Ännu en dag har gått
Nästan iaf, det känns att man fått en timme extra dag. Andra njuter nog av exra tid medan jag inte alltid gör det. Började röja i röran i tv-rummet i morse. Så nu är det nästan färdigt. Gick sen ut och fixa bort lite buskar med Lilleman. Men han e ju inte riktigt sig själv. Han vill inte leka men sen vill han leka. Helst ska han sitta på mig! Och det kan ju bli lite drygt. Tillslut så ville han till morfar. Jag Dotra och granntjejen fixa suchi men fy vad äckligt sjögräset va! Men tjejerna åt en massa ris och grönsaker och gjorde sina egna grönsakssuchi. Det var iaf uppskattat.
Grabbarna kom hem så vi fixade sedan vofflor. Och nu sitter vi bara och slappar framför tv:n och datorn. Rätt så skönt faktiskt. Hade till å med glömt bort inrednings partyt som jag skulle på idag halv sex. En vän kom upp i tanken och typ en minut senare så ringer hon. Liiite spooky! Men iaf hon skulle inte heller åka på partyt. Men tycker ju lite synd om henne som ska ha. Men vi är ju inte nå nära vänner så det e väl sak samma.
Har så mycket tankar i huvudet. Säkert därför som jag inte får så mycket gjort idag. Borde ju hunnit massor, men jag har inte haft någon lust att göra mer än det jag gjort. Jag står lite villrådig i mina tankar. Vad fan är rätt egentligen? Ska jag låta barnen träffa sin pappa eller ska vi ta ett uppehåll? Eller uppehåll är det ju. För han har inte träffat dem på två-tre veckor. Och efter det så har han knappt ringt heller. Jag kan inte i min vildaste fantasi inte förstå hur man kan skita i sina barn på det viset! Jag mår illa av bara tanken. Det sliter i hjärtat på mig! Jag märker ju hur dom saknar sin riktiga pappa. Men dom har ju förstått att han inte är som alla andra. Och jag vet ju inte om jag gör rätt som är så pass öppen mot barnen...Dom vet inte att han flyttat in hos en tjej och hennes två barn. Det skulle göra så ont i mig att se deras sorg över att deras pappa valt några andra barn istället för dom. Han ska ju finnas för barnen och inte dom för honom! Men hur ska jag få det att gå ihop?!? Just nu önskar jag att jag hade ett trollspö som kunde önska barnens pappa frisk så dom kunde bo hos honom när DOM vill. Men det är ju ett önsketänkande. Jag tror på nå vis att han aldrig kommer att komma tillbaka till stan så han kan vara deras pappa. Men det är hans val. Tyvärr är det barnen och jag som får ta smällen. Mest barnen så klart.
Jag kan bara hoppas och be att detta tar slut snart. Och hur fan blir det på dopet. Kommer jag få stå där ensam? Många tankar finns i mitt huvud.
Grabbarna kom hem så vi fixade sedan vofflor. Och nu sitter vi bara och slappar framför tv:n och datorn. Rätt så skönt faktiskt. Hade till å med glömt bort inrednings partyt som jag skulle på idag halv sex. En vän kom upp i tanken och typ en minut senare så ringer hon. Liiite spooky! Men iaf hon skulle inte heller åka på partyt. Men tycker ju lite synd om henne som ska ha. Men vi är ju inte nå nära vänner så det e väl sak samma.
Har så mycket tankar i huvudet. Säkert därför som jag inte får så mycket gjort idag. Borde ju hunnit massor, men jag har inte haft någon lust att göra mer än det jag gjort. Jag står lite villrådig i mina tankar. Vad fan är rätt egentligen? Ska jag låta barnen träffa sin pappa eller ska vi ta ett uppehåll? Eller uppehåll är det ju. För han har inte träffat dem på två-tre veckor. Och efter det så har han knappt ringt heller. Jag kan inte i min vildaste fantasi inte förstå hur man kan skita i sina barn på det viset! Jag mår illa av bara tanken. Det sliter i hjärtat på mig! Jag märker ju hur dom saknar sin riktiga pappa. Men dom har ju förstått att han inte är som alla andra. Och jag vet ju inte om jag gör rätt som är så pass öppen mot barnen...Dom vet inte att han flyttat in hos en tjej och hennes två barn. Det skulle göra så ont i mig att se deras sorg över att deras pappa valt några andra barn istället för dom. Han ska ju finnas för barnen och inte dom för honom! Men hur ska jag få det att gå ihop?!? Just nu önskar jag att jag hade ett trollspö som kunde önska barnens pappa frisk så dom kunde bo hos honom när DOM vill. Men det är ju ett önsketänkande. Jag tror på nå vis att han aldrig kommer att komma tillbaka till stan så han kan vara deras pappa. Men det är hans val. Tyvärr är det barnen och jag som får ta smällen. Mest barnen så klart.
Jag kan bara hoppas och be att detta tar slut snart. Och hur fan blir det på dopet. Kommer jag få stå där ensam? Många tankar finns i mitt huvud.
Kommentarer
Trackback
