Mycket idag :(
Hur mycket ska jag orka ta idag. Fjärde blogginlägget eller nå idag. Och det har bara kännts värre och värre. Ännu ett slag i magen. Varför ska det kännas så här? Men det känns så uträknat. Till och med min bror! Fan, varför kan inte jag ha skygglappar på? Jag orkar inte med nå mer nu!!!
Känns som det är bara för en viss grej som det har blivit så här. Men vad fan ska jag göra åt det då? Alla ska kunna umgås. Det är ju för fan bara dagis fasoner i det hela! Eller är det jag som överreagerar?
Just nu vill jag kräkas ur mig mina inälvor. Och den känslan va det längesen jag hade. Om jag ens haft den känslan... Vad jag än gör så blir det fel. Bråkar barnen och blir osams så blir vuxna sur på mig. Råkar jag umgås med fel personer så blir de sur då också. Ska jag göra något så är det så viktigt att alla blir tillfrågade så ingen blir sur. Men tydligen kan alla andra göra och bete sig hur de vill. Hur kan det vara så??? Alla har väl samma värde. Eller har jag fel där? Är det bara jag som ska drabbas?
Jag har mina vänner, bekanta och syskon. Men just nu så känns de som mina närmaste vänner alltid kommer att betyda mest oavsett hur ofta vi hörs och ses (för så ska det ju vara) mina nära bekanta de kan typ göra som de känner för. Men jag vill inte racka ner på någon. För jag tycker om de/er alla iaf, fast ni/de är så olika.
Alla har sina egenheter. Och det är ju det som är så underbart. Men det är som att jag aldrig riktigt får plats iaf. Det sårar mig så djupt. Sitter här med gråten i halsen och nära till tårar. Men kan inte visa mina två vakna barn att jag är ledsen. Vad ska jag säga till dem? Att vuxna beter sig precis lika illa mot varann som barnen gör?
Alla mina vänner och bekanta har förhållanden. Så på det viset så förstår jag att jag inte får plats. Men som igår så var många medbjuden på restaurang med bokat bord och trubbadur, även min singel-bror. Men inte jag. Fast att jag pratat om det och träffar dessa personer väldigt ofta. Idag samma visa. Det börjat kännas i hjärtat på mig faktiskt. VARFÖR FÅR JAG INTE PLATS??? Jag skulle vilja gå ut i natten och bara skrika ut det.
Skulle jag göra samma sak så skulle alla vända mig ryggen. Varför är det så? Jag förstår ingenting. Jag orkar inte mer! Tur jag har barnen men ibland räcker inte det. Jag behöver nära som uppskattar mig och att jag finns. Okej, i början av veckan så hjälpte jag en bekant som hade blivit rejält blåst. Jag va där och prata hela dagen. Försökte komma på lösningar på det hela va hem för att äta och gick dit igen. Vi pratade hela dagen. Då fick jag fler sms om hur betydelsefullt det va och hon tackade för att jag fanns. Och det gladde mig, för det trodde jag inte. Men sen känner jag mig bortskuffad och inte passande ingen. Sen finns en till person som ofta talar om att jag är så snäll och hjälpsam och go. Hon beundrar mig för att jag klarar av fyra barn, hem och allt ensam. Klart jag blir glad men andras kyla lägger liksom locket på det hela. Så det är nästan så att det inte betyder så mycket.
Jag känner mig som i en bubbla. Jag orkar inte må så här. Jag vill inte vara i vägen vill absolut inte ha det så här heller. Jag kvävs av denna känsla, oro och sorg över hur mitt känsloliv blivit. Jag vill inte vara ensam! Jag vill vara i ett flow och bara gunga med livet.
Sköt dig själv och skit i andra sägs det. Men det är fan inte lätt. Idag är ingen rolig dag att vara jag :(
Känns som det är bara för en viss grej som det har blivit så här. Men vad fan ska jag göra åt det då? Alla ska kunna umgås. Det är ju för fan bara dagis fasoner i det hela! Eller är det jag som överreagerar?
Just nu vill jag kräkas ur mig mina inälvor. Och den känslan va det längesen jag hade. Om jag ens haft den känslan... Vad jag än gör så blir det fel. Bråkar barnen och blir osams så blir vuxna sur på mig. Råkar jag umgås med fel personer så blir de sur då också. Ska jag göra något så är det så viktigt att alla blir tillfrågade så ingen blir sur. Men tydligen kan alla andra göra och bete sig hur de vill. Hur kan det vara så??? Alla har väl samma värde. Eller har jag fel där? Är det bara jag som ska drabbas?
Jag har mina vänner, bekanta och syskon. Men just nu så känns de som mina närmaste vänner alltid kommer att betyda mest oavsett hur ofta vi hörs och ses (för så ska det ju vara) mina nära bekanta de kan typ göra som de känner för. Men jag vill inte racka ner på någon. För jag tycker om de/er alla iaf, fast ni/de är så olika.
Alla har sina egenheter. Och det är ju det som är så underbart. Men det är som att jag aldrig riktigt får plats iaf. Det sårar mig så djupt. Sitter här med gråten i halsen och nära till tårar. Men kan inte visa mina två vakna barn att jag är ledsen. Vad ska jag säga till dem? Att vuxna beter sig precis lika illa mot varann som barnen gör?
Alla mina vänner och bekanta har förhållanden. Så på det viset så förstår jag att jag inte får plats. Men som igår så var många medbjuden på restaurang med bokat bord och trubbadur, även min singel-bror. Men inte jag. Fast att jag pratat om det och träffar dessa personer väldigt ofta. Idag samma visa. Det börjat kännas i hjärtat på mig faktiskt. VARFÖR FÅR JAG INTE PLATS??? Jag skulle vilja gå ut i natten och bara skrika ut det.
Skulle jag göra samma sak så skulle alla vända mig ryggen. Varför är det så? Jag förstår ingenting. Jag orkar inte mer! Tur jag har barnen men ibland räcker inte det. Jag behöver nära som uppskattar mig och att jag finns. Okej, i början av veckan så hjälpte jag en bekant som hade blivit rejält blåst. Jag va där och prata hela dagen. Försökte komma på lösningar på det hela va hem för att äta och gick dit igen. Vi pratade hela dagen. Då fick jag fler sms om hur betydelsefullt det va och hon tackade för att jag fanns. Och det gladde mig, för det trodde jag inte. Men sen känner jag mig bortskuffad och inte passande ingen. Sen finns en till person som ofta talar om att jag är så snäll och hjälpsam och go. Hon beundrar mig för att jag klarar av fyra barn, hem och allt ensam. Klart jag blir glad men andras kyla lägger liksom locket på det hela. Så det är nästan så att det inte betyder så mycket.
Jag känner mig som i en bubbla. Jag orkar inte må så här. Jag vill inte vara i vägen vill absolut inte ha det så här heller. Jag kvävs av denna känsla, oro och sorg över hur mitt känsloliv blivit. Jag vill inte vara ensam! Jag vill vara i ett flow och bara gunga med livet.
Sköt dig själv och skit i andra sägs det. Men det är fan inte lätt. Idag är ingen rolig dag att vara jag :(
Kommentarer
Trackback
