hur dom kommer reagera. Fan jag skulle göra vad som helst för att äga detta hus nu och stå på mina egna ben helt! Vill inte vara min pappa till last. Fast iof vet jag att han bara gnäller för att det ska gnällas inte för att han vill egentligen.

Jag har iaf bokat tid till mödrapsykologerna. Känner att jag inte vill vara min vänner till last heller. För det är ju absolut inte så att jag vill vara den som gör någon sjuk pga mig. Jag hatar mig själv just nu för att jag aldrig kan vara tyst. Just nu skulle jag vilja ringa en vän och bara gråta och berätta hur jag känner inombords. Skrika ur den ilska jag känner mot mig själv för att jag tillät mig lura mig själv! Men det vrider sig i min kropp har så mycket i mitt huvud och utöver det är det en massa städning och skolarbeten som måste bli klart och en massa möten å läkarbesök med barnen. Just nu känner jag mig som en robbot. Orken tar slut väldigt fort. Det beror väl på vad som finns i min kropp med. Usch avskyr att höra ordet gravid! Det ska vara en romantisk bild av två älskande par som gjort något vackert och en längtan. Visst finns en längtan. Men det går upp och ner. En längtan att få ultraljudet gjort så jag blir illa tvungen att berätta. Jag vill inte ens tänka på den dagen. Hade gärna gått nio månader och utan att säga ett ord. Visst längtar jag efter att snusa på liten bebis. Men kommer jag att orka? Visst jag kommer orka, men är det den sura trötta mamman som går runt som en robbot eller kommer det vara en glad men lite trött mamma, men som ändå njter av tillvaron? Ibland önskar jag det kunde lysa upp ett ljus som ledde mig vart jag ska ta vägen. Jag har eller hade ju mål men dom blir tyvärr uppskjuten ett år. Iof så hinner jag läsa lite under tiden jag blir hemma. Kompletera med några till ämnen.

Tänker på vad jag saknar just nu. En varm famn och en cider, en rolig fest, en hemma kväll med nån vän och ta en cider och bara prata halva natten. Jag som aldrig saknat den biten när jag väntat. Men just nu tänker jag på allt det jag missar. I sommar kommer vara en plåga om jag ska känna så här. Men jag hoppas och tror att det kommer gå över. Till och med idag längtar jag efter en ciggarett.

Kram