Suck
Var ett tag sen tror jag. Men allt rullar väl på som vanligt. Lite taggad inför framtiden iaf. Har haft en sjuk stor grabb hemma. Och nu börjar Lilleman bli hängig. Jag har ont i nacken och ryggen. Men jag tror det kan va efter snöskottningen och att jag drog in tre kärror ved igår. I morgon blir det gymmet hoppas jag. Så jag få bara inte bli sjuk.
På tal om gymmet. Jag och en gammal jobbarkompis bestämde att vi skulle gymma i morgon,. Eftersom barnens pappa gärna ville träffa barnen tidigare än söndag. Har ju blivit på fredagar nu eftersom det varit jul/nyår då. Så får jag ett sms om att hans tjejs barn ska till läkaren kl halv elva på fredagen så han kunde inte komme. Då blev jag måttligt irriterad. Och messa och fråga vad eller rättare sagt vilka som var viktigast!!! Hans barn eller hennes!!! Han ringde upp och tyckte jag var omogen som inte kunde acceptera och byta dag. Jag sa att han fan kunde ta bussen, men buss det skulle han aldrig åka. Han skulle alltså inte kunna ta bussen för sina barns skull! Vad fan betyder dom för honom egentligen?!? Men han skrev att han skulle komma halv tio istället. Och det var det normalaste han skrivt på länge. Så hoppas han kan pallra sig upp så han kommer. Ena dan vill han flytta ifrån dom för han orkar inte med hennes nervösa sett. Sen den andra dan så är det tvärt om.
Jag tänker inte hindra honom från att bo hos henne. Men barnen kommer inte att komma dit. Hon ska inte ha ansvaret över mina barn. Jag vet ju att inte han klarar det ensam i fler dagar. Max nån timme. Och han sa att hon inte skulle klara av våra barn. För hennes barn var tydligen jätte försiktiga och om dom väsnades mycket så blev hon nervös. Verkar ju normalt med barnen eller inte. BARN VÄSNAS så är det bara. Mina barn är inte värre än någon annans. Han har även sagt att hennes 10 åriga flicka är som en 17 åring. Hur normalt är det?!? Men det är ju inte så konstigt egentligen. För dottern måste väl hålla koll på mamman och vara på helspänn. Och mina barns pappa är då verkligen ingen bra förebild. Men det är ju upp till henne att förstöra sina egna barns psyken pga att en kille är viktigare. Det kanske låter som jag talar emot mig själv nu. Men jag känner honom väl. Och jag erkänner att detta sista försök bara var för att jag inte orkar leta/finna/vänta på den riktiga kärleken. Och längtan efter en normal familj var större än något annat. Sen att leva ensam dag ut och dag in är inte roligt. Men jag provade. Barnen fick se hur "dum" deras pappa kan vara. Och vi fick en underbar liten Lilltös. Hon är solen i mit liv. Ävend e andra barnen också. Men lillskruttan kan man bara inte vara ledsen när man ser<3. Mina barn är mitt allt.
Och mina tankar fram och tillbaka om jag verkligen behöver ha en man i mitt liv nu, den finns dagligen. Just nu kanske det inte just mannen/pojkvännen/mitt livs kärlek, som jag behöver. Utan jag behöver bara närhet. Och jag tänker inte luras in i "kär i kärleken" grejen. Så "träffar" jag någon så tar jag det bara för grejen. Så det så. Jag ska vara egoist och bara ta sex och närhet :P Men när jag får in det i mitt schema att ragga lite. Det får tiden utvisa. Fan, nu lät jag så där desperat igen.
Sen går mina tankar mycket till PHS och flytta. Lättast är att läsa på skola. Distans kanske inte finns här. Det är upp till varje polismyndighet att avgöra. Och Att flytta till Umeå är billigare boende mässigt än att flytta till Stockholm. Och pendla blir ju liksom för mycket tid ifrån barnen. Men att bo i Umeå blir ju så mycket längre ifrån ärn Stockholm. Växjö känns inte ens som ett alternativ. Jag vet att det inte ens är säkert på långa vägar att jag kommer in på PHS. Men jag måste ju vara beredd på att flytta. Och då är det väl bra att förbereda mig mentalt känns det som. Men självklart är en flytt en väldigt stor grej. Jag har ju inte samma hjälp vid vård av sjukt barn som om jag bor här. Visst kan jag väl be någon hämta mitt sjuka barn eller jag köra hit det om vi bor i Stockholm. Och stora grabben kan ju till och med bo kvar med sin kontakt familj om han vill. Känns hårt att skriva att man är beredd att lämna sitt eget barn kvar. Men jag skulle aldrig göra det mot hans vilja, jag älskar inte honom mindre för det och jag vet att han har det bra hos dom. De andra barnen är ju lite mindre och är lättare att ta med sig. Och det gäller ju bara två år. Om inte den stora kärleken finns där ;) Så mycket tankar i mitt huvud. Fast det är ju ändå positiva tankar som gör mig gott. Men det med stora grabben, så tror jag nog han vill flytta med isf. Han är ju mammas gosse.
Har kommit på två saker som kan var ett hinder i min ansöka. 1) Jag har ju provat amfetamin ca 4 ggr under en halvårs period 1998. Iof hade inget vetat om jag inte sagt nå. Det är inte många som vet det nu heller. Men det är en erfarenhet också. 2) Att barnens pappa åkt fast för polisen ett antal ggr för narkotika innehav, kört utan körkort, kört påverkad, snatterier, stöld (varor över 800kr), fyllecell mm. Iof aldrig nå grova brott. Men det är ändå så att det kan vara negativt för mig. Men jag tänker inte ta upp något av dessa två saker i min ansökan. Frågar dom så kommer jag vara ärlig. Men jag tycker ju inte att problem 2 ska behöva dra ner mig. Men det stod nån stans att man inte får ha något samband med brottslighet eller nära anhöriga i kriminella gäng nått sånt. Och han har ju haft kontak med vissa gäng och känner folk där. Men det är ju saker jag egentligen inte har kunnat veta. Om han inte berättat. För jag har aldrig varit inblandad med något sånt. Jag kan ju bli en bra insider polis isf då =)
Få se om jag söker nu till våren redan för intag våren 2012. Känns nervöst så klart. Men jag får ju fler sökomgångar på mig from nu om jag börjar redan i vår. Det är sök perioder VT HT alltså 2 ggr per år. Så Och intag ett år senare ungefär. Söker jag våren 11 så intag våren 12 osv.
Bara att fixa engelska A provet, historia A och högskoleprovet. Och såklart simintyget. Så jag kommer nog söka nu. *Pirrigt* Få se hur långt i processen jag kommer.
Barnens pappa blev väl inte överförtjust när jag berätta om mina planer. Och om jag flytta till stockholm så skulle han och hans tjej också göra det. Hon har ju bott där i hela sitt liv. Iof bra för mig om det skulle bli så. Men jag vill ju inte ha barnen hos dem. Så moment 22 ännu en gång.
På tal om gymmet. Jag och en gammal jobbarkompis bestämde att vi skulle gymma i morgon,. Eftersom barnens pappa gärna ville träffa barnen tidigare än söndag. Har ju blivit på fredagar nu eftersom det varit jul/nyår då. Så får jag ett sms om att hans tjejs barn ska till läkaren kl halv elva på fredagen så han kunde inte komme. Då blev jag måttligt irriterad. Och messa och fråga vad eller rättare sagt vilka som var viktigast!!! Hans barn eller hennes!!! Han ringde upp och tyckte jag var omogen som inte kunde acceptera och byta dag. Jag sa att han fan kunde ta bussen, men buss det skulle han aldrig åka. Han skulle alltså inte kunna ta bussen för sina barns skull! Vad fan betyder dom för honom egentligen?!? Men han skrev att han skulle komma halv tio istället. Och det var det normalaste han skrivt på länge. Så hoppas han kan pallra sig upp så han kommer. Ena dan vill han flytta ifrån dom för han orkar inte med hennes nervösa sett. Sen den andra dan så är det tvärt om.
Jag tänker inte hindra honom från att bo hos henne. Men barnen kommer inte att komma dit. Hon ska inte ha ansvaret över mina barn. Jag vet ju att inte han klarar det ensam i fler dagar. Max nån timme. Och han sa att hon inte skulle klara av våra barn. För hennes barn var tydligen jätte försiktiga och om dom väsnades mycket så blev hon nervös. Verkar ju normalt med barnen eller inte. BARN VÄSNAS så är det bara. Mina barn är inte värre än någon annans. Han har även sagt att hennes 10 åriga flicka är som en 17 åring. Hur normalt är det?!? Men det är ju inte så konstigt egentligen. För dottern måste väl hålla koll på mamman och vara på helspänn. Och mina barns pappa är då verkligen ingen bra förebild. Men det är ju upp till henne att förstöra sina egna barns psyken pga att en kille är viktigare. Det kanske låter som jag talar emot mig själv nu. Men jag känner honom väl. Och jag erkänner att detta sista försök bara var för att jag inte orkar leta/finna/vänta på den riktiga kärleken. Och längtan efter en normal familj var större än något annat. Sen att leva ensam dag ut och dag in är inte roligt. Men jag provade. Barnen fick se hur "dum" deras pappa kan vara. Och vi fick en underbar liten Lilltös. Hon är solen i mit liv. Ävend e andra barnen också. Men lillskruttan kan man bara inte vara ledsen när man ser<3. Mina barn är mitt allt.
Och mina tankar fram och tillbaka om jag verkligen behöver ha en man i mitt liv nu, den finns dagligen. Just nu kanske det inte just mannen/pojkvännen/mitt livs kärlek, som jag behöver. Utan jag behöver bara närhet. Och jag tänker inte luras in i "kär i kärleken" grejen. Så "träffar" jag någon så tar jag det bara för grejen. Så det så. Jag ska vara egoist och bara ta sex och närhet :P Men när jag får in det i mitt schema att ragga lite. Det får tiden utvisa. Fan, nu lät jag så där desperat igen.
Sen går mina tankar mycket till PHS och flytta. Lättast är att läsa på skola. Distans kanske inte finns här. Det är upp till varje polismyndighet att avgöra. Och Att flytta till Umeå är billigare boende mässigt än att flytta till Stockholm. Och pendla blir ju liksom för mycket tid ifrån barnen. Men att bo i Umeå blir ju så mycket längre ifrån ärn Stockholm. Växjö känns inte ens som ett alternativ. Jag vet att det inte ens är säkert på långa vägar att jag kommer in på PHS. Men jag måste ju vara beredd på att flytta. Och då är det väl bra att förbereda mig mentalt känns det som. Men självklart är en flytt en väldigt stor grej. Jag har ju inte samma hjälp vid vård av sjukt barn som om jag bor här. Visst kan jag väl be någon hämta mitt sjuka barn eller jag köra hit det om vi bor i Stockholm. Och stora grabben kan ju till och med bo kvar med sin kontakt familj om han vill. Känns hårt att skriva att man är beredd att lämna sitt eget barn kvar. Men jag skulle aldrig göra det mot hans vilja, jag älskar inte honom mindre för det och jag vet att han har det bra hos dom. De andra barnen är ju lite mindre och är lättare att ta med sig. Och det gäller ju bara två år. Om inte den stora kärleken finns där ;) Så mycket tankar i mitt huvud. Fast det är ju ändå positiva tankar som gör mig gott. Men det med stora grabben, så tror jag nog han vill flytta med isf. Han är ju mammas gosse.
Har kommit på två saker som kan var ett hinder i min ansöka. 1) Jag har ju provat amfetamin ca 4 ggr under en halvårs period 1998. Iof hade inget vetat om jag inte sagt nå. Det är inte många som vet det nu heller. Men det är en erfarenhet också. 2) Att barnens pappa åkt fast för polisen ett antal ggr för narkotika innehav, kört utan körkort, kört påverkad, snatterier, stöld (varor över 800kr), fyllecell mm. Iof aldrig nå grova brott. Men det är ändå så att det kan vara negativt för mig. Men jag tänker inte ta upp något av dessa två saker i min ansökan. Frågar dom så kommer jag vara ärlig. Men jag tycker ju inte att problem 2 ska behöva dra ner mig. Men det stod nån stans att man inte får ha något samband med brottslighet eller nära anhöriga i kriminella gäng nått sånt. Och han har ju haft kontak med vissa gäng och känner folk där. Men det är ju saker jag egentligen inte har kunnat veta. Om han inte berättat. För jag har aldrig varit inblandad med något sånt. Jag kan ju bli en bra insider polis isf då =)
Få se om jag söker nu till våren redan för intag våren 2012. Känns nervöst så klart. Men jag får ju fler sökomgångar på mig from nu om jag börjar redan i vår. Det är sök perioder VT HT alltså 2 ggr per år. Så Och intag ett år senare ungefär. Söker jag våren 11 så intag våren 12 osv.
Bara att fixa engelska A provet, historia A och högskoleprovet. Och såklart simintyget. Så jag kommer nog söka nu. *Pirrigt* Få se hur långt i processen jag kommer.
Barnens pappa blev väl inte överförtjust när jag berätta om mina planer. Och om jag flytta till stockholm så skulle han och hans tjej också göra det. Hon har ju bott där i hela sitt liv. Iof bra för mig om det skulle bli så. Men jag vill ju inte ha barnen hos dem. Så moment 22 ännu en gång.
Kommentarer
Trackback
