Tiden går ...
Mycket snurrar i mitt huvud. Jag älskar verkligen sambon! Vi har roligt ihop, kan diskutera ekonomin och andra förändringar så som rust. Men jag känner mig så förbannat i vägen! Vi umgås mycket och jag tycker om det otroligt. Men vi missförstår varann så lätt! Eller mer han mig. Och det är inte roligt. Jag blir så ledsen. Tänk dig att du frågat din älskling att ta en promenad sen väljer han att göra det med sin jobbarkompis. Vet det är mycket med jobbet nu. Men dom pratar hela dagarna. Han berätta att han ofta gick med sin mamma förut men att det aldrig blir nu. Jag sa han kunde göra det när jag är borta på annat. Men det förstod inte han. JAG VILL JU UT Å Gå!!! Har frågat många gånger men får ett inte nu, orkar inte, eller nå annat till svar. Senast idag så frågade jag om vi skulle luncha då det va väldigt längesen och han sa det själv för nån dag sen att det va längesen. Imorse får jag ett, vi får se. Då sa jag att jag inte ville. Känner mig utstött med massa känslor som jag inte vet vart jag ska göra av... Han älskar mig det vet jag. Men jag känner mig inte viktig. Hur ska jag få mig att inte må dåligt över hans klumpighet i ordval och att han inte tänker sig för? Vill leva med honom han är så snäll och ställer upp mycket. Jag älskar honom! Jag måste finna känslan i mig som får mig att inte ta åt mig. Men vart finns den???
