För tidigt...
Den 14 februari 2012 så lämnade barnens pappa oss för gott. Han finns inge mer. Så många blandade känslor. Ledsen, arg, tom. Jag vet ju vad han ville. Han ville bli frisk och flytta tillbaka till sin hemort så att han fick träffa barnen oftare. Men med motgångar och hjälp som han till och från strunta i, så hann det aldrig bli någon flytt tillbaka. Det är på både gott och ont. Hade vi vetat om att han var så sjuk så hade vi säkert sett till att de träffats oftare redan innan. Han berättade att han haft ont i hjärtat många gånger, även hjärtstop för ett tag sen. Men att han vägrat ta emot vård eller följa med in till sjukhuset. Hur ska då jag kunna hjälpa honom??? Fanns inte en suck i helvetet att jag eller hans föräldrar kunde göra mer än vi gjort. Det var nästan så att vi inte hade något eget liv. Och det för att barnens pappa skulle få möjligheten att träffa sina barn. Men inget vi gjorde fick honom att ta alla de slutgiltiga beslut som behövdes. Visst, nu hade han kämpat i ca ett år för att komma tillbaka till stan. Men varken soc i stan här eller i hans nya stad ville hjälpa honom. Hans förvaltare har ringt runt olika hyresbolag för att försöka få ett eget kontrakt till honom. Men iom sin bakgrund med massa skulder så var ingen villig att ha honom boende i sina hus.
Barnen har inte förstått att han är borta. Då han redan varit "borta" först sedan 31 januari 2007, sen den snabba in och utflytten som var 4 juli till ca 14 november. Han var hit nästan varje dag det första året 2007, jag trodde på honom att han skulle fixa detta och bli sitt vanliga jag. Sen så gav JAG honom besöksförbud eftersom han betedde sig så illa när han kom hit. Senaset året så har han endast varit hit när lilltösen döptes i november 2010. Även då så var han "påverkad" av något. Otrevlig och sluddrig. Och efter den gången så var han aldrog hit nå mer. Vi firade barnens födesledagar på förmiddagarna hemma hos barnens farmor och farfar. Och det har fungerat bra. Han har varit ledsen när vi åkt många gånger. Julafton var sista gången då vi alla var samlad. Han såg väldigt svälld och sliten ut. Vi träffades även på ett lekland i början av januari. Då var dock inte stora grabben med. Han har sedan ringt och ville ses men det har varit kalas och han har låtit sluddrig. Ca tre veckor innan han dog så berättade han för mig på vilken kyrkogård han ville ligga. Kändes väldigt underligt att en person som man tror ska komma åter i livet plötsligt tror han ska dö. Visst tror jag mycket av hans prat var för att skrämma mig och för att jag skulle tycka synd om honom och hjälpa honom. Men jag kände att jag kunde inte göra mer än jag gjort. Och ändå har inget hänt. Jag har lyssnat, skällt, varit förstående, gett pengar, köpt snus, ringt om lägenhet, vård mm mm mm Vad har jag kunnat gjort annorlunda??? Jag har levt på hoppet om att han ska bli den som fanns innuti honom men som låg gömd.
Även om en historia är slut så har en ny tagig vid. Han berättade innan sin död att han var rädd för exet som sambon hade börjat ha kontakt med. Han berättade om att hon är otrogen, om en man som brukar befinna sig i hennes lägenhet. Att han blir utslängd titt som tätt. Han ville där ifrån men visste inte hur han skulle ta sig till. Han var rädd för att bli hemlös. Han sa till mig som så många gånger föruta, att när han dör så ska barnen ärva allt. Den subban han bodde hos nu skulle inte få ett skit. Han frågade mig massa gånger om alla försäkringar va skriven på barnen. Jag sa att jag inte kunde veta. Men att det borde vara så. Eller så sa jag vet inte och att han skulle fråga sin förvaltare. Men nu börjar soppan. Hon kallar mig girig som undra om det fanns saker efter honom kvar i lägenheten. Men det som fanns enligt hennes ordval va "skräp" och två påsar kläder. Där har han alltså bott i 16 månader och hans saker va två påsar kläder och skräp. Detta ska det stridas i. Sambolagen ska det grävas djupt i!!! Han älskade aödrig henne. Han fattade aldrig varför han flyttade dit. Ett jävla infall bara, sa han. Han har ringt sin mamma och gråtit då han blivit utkastad. Hans pengar har hon tagit sa han alltid. Han fick tydligen pengar av sona föräldrar. Dom skjutsa honom alltid, köpte presenter och julklappar. Sånt man tycker hans sambo ska hjälpa till med. Massa frågetecken alltså. Hans smycken, dator och mobil försvann veckan innan han dog. Datorn krachade i samma veva. Undra varför??? Ha sa att han kände sig så konstog. Jag skojjade med honom och sa att han kanske blev förgiftad. Kanske det sa han.
Han berättade om en bekännelse dagarna innan han dog. Om att hon inte var så oskylldig i det hennes ex gjort och även annat. Han var rädd!
Men han hade stilla insomnat på morgonen den 14:e februari 2012. Nu slipper han lida mer. Och han slipper såra oss mer. Men kämpa för vad han ville och för barnens del det kommer jag att göra.
Barnen har inte förstått att han är borta. Då han redan varit "borta" först sedan 31 januari 2007, sen den snabba in och utflytten som var 4 juli till ca 14 november. Han var hit nästan varje dag det första året 2007, jag trodde på honom att han skulle fixa detta och bli sitt vanliga jag. Sen så gav JAG honom besöksförbud eftersom han betedde sig så illa när han kom hit. Senaset året så har han endast varit hit när lilltösen döptes i november 2010. Även då så var han "påverkad" av något. Otrevlig och sluddrig. Och efter den gången så var han aldrog hit nå mer. Vi firade barnens födesledagar på förmiddagarna hemma hos barnens farmor och farfar. Och det har fungerat bra. Han har varit ledsen när vi åkt många gånger. Julafton var sista gången då vi alla var samlad. Han såg väldigt svälld och sliten ut. Vi träffades även på ett lekland i början av januari. Då var dock inte stora grabben med. Han har sedan ringt och ville ses men det har varit kalas och han har låtit sluddrig. Ca tre veckor innan han dog så berättade han för mig på vilken kyrkogård han ville ligga. Kändes väldigt underligt att en person som man tror ska komma åter i livet plötsligt tror han ska dö. Visst tror jag mycket av hans prat var för att skrämma mig och för att jag skulle tycka synd om honom och hjälpa honom. Men jag kände att jag kunde inte göra mer än jag gjort. Och ändå har inget hänt. Jag har lyssnat, skällt, varit förstående, gett pengar, köpt snus, ringt om lägenhet, vård mm mm mm Vad har jag kunnat gjort annorlunda??? Jag har levt på hoppet om att han ska bli den som fanns innuti honom men som låg gömd.
Även om en historia är slut så har en ny tagig vid. Han berättade innan sin död att han var rädd för exet som sambon hade börjat ha kontakt med. Han berättade om att hon är otrogen, om en man som brukar befinna sig i hennes lägenhet. Att han blir utslängd titt som tätt. Han ville där ifrån men visste inte hur han skulle ta sig till. Han var rädd för att bli hemlös. Han sa till mig som så många gånger föruta, att när han dör så ska barnen ärva allt. Den subban han bodde hos nu skulle inte få ett skit. Han frågade mig massa gånger om alla försäkringar va skriven på barnen. Jag sa att jag inte kunde veta. Men att det borde vara så. Eller så sa jag vet inte och att han skulle fråga sin förvaltare. Men nu börjar soppan. Hon kallar mig girig som undra om det fanns saker efter honom kvar i lägenheten. Men det som fanns enligt hennes ordval va "skräp" och två påsar kläder. Där har han alltså bott i 16 månader och hans saker va två påsar kläder och skräp. Detta ska det stridas i. Sambolagen ska det grävas djupt i!!! Han älskade aödrig henne. Han fattade aldrig varför han flyttade dit. Ett jävla infall bara, sa han. Han har ringt sin mamma och gråtit då han blivit utkastad. Hans pengar har hon tagit sa han alltid. Han fick tydligen pengar av sona föräldrar. Dom skjutsa honom alltid, köpte presenter och julklappar. Sånt man tycker hans sambo ska hjälpa till med. Massa frågetecken alltså. Hans smycken, dator och mobil försvann veckan innan han dog. Datorn krachade i samma veva. Undra varför??? Ha sa att han kände sig så konstog. Jag skojjade med honom och sa att han kanske blev förgiftad. Kanske det sa han.
Han berättade om en bekännelse dagarna innan han dog. Om att hon inte var så oskylldig i det hennes ex gjort och även annat. Han var rädd!
Men han hade stilla insomnat på morgonen den 14:e februari 2012. Nu slipper han lida mer. Och han slipper såra oss mer. Men kämpa för vad han ville och för barnens del det kommer jag att göra.
Kommentarer
Trackback
