ensammafyrbarnsmamman

Livet rullar på. Jag och kärleken har snart varit tillsammans i fem månader. Fem månader som har kantats av många långa samtal, långdragna härliga mornar, mysiga grillkvällar, semester turer med husvagnen. Värdefull till som vi gett till varann och delat på. Barnen har både varit vänner men även en massa konfliktlösning som blir i alla nya grupper. Och framför allt i den konstelation vi försöker bygga ihop; Fyra pappa lösa barn som ska slå sig in i en tajt relation med en ny pappa och två barn. En person som jag älskar, trodde aldrig att dessa känlor skulle uppstå. Men jag är så jävla rädd! Rädd att bli lämnad. Behöva se mina barn ledsen, det vill jag inte på min bekostnad, eller någon annans för den delen. Jag bara älskar när vi alla är samlade. Jag tycker det blir så tomt när vi inte är komplett med alla våra sex barn. Barn är osams , så är det. Oavsett om dom är syskon, vänner, kusiner, plastsyskon eller vad det nu kan vara. Så blir barn osams. Jag kan ta det. Jag paratar gärna om deras konflikter, för att komma till en lösning. Jag tycker mycket om de två extra barn och behandlar inte dom nå annorlunda än vad jag gör med mina egna. Jag vet inte om det är jag som har lätt för förändringar som inte ser en massa problem. Men problem byggs ju upp av att man ser problem och gör saker till problem. Jag har haft nog med problem. Jag vill leva nu och bygga upp en gemensam framtid. Jag har absolut inte bråttom. Jag vill att allt sker då tiden känns rätt och att båda vet vad vi vill.

 

I min framtid finns vårat nybyggda hus, en större husvagn, fin större bil. Jag med ett bra jobb, men vart fan finns jobbet??? Jag måste väl ta va f-n som helst snart. Iof så känns det som att jag snart gör det bara jag får ett jobb. Jag kollar var eviga dag. Men bara jobb där högre utbildning krävs. Känns som jag heller inte borde dra på mig ett studielån till. Men nog ska jag hitta mig ett jobb. Men marknaden är inte den bästa just nu. Men våran framtid ser jag ljust på. Även om dagen idag är en riktig dipp nedåt. Känslorna far upp och ned. Även om jag ser orden: Jag älskar dig. Så kan jag inte riktigt ta dem till mig. Mest för att jag är så rädd att det skulle vända. Men jag ska verkligen ta till mig och suga åt mig av det positiva som jag får.

 

I helgen blir det en sista tur med husvagnen. Känns himla dumt att det nog blir bara mina barn med. Känns som dom är i vägen när det bara är dom. Men enda möjligheten att en relation ska byggas, är att få umgås ensam. Men jag är ju såklart kluven, då jag verkligen älskar att alla barn är med, trots bråk och tjafs. Men det kommer att ge sig med tiden.

 

Det blir som det blir. Det jag med säkerhet vet är att jag har träffat mannen i mitt liv.