ensammafyrbarnsmamman

"Höken har talat" och jag har fått panik. Inte för att det på nå vis sårar mig utan för att det känns så jävla orättvist. Nu skulle jag verkligen behöva en nära vän att prata med. Känns tungt men ändå en konstig lättnad. Men varför denna känsla? Jag blir galen snart! Jag vill inte känna så här. Egentligen ska det inte beröra mig ett dugg. Jag är egentligen glad på nå vis. Jag unnar andra lycka. Men ändå känns det fördjävligt. Och det bara för att det är så orättvist. Och jag kan inte låta bli att "måsta vet". Jag gräver min egna känslomässiga grav. Men vad ska jag göra då? Jag orkar inte med att mitt liv sks kännas skit medan andra dansar runt på röda rosor. Varför blir det aldrig min tur? Blir det min tur när de andras rosor vissnat eller de klivit på allt för många rostönar? Mina rosor kanske aldrig vissnar då den rätte kommer. MEN JAG ORKAR SNART INTE MER MED DENNA ENSAMHET OCH LÄNGTAN!!!