Hur ska jag göra...
Svår fråga. Vill ju det bästa. Men vad är det bästa? Vill se klart och få en inblick i förändringen. Om det nu blir någon förändring. Orkar inte vara den som har sista ordet i detta. Men vad ska man då göra? Jag kommer nog lämna över ansvaret till någon annan i denna fråga. Men vill jag det? Har rådfrågat en vän. Men vad kan denne göra åt mitt beslut när jag inte vet vad rätt beslut ändå är! *suck* Varför kan inte jag få leva i lugn och ro? Varför drabbar allt mig?
Sen den sk fadersfiguren går ju inte att rådfråga! Lite less när han e shitsofren (?) Just nu är det någon ny som tar upp hans tankar och liv. Ja , det skiter jag i bara barnen är lycklig och han väljer att bli frisk för deras skull. Men när han väljer det för någon annans barns skull. Ja då börjar man undra vad som händer upp i huvudet på honom! Har varit lugnt ett bra tag nu. Jag skärper mitt agg mot honom för att barnen ska slippa höra vad sumpig han är ibland. Men den som vinner på det är han själv. Träffade en vän till honom. Han tittade på lilltösa länge, strök hennes kind och gick sedan. Han skulle aldrig svika sina barn, om han haft några. Sorgligt hur det kan vara.
Men vem säger att det bara ska finnas ett liv och en kärlek/livskamrat? Men ibland i mina tankar, så är mitt lopp kört. Mitt liv har genom gått sina faser och nu väntar typ...ja vad väntar jag på? Döden, vid 30års ålder!?! Jag har ju bara levt tolv år i vuxen livet och har minst 45 år kvar! Vad väntar jag då på? Dagarna bara går. Tiden går så fort. Men jag måste sluta stressa mig igenom livet. För inte går det fortare, men jag missar en massa skoj! Vad har jag att förlora? Sitter jag bara på ändan så förlorar jag år och massa dyrbar tid!
Massa mer möten i veckan sen hoppas jag på någon klarhet i allt. Vill uppleva livet inte se det gå förlorat. Ta vara på de runt omkring inte sitta och klaga. Vägrar bli en bitterfitta som gnäller om allt. Se andras olikheter och gilla dem. Iof gör jag det redan. Ingen jag känner är den andra lik. Och tur är väl det. För jag skulle nog aldrig orka umgås med sånna som mig varje dag:)Fast fan, e jag inte en helt perfekt jag, för att vara jag ändå=)
Sen den sk fadersfiguren går ju inte att rådfråga! Lite less när han e shitsofren (?) Just nu är det någon ny som tar upp hans tankar och liv. Ja , det skiter jag i bara barnen är lycklig och han väljer att bli frisk för deras skull. Men när han väljer det för någon annans barns skull. Ja då börjar man undra vad som händer upp i huvudet på honom! Har varit lugnt ett bra tag nu. Jag skärper mitt agg mot honom för att barnen ska slippa höra vad sumpig han är ibland. Men den som vinner på det är han själv. Träffade en vän till honom. Han tittade på lilltösa länge, strök hennes kind och gick sedan. Han skulle aldrig svika sina barn, om han haft några. Sorgligt hur det kan vara.
Men vem säger att det bara ska finnas ett liv och en kärlek/livskamrat? Men ibland i mina tankar, så är mitt lopp kört. Mitt liv har genom gått sina faser och nu väntar typ...ja vad väntar jag på? Döden, vid 30års ålder!?! Jag har ju bara levt tolv år i vuxen livet och har minst 45 år kvar! Vad väntar jag då på? Dagarna bara går. Tiden går så fort. Men jag måste sluta stressa mig igenom livet. För inte går det fortare, men jag missar en massa skoj! Vad har jag att förlora? Sitter jag bara på ändan så förlorar jag år och massa dyrbar tid!
Massa mer möten i veckan sen hoppas jag på någon klarhet i allt. Vill uppleva livet inte se det gå förlorat. Ta vara på de runt omkring inte sitta och klaga. Vägrar bli en bitterfitta som gnäller om allt. Se andras olikheter och gilla dem. Iof gör jag det redan. Ingen jag känner är den andra lik. Och tur är väl det. För jag skulle nog aldrig orka umgås med sånna som mig varje dag:)Fast fan, e jag inte en helt perfekt jag, för att vara jag ändå=)
Kommentarer
Trackback
