Snart ett år...
Ett år har snart gått sen jag startade denna blogg. Det har varit mycket upp och ner. Jag skriver bara för min egen skull. Men alltid roligt/skönt/bra att få kommentarer. De har ju inte haglat av dem direkt. Men beror ju på att det endast är en som VET om den. Och de övriga som hittat hit har väl gjort det av misstag antar jag. Och jag själv brukar väldigt sällan kommentera i bloggar.
Men året som gått började med att barnens pappa sparkades ut av mig för andra och sista gången! Jag var då i ca v 9 i min graviditet. Kände mig fruktnsvärt illamånde över situationen. Viste varken ut eller in. Eftersom det även där var en som viste om det. Så gjorde det ju inte saken lättare. Firade iaf jul både i stan och i byn. Kände mig så illa till mods. Skolan kändes verkligen trög. Men jag klarade av hösten/vintern. Ultraljudet genomgick jag ensam. Har kunnat tagit med en vän. Men kändes på nå vis som det var mitt fel, mitt ansvar, min graviditet så jag ville göra det ensam. Eftersom barnens pappa var på galej och massa andra "tuneér". Men ultraljudet gick jätte bra. Och med en lättnad passerade jag ut genom förlossningens dörr och viste att jag skulle återkomma 20 veckor senare och föda en liten flicka. Men lyckan utbyttes veckan senare till ångest över "Tänk om hon sett fel?!?!" Dotra var den som jag delade denna hemlighet med. Även några av mina vänner. Och mina övriga vänner fick veta om graviditeten via ett MMS och det var faktiskt bara positiva reaktioner. De viste ju att jag skulle fixa det själv. Jag krävde inget av dem och skulle aldrig göra. Visst vi har inte samma åsikter MEN man måste ju acceptera varandras åsikter om man vill vara någons vän.
Ångesten över könet pågick ända fram till v 32-34 någon gång, då jag skulle på nytt ultraljud. Och det låg ju en liten flicka där=) Så nu kunde jag tänka på annat. Pappan var med nån gång till MVC. Ibland sov han över tiden, hörde inte av sig eller sa att jag förbjudit honom, vilket inte var sant. Jag har sagt att han inte fick komma påverkad. Förlossningen närmade sig med stormsteg. Ångesten över könet byttes sen mot ångesten av VEM som ska med till förlossningen! Jag viste att jag skulle fixa det ensam. Men ville ju självklart ha pappan med eftersom han är just PAPPA till barnen. Men jag ville ju inte ha med honom påverkad/urbalans. Så inte ens samma dag som jag skulle föda viste jag om han skulle få vara med när vårt sista gemensamma barn kom till världen. Men två timmar innan hon föddes så fick han komma in. Och jag ångrar det inte. För det var faktiskt en väldigt fridfull förlossning och en viktig del för både honom och mig att han var med.
Sen har det kantats av att HAN sovit över tiden till BVC eller på annat sätt missat det. Varit med någon gång. Men han skyller ju på mig så klart. Jag har erbjudit honom att följa med för att han ska se och lära känna sin dotter. Och kankse förstå hur viktigt ett tillfrisknande är för honom och barnen. Men han gör ju valet själv. Och han har inte kommit. Och jag och Lilltösen fixar det ensam.
Nu är ångesten över dopet ett faktum. HUR FAN SKA JAG GÖRA?!?! Jag hade ju velat haft ett lite mysigt dop med ca 15-20 stycken nära och kära. Men just nu ser det ut som det blir 8 vuxna och resten barn och då jag och pappan även inräknad. Men fan vi pratar ju inte ens med varandra. Vill jag ens stå där framme med honom? Kommer jag bryta ihop? Ska vi ha någon som sjunger en sång? Kommer jag bryta ihop då? Jag vet inget just nu. Köpte inbjudningskort igår. Inte dem jag ville ha. Men måste ju ha ifall att för jag borde ha fått iväg inbjudan redan. Nä fy vad jag mår skit över dopet!!! Men huvudsaken hon blir döpt som de andra barnen. Sen spelar det ju ingen roll vilka som var med. Jag bryr mig inte om presenter. Jag har handlat de två ramar som de andra barnen fått. Så jag önskar bara en fin dag för Lilltösen. Jag får väl börja uppmärksamma deras dopdagar årligen istället.
Sen står ju andra tankar upp i halsen på mig. Saknar vissa stunder nått så fruktansvärt. Närheten, samtalen, skratten. Sånt som inte kommer igen. Men en vacker dag så finns han där med stort H och förgyller min vardag. Men nu när snön faller vit så känns det ännu tyngre. Detta var vår tid. Men alting har sin tid och gång.
Dax att sova snart. Måste kyssa några grodor.
Men året som gått började med att barnens pappa sparkades ut av mig för andra och sista gången! Jag var då i ca v 9 i min graviditet. Kände mig fruktnsvärt illamånde över situationen. Viste varken ut eller in. Eftersom det även där var en som viste om det. Så gjorde det ju inte saken lättare. Firade iaf jul både i stan och i byn. Kände mig så illa till mods. Skolan kändes verkligen trög. Men jag klarade av hösten/vintern. Ultraljudet genomgick jag ensam. Har kunnat tagit med en vän. Men kändes på nå vis som det var mitt fel, mitt ansvar, min graviditet så jag ville göra det ensam. Eftersom barnens pappa var på galej och massa andra "tuneér". Men ultraljudet gick jätte bra. Och med en lättnad passerade jag ut genom förlossningens dörr och viste att jag skulle återkomma 20 veckor senare och föda en liten flicka. Men lyckan utbyttes veckan senare till ångest över "Tänk om hon sett fel?!?!" Dotra var den som jag delade denna hemlighet med. Även några av mina vänner. Och mina övriga vänner fick veta om graviditeten via ett MMS och det var faktiskt bara positiva reaktioner. De viste ju att jag skulle fixa det själv. Jag krävde inget av dem och skulle aldrig göra. Visst vi har inte samma åsikter MEN man måste ju acceptera varandras åsikter om man vill vara någons vän.
Ångesten över könet pågick ända fram till v 32-34 någon gång, då jag skulle på nytt ultraljud. Och det låg ju en liten flicka där=) Så nu kunde jag tänka på annat. Pappan var med nån gång till MVC. Ibland sov han över tiden, hörde inte av sig eller sa att jag förbjudit honom, vilket inte var sant. Jag har sagt att han inte fick komma påverkad. Förlossningen närmade sig med stormsteg. Ångesten över könet byttes sen mot ångesten av VEM som ska med till förlossningen! Jag viste att jag skulle fixa det ensam. Men ville ju självklart ha pappan med eftersom han är just PAPPA till barnen. Men jag ville ju inte ha med honom påverkad/urbalans. Så inte ens samma dag som jag skulle föda viste jag om han skulle få vara med när vårt sista gemensamma barn kom till världen. Men två timmar innan hon föddes så fick han komma in. Och jag ångrar det inte. För det var faktiskt en väldigt fridfull förlossning och en viktig del för både honom och mig att han var med.
Sen har det kantats av att HAN sovit över tiden till BVC eller på annat sätt missat det. Varit med någon gång. Men han skyller ju på mig så klart. Jag har erbjudit honom att följa med för att han ska se och lära känna sin dotter. Och kankse förstå hur viktigt ett tillfrisknande är för honom och barnen. Men han gör ju valet själv. Och han har inte kommit. Och jag och Lilltösen fixar det ensam.
Nu är ångesten över dopet ett faktum. HUR FAN SKA JAG GÖRA?!?! Jag hade ju velat haft ett lite mysigt dop med ca 15-20 stycken nära och kära. Men just nu ser det ut som det blir 8 vuxna och resten barn och då jag och pappan även inräknad. Men fan vi pratar ju inte ens med varandra. Vill jag ens stå där framme med honom? Kommer jag bryta ihop? Ska vi ha någon som sjunger en sång? Kommer jag bryta ihop då? Jag vet inget just nu. Köpte inbjudningskort igår. Inte dem jag ville ha. Men måste ju ha ifall att för jag borde ha fått iväg inbjudan redan. Nä fy vad jag mår skit över dopet!!! Men huvudsaken hon blir döpt som de andra barnen. Sen spelar det ju ingen roll vilka som var med. Jag bryr mig inte om presenter. Jag har handlat de två ramar som de andra barnen fått. Så jag önskar bara en fin dag för Lilltösen. Jag får väl börja uppmärksamma deras dopdagar årligen istället.
Sen står ju andra tankar upp i halsen på mig. Saknar vissa stunder nått så fruktansvärt. Närheten, samtalen, skratten. Sånt som inte kommer igen. Men en vacker dag så finns han där med stort H och förgyller min vardag. Men nu när snön faller vit så känns det ännu tyngre. Detta var vår tid. Men alting har sin tid och gång.
Dax att sova snart. Måste kyssa några grodor.
Kommentarer
Trackback
