Slentrian
Jo den fortsätter den nedrans slentrianen. Det enda som är en gnutta annorlunda är att min granne flörtar med mig IGEN! Får jag ingen annan på kroken? Vad har jag gjort för dumt för att inte vara värd nån bätte? Jo, han ser väl bra ut (i mina ögon mätt), klär sig dock lika nu som på nittiotalet, han charmar, men oftast är han en idiot. *Suck*. Igår så kom kommentaren "Ja det skulle ju vara väldigt bra att veta vad andra människor tänker". Hans svar på att jag nog vill bli beteendevetare om jag inte blir polis. Jag ville inte utveckla hans svar nå mer. Fan att det ska krånga till allt igen. Nä, jag VILL INTE leva med den männsikan. MEN det kan väl inte vara så fel att umgås lite ibland? Eller? Han kan inte såra mig igen. Men fan jag har ju snart växt ihop där nere, dags för kloster snart ;) Men jag håller mig hårt. Än så länge fungerar det väldigt bra måste jag säga. ( Men just de orden är ungefär som att kasta sten i glashus. Ja, ja det visar sig. Inget blir någonsin som jag har tänkt det iaf. Och bra sex det måste jag väl få vara värd iaf. Det är ju typ 20 månader sen sist. För då blev lilltösen till. Är ju lite smått orolig att det ska hända samma sak igen.
Barnens pappa ringer som aldrig förr. Iof skapliga samtal om egentligen ingeting. Han vill bort från sin "nya" familj bla bla bla. Sist jag pratade med honom så kom hans tjejs barn och pratade med honom. Hade våra barn stört honom så hade han sagt till. Men det fortsatte med att han skulle hjälpa barnet tvätta händerna, och fixs med nå marsvin. Jag sa till honom att han inte är så trevlig mot sina barn. Nä det var väl därför han ville komma där ifrån för att hennes barn börjar se honom som en pappa. Jo men jätte trevligt för våra barn. Tur dom inte vet! Jag är även sån som bryr mig om andras barn men jag skiter inte i mina egna för det. Sånt får mig att vilja kräkas. omoget av mig så avslutade jag samtalet med "Fortsätt du med din pappasyssla så åker jag till mina barn". Klart det sticker i hjärtat på mig när han gör så mot våra barn. Men det är i slutändan hans eget fel.
Jag står med fötterna i två läger som sliter i mig. Den ena vill vara den personen som låter barnen få åka till sin pappa (som dessvärre inte kan sköta sig), släppa min stolthet och låta barnen träffa hans nya familj. Men tanken får mig att må illa. Hon tillåter en vilt främmande person (pappan) flytta in hos henne och barnen. Han har hepatit, dricker ofta och beter sig konstigt. Kan jag lita på henne? Mitt hjärta skriker NEJ högt och tydligt även mitt förnuft skriker NEJ. Det är den andra sidan. Självklart vill jag inte splitra pappan från hans nya familj. Men det är väl ändå inte min huvudvärk? Han flyttar ju till stan (om det blir så) för att han ska kunna få ha barnen för att jag säger så. Men jag är ändå deras mamma och vet deras bästa. Att se pappan med andra barn, det skulle skära i deras hjärtan mer. Dom behöver få ha honom för sig själv. Och då skiter jag i om mitt sätt att agera är helt å helvete fel!
Kräks en smula och går vidare för idag.
Barnens pappa ringer som aldrig förr. Iof skapliga samtal om egentligen ingeting. Han vill bort från sin "nya" familj bla bla bla. Sist jag pratade med honom så kom hans tjejs barn och pratade med honom. Hade våra barn stört honom så hade han sagt till. Men det fortsatte med att han skulle hjälpa barnet tvätta händerna, och fixs med nå marsvin. Jag sa till honom att han inte är så trevlig mot sina barn. Nä det var väl därför han ville komma där ifrån för att hennes barn börjar se honom som en pappa. Jo men jätte trevligt för våra barn. Tur dom inte vet! Jag är även sån som bryr mig om andras barn men jag skiter inte i mina egna för det. Sånt får mig att vilja kräkas. omoget av mig så avslutade jag samtalet med "Fortsätt du med din pappasyssla så åker jag till mina barn". Klart det sticker i hjärtat på mig när han gör så mot våra barn. Men det är i slutändan hans eget fel.
Jag står med fötterna i två läger som sliter i mig. Den ena vill vara den personen som låter barnen få åka till sin pappa (som dessvärre inte kan sköta sig), släppa min stolthet och låta barnen träffa hans nya familj. Men tanken får mig att må illa. Hon tillåter en vilt främmande person (pappan) flytta in hos henne och barnen. Han har hepatit, dricker ofta och beter sig konstigt. Kan jag lita på henne? Mitt hjärta skriker NEJ högt och tydligt även mitt förnuft skriker NEJ. Det är den andra sidan. Självklart vill jag inte splitra pappan från hans nya familj. Men det är väl ändå inte min huvudvärk? Han flyttar ju till stan (om det blir så) för att han ska kunna få ha barnen för att jag säger så. Men jag är ändå deras mamma och vet deras bästa. Att se pappan med andra barn, det skulle skära i deras hjärtan mer. Dom behöver få ha honom för sig själv. Och då skiter jag i om mitt sätt att agera är helt å helvete fel!
Kräks en smula och går vidare för idag.
Kommentarer
Trackback
