Bla bla bla
Blev till att fixa rummet. Så nu har vi spacklat allt ihop. Bara att slipa i morgon och ev hinna sätta upp lite tapeter. Ja inte va det stora grabben som hjälpte till med sitt rum iaf. Utan hans småsyskon har hjälpt mig att slita tapet, spackla och slipa. Och sopa av golvet gjorde dom också. Så duktiga så<3.
Lilltösen somna klockan sju, så jag har ju haft tid att fixa. Vi höll på till kvart i tio. Sen blev det att film "Så olika" hette den, om jag inte minns fel. Varken bra eller dålig. Men den väckte en massa tankar och en stark längtan i mig. Jag längtat så otroligt efter mannen i mitt liv!!! Det gjorde riktigt ont att tänka på det och känna den starka längtan. Men min dag kommer väl någon gång...Känns faktiskt ganska hopplöst. Jag har ju även svårt att se mig med någon. Vem skulle passa in i min lilla familj? Jag känner mig som "En överbliven parasit som ingen egentligen vill ha med att göra, men måste väl för att HON inte ska bli ledsen" (Jag hoppas ju såklart att det INTE är så!) Ibland funderar jag på att bli en riktigt grinig person och elak för då kanske jag skulle få människor på "fall" som stannar kvar. Ha ha ha gud så patetiskt att det kan vara så faktiskt. Brukar ju läsa Katrin Zytromerskas (?) blogg och hon är ju faktiskt en riktigt ego bitterfitta men ÄNDÅ fastnar så många för henne och hennes elakheter (ja, till och med jag) Men måste man verkligen vara en sur, elak människa för att få vänner, killar, hångel?... what ever...
Nä, jag skulle nog inte klara av det. Jag är den jag är. Även om jag ALDRIG har fått klarhet från någon VAD det är som folk irriterar sig på mig. Egentligen borde jag skita i det. (Och jag gör det oftats) Men vissa dagar blir det mer framhävande än andra. Typ i hormontillstånd som PMS eller dyligt=) Jag vill bara höra sanningen. Jag har några närmare vänner som jag tycker om för den de är. Alla har de sina egenheter, men jag gillar människan bakom dessa egenheter och då blir egenheten något som förbises. Fast egenheten behöver absolut inte vara något negativt och är oftast INTE det. Alla är vi olika och ska väl inte behöva "särbehandlas" för det...
Jag är ju den som ALLTID har lyckats träffat en person/kompis som sedan någon annan "snott" från mig. Under hela min uppväxt har det sett ut så. Vems är då "felet" Mitt? Den som snodde? Eller den "nye vännen"? Jag är nog inte särskillt intressant antar jag. Måste man verkligen vara intressant för att behålla vänskpen? JA jag vet att jag har varit a pain in the as med allt mitt trassel med barnens pappa, grannen, grannens bror, Indien, Jimmy. Men det har ALDRIG varit min mening! Jag är evigt tacksam, ni har funnits där när mitt bröst har gjort ont och tårarna varit nära. Fått mig skratta, fått mig tänka på annat.
Men just nu känner jag mig bara sååå ensam. Förlåt!
Jag ska vända blad och tänka positivt. Jag ska finna lyckan och kärleken. Jag ska ta vara på mina nära. Varför vänner är viktig för mig beror på att jag inte har haft en stabil familj. Mina vänner och dess familjer har kännts som mina familjer. En liten glimt i hur en normal uppväxt och familj kan se ut. Jag vet nog inte riktigt det. Men glimten in ger mig hopp om att få ett lyckligt liv någon gång, kanske någon annanstans. Även om jag inte får vara med, så är känslan att veta ändå skön.
Jag plockar några blommor, en för varje vän ...
Jag älskar mina barn allra högst <3 <3 <3 <3 de är mitt allt Älskar er AEOL *PUSS*
Mina vänner betyder mycket för mig <3 Ingen nämnd ingen glömd
Lilltösen somna klockan sju, så jag har ju haft tid att fixa. Vi höll på till kvart i tio. Sen blev det att film "Så olika" hette den, om jag inte minns fel. Varken bra eller dålig. Men den väckte en massa tankar och en stark längtan i mig. Jag längtat så otroligt efter mannen i mitt liv!!! Det gjorde riktigt ont att tänka på det och känna den starka längtan. Men min dag kommer väl någon gång...Känns faktiskt ganska hopplöst. Jag har ju även svårt att se mig med någon. Vem skulle passa in i min lilla familj? Jag känner mig som "En överbliven parasit som ingen egentligen vill ha med att göra, men måste väl för att HON inte ska bli ledsen" (Jag hoppas ju såklart att det INTE är så!) Ibland funderar jag på att bli en riktigt grinig person och elak för då kanske jag skulle få människor på "fall" som stannar kvar. Ha ha ha gud så patetiskt att det kan vara så faktiskt. Brukar ju läsa Katrin Zytromerskas (?) blogg och hon är ju faktiskt en riktigt ego bitterfitta men ÄNDÅ fastnar så många för henne och hennes elakheter (ja, till och med jag) Men måste man verkligen vara en sur, elak människa för att få vänner, killar, hångel?... what ever...
Nä, jag skulle nog inte klara av det. Jag är den jag är. Även om jag ALDRIG har fått klarhet från någon VAD det är som folk irriterar sig på mig. Egentligen borde jag skita i det. (Och jag gör det oftats) Men vissa dagar blir det mer framhävande än andra. Typ i hormontillstånd som PMS eller dyligt=) Jag vill bara höra sanningen. Jag har några närmare vänner som jag tycker om för den de är. Alla har de sina egenheter, men jag gillar människan bakom dessa egenheter och då blir egenheten något som förbises. Fast egenheten behöver absolut inte vara något negativt och är oftast INTE det. Alla är vi olika och ska väl inte behöva "särbehandlas" för det...
Jag är ju den som ALLTID har lyckats träffat en person/kompis som sedan någon annan "snott" från mig. Under hela min uppväxt har det sett ut så. Vems är då "felet" Mitt? Den som snodde? Eller den "nye vännen"? Jag är nog inte särskillt intressant antar jag. Måste man verkligen vara intressant för att behålla vänskpen? JA jag vet att jag har varit a pain in the as med allt mitt trassel med barnens pappa, grannen, grannens bror, Indien, Jimmy. Men det har ALDRIG varit min mening! Jag är evigt tacksam, ni har funnits där när mitt bröst har gjort ont och tårarna varit nära. Fått mig skratta, fått mig tänka på annat.
Men just nu känner jag mig bara sååå ensam. Förlåt!
Jag ska vända blad och tänka positivt. Jag ska finna lyckan och kärleken. Jag ska ta vara på mina nära. Varför vänner är viktig för mig beror på att jag inte har haft en stabil familj. Mina vänner och dess familjer har kännts som mina familjer. En liten glimt i hur en normal uppväxt och familj kan se ut. Jag vet nog inte riktigt det. Men glimten in ger mig hopp om att få ett lyckligt liv någon gång, kanske någon annanstans. Även om jag inte får vara med, så är känslan att veta ändå skön.
Jag plockar några blommor, en för varje vän ...
Jag älskar mina barn allra högst <3 <3 <3 <3 de är mitt allt Älskar er AEOL *PUSS*
Mina vänner betyder mycket för mig <3 Ingen nämnd ingen glömd
Kommentarer
Trackback
