Ensam
Just nu känner jag mig ensammast. Har iof haft en väldigt bra dag med trevligt sällskap. Lite stressigt i morse bara. Men så skönt att para prata en massa skit. Kändes som vi va en tv och att nån uttråkad satt å zappade mellan olika kanaler. För samtalsämnen byttes ut mitt i meningar, glömdes bort, återkom tio minuter senare för att sedan bytas ut mot nästa. Men med minnen som guldfiskar kan det inte bli bättre. Och inte fan kommer jag ihåg nu vad vi egentligen pratat om =)
Väl hemma i röran så va det liv å en massa tjafs mellan lilleman och dotra. Åt mat sen upp i säng redan kvart över sju. Men skönt att det va lugnt redan kvart över åtta en kväll. Lilltösa somna samtidigt och stora grabben somna nio nere på soffan. Men detta hör ju inte till vanligheten att det är tyst redan nu. Och just då blir ensamheten så jävla påtaglig! Samtals ämnet innan de mindre somnade va "Kommer du dö mamma?" Och "Vart ska vi bo då?" Detta pga att lilleman fråga vad det rosabandet va till för och vad cancer är. Och jag sa att det är en sjukdom som dom forskar i. Och att några kan dö i den. Då hade jag fått cancer helt plötsligt. Men klart de blir orolig när bara jag finns för dom.
Deras pappa ringde när barnen lagt sig. Dom hade iof inte somnat, men jag tycker han kan ringa då vi bestämt. Men han verka inte bry sig att han inte fick prata idag heller. Samma sak igår. Nä jag bryr mig inte att han träffat en tjej. Men det som skär i mig är att han utan ångest kan vara med och natta någon annans barn medan han inte ens orkar bry sig att ringa så han hinner prata med sina egna. Och vist känns det sumpigt att han träffar någon men han förlorar på det själv i längden. Jag har barnen hos mig iaf och det är det som betyder något. Så vill han passa någon annans barn istället så vist. En dag träffar jag den rätte och tar inte första bästa (en gång till) för att slippa var ensam.
Va iväg med min huvudvärk idag. Ska till en neurolog och göra en mr röntgen. Jag hoppas det bara är stress och inget annat det beror på. För hur mycket ska jag behöva tåla egentligen? Hur mycket som helst klara jag nog inte av. Men det är nog bara stress.
Nu ska jag ta och dra mig till sängen. Och hoppas slippa denna tomhetskänsla. Nu dag i morgon. Med en max två saker inbokad.
Väl hemma i röran så va det liv å en massa tjafs mellan lilleman och dotra. Åt mat sen upp i säng redan kvart över sju. Men skönt att det va lugnt redan kvart över åtta en kväll. Lilltösa somna samtidigt och stora grabben somna nio nere på soffan. Men detta hör ju inte till vanligheten att det är tyst redan nu. Och just då blir ensamheten så jävla påtaglig! Samtals ämnet innan de mindre somnade va "Kommer du dö mamma?" Och "Vart ska vi bo då?" Detta pga att lilleman fråga vad det rosabandet va till för och vad cancer är. Och jag sa att det är en sjukdom som dom forskar i. Och att några kan dö i den. Då hade jag fått cancer helt plötsligt. Men klart de blir orolig när bara jag finns för dom.
Deras pappa ringde när barnen lagt sig. Dom hade iof inte somnat, men jag tycker han kan ringa då vi bestämt. Men han verka inte bry sig att han inte fick prata idag heller. Samma sak igår. Nä jag bryr mig inte att han träffat en tjej. Men det som skär i mig är att han utan ångest kan vara med och natta någon annans barn medan han inte ens orkar bry sig att ringa så han hinner prata med sina egna. Och vist känns det sumpigt att han träffar någon men han förlorar på det själv i längden. Jag har barnen hos mig iaf och det är det som betyder något. Så vill han passa någon annans barn istället så vist. En dag träffar jag den rätte och tar inte första bästa (en gång till) för att slippa var ensam.
Va iväg med min huvudvärk idag. Ska till en neurolog och göra en mr röntgen. Jag hoppas det bara är stress och inget annat det beror på. För hur mycket ska jag behöva tåla egentligen? Hur mycket som helst klara jag nog inte av. Men det är nog bara stress.
Nu ska jag ta och dra mig till sängen. Och hoppas slippa denna tomhetskänsla. Nu dag i morgon. Med en max två saker inbokad.
Kommentarer
Trackback
