Skriver för att minnas
Ja så är det! Vissa saker som händer skriver jag ner för att ha nedskrivet ifall att. Och just detta inlägg komer väl handla lite om det.
Fick ett mess av barnens pappa i morse. Va typ, förlåt för att jag inte hört av mig, men jag har legat magsjuk. Inte konstigt tänkte jag, då sist han ringde så va han påverkad och självklart dum. Men iaf s ringde han nu ikväll och undra om barnen vill prata. Så jag gick som vanligt och frågade dem. Men ingen ville prata. Jag får ju ta skiten. Men det gör jag så gärna, bara barnen inte känner sig tvingad att prata. Han har själv satt sig i skiten och svikit sina barn. Men själv tycker han inte att han gjort det. Jag har berättat på det där pedagogiska sättet, som jag skrev förut. Att deras pappa flyttat till annan ort och bor med en tjej och hennes barn. Tyckte inte jag hade anledning att undanhålla den informationen för barnen. För då skulle jag ju ha skyddat deras pappa ännu en gång. Och dom skulle tro att pappa är snäll och tänker på oss. Och visst tänker han på dem i tanken säkert. Men i hjärtat då? Hur kan man sitta och lova barnen att flytta till ett lugnare område i stan så att han kan börja på ett tillfrisknande så dom kan komma och hälsa på oftare och sen göra helt tvärt om? Ja det retar mig så in i helvete att han flyttar in till en människa med barn och då inte för min skull utan för barnens skull! Det skär i mitt hjärta att han är en sån idiot som kunde göra en sån sak. Och jag tänker inte tvinga nå barn att träffa honom mer. Visst skulle barnen säkert vara glad över andras barn. Men det är fan inte det, det handlar om!!! Utan det är ju vad deras pappa gjort känslomässigt mot barnen. Och barnen ska inte ha något med dem att göra. Helst så länge jag lever/han något att säga till om. Dom ska han en bra relation med sin pappa! Och inte en relation med någon ny tjej och hennes barn!
Under samtalet så sa jag ännu min åsikt. Han skratta och tyckte han var jätte roligt och att jag var dum som överreagera. Men överreagerar jag verkligen? Är inte detta en så uppenbar situation att skydda från vuxnas jävla dumma beteenden? Sen kom ju de klassiska hoten att när jag träffar någon så kommer han fan stå här utanför eller någon annan. Så det var ju bäst jag passade mig! För ingen skulle passa hans barn! Jag kontrade med att han inte har något med det att göra. (Lika lite som barnen har något med hans nya liv/familj att göra). Men han tycker ju att hans beteende är helt normalt. Men fan man överger inte sina egna barn för att bo hos några andra barn. När han inte ens har en kontinuelig relation med sina egna barn! Sitt kött och blod. Som han kallar det. Men jag trodde även blod var tjockare än vatten. Men när det gäller ens egna barn så har tydligen inte pappan den åsikten. Jag sa iaf att jag har god lust att polisanmäla honom för hot. Och ja det var ju det enda jag var bra på. Jag har anmält honom till soc för missbruk en gång då han var så okapabel att ta hant om sig själv och det var ca 3-4 år sedan. Men med stolt het i rösten så ringer han då och berättar att han klarade sig ur. Jag gjorde ju anmälan för hans egen skull. Jag har även anmält honom till polisen en gång då han hotade mig till livet. Men det klarade han sig ur för att jag trodde det var bäst för barnen att han inte fick något straff för misshandel och hot mot deras egen mamma. Men så här i efterhand så ångrar jag så in i helvetet att jag inte gick vidare och vågade ställa upp på ett vitnes mål. Men skulle jag ta upp anmälan igen så skulle det bara tros att jag är en avundsjuk ex flickvän som vill sätta dit honom för att han träffat en ny. Fast så är ju absolut inte situationen. Då jag först och främst kastade ut honom själv (ännu en gång) och sen önskar jag att han fick sitt straff. Fan att jag drog mig ur!!! Men smart att vara efterklok. Men hotar han mig igen så kan han räkna med en anmälan! Men jag är ju så "kåt" på att anmäla honom hit och dit. Så fint som han utrycker det. Men jag kallar inte två ynka anmälningar för överanmälan direkt. Och varför funderar jag ens på det. Han har inte varit värd bättre!
Under de år vi varit separerad så har jag kämpat och ibland tvingat barnen att träffa sin pappa. Jag trodde ju så innerligt att han skulle få upp sina ögon och inse att han har tre (nu fyra) barn som ville vara med sin pappa. Jag kan inte säga att dom behöver sin pappa. För han är inte som en pappa. Men dom har behöft honom för att han just är deras PAPPA och att se hur just deras pappa är, få se det genetisk arvet. Men det dom behöver är bra manliga förebilder av olika slag. Nu finns ju andra barns/kompisars pappor, morfar, morbröder, lärare mm. Det känns skönt att andra tar till sig mina barn och busar även med dem som med sina egna barn. För busa med andras barn eller knappt sina egna har deras egen pappa aldrig varit bra på.
Usch barnen måste må så fruktansvärt dåligt av den här situationen. Saker dom inte vill berätta för mig. Jag fattar ju så klart varför dotra och lilleman varit som pest och pina mot mig ett längre tag. Det är ju för att testa mig om jag älskar dem oavsett. Och det är ju klart jag gör <3 Men jag som alla andra föräldrar blir arg på mina barn när dom gör dumheter. Och för att vara ensam med fyra barn, så tycker jag att jag klarar det bra. Det finns dom som har det mycket värre. Jag ångrar inte mina barn för en milisekund. Men jag önskar att livet såg lite annorlunda ut.
Idag har jag och dotra varit till en leksaks/barnvagnsaffär i storstan. Köpte en badbok och badleksaker. Skulle ha
haft nå mer grejs men men minnet svek mig:P Hittade bra julklappar till Lilltösen iaf. Låter och grejar men det gör inget. Blir nog en ratt med massa ljud och en gummi grej att fästa på bordet. Lilleman var hos morfar och byggde lådbil medans. Så nu är han iaf nästan nöjd. Badat med nya leksakerna har dotra och lilleman nyss gjort. Så nu är det äntligen kväller.
Somna med ett leende ska jag göra. Men inte över situationen med pappan, som han själv trodde att jag varje kväll gör. Utan för att jag är så lyckligt lottad som har de barn jag har. Fast de ibland kan vara "pain in the as" precis som alla andra barn.
Fick ett mess av barnens pappa i morse. Va typ, förlåt för att jag inte hört av mig, men jag har legat magsjuk. Inte konstigt tänkte jag, då sist han ringde så va han påverkad och självklart dum. Men iaf s ringde han nu ikväll och undra om barnen vill prata. Så jag gick som vanligt och frågade dem. Men ingen ville prata. Jag får ju ta skiten. Men det gör jag så gärna, bara barnen inte känner sig tvingad att prata. Han har själv satt sig i skiten och svikit sina barn. Men själv tycker han inte att han gjort det. Jag har berättat på det där pedagogiska sättet, som jag skrev förut. Att deras pappa flyttat till annan ort och bor med en tjej och hennes barn. Tyckte inte jag hade anledning att undanhålla den informationen för barnen. För då skulle jag ju ha skyddat deras pappa ännu en gång. Och dom skulle tro att pappa är snäll och tänker på oss. Och visst tänker han på dem i tanken säkert. Men i hjärtat då? Hur kan man sitta och lova barnen att flytta till ett lugnare område i stan så att han kan börja på ett tillfrisknande så dom kan komma och hälsa på oftare och sen göra helt tvärt om? Ja det retar mig så in i helvete att han flyttar in till en människa med barn och då inte för min skull utan för barnens skull! Det skär i mitt hjärta att han är en sån idiot som kunde göra en sån sak. Och jag tänker inte tvinga nå barn att träffa honom mer. Visst skulle barnen säkert vara glad över andras barn. Men det är fan inte det, det handlar om!!! Utan det är ju vad deras pappa gjort känslomässigt mot barnen. Och barnen ska inte ha något med dem att göra. Helst så länge jag lever/han något att säga till om. Dom ska han en bra relation med sin pappa! Och inte en relation med någon ny tjej och hennes barn!
Under samtalet så sa jag ännu min åsikt. Han skratta och tyckte han var jätte roligt och att jag var dum som överreagera. Men överreagerar jag verkligen? Är inte detta en så uppenbar situation att skydda från vuxnas jävla dumma beteenden? Sen kom ju de klassiska hoten att när jag träffar någon så kommer han fan stå här utanför eller någon annan. Så det var ju bäst jag passade mig! För ingen skulle passa hans barn! Jag kontrade med att han inte har något med det att göra. (Lika lite som barnen har något med hans nya liv/familj att göra). Men han tycker ju att hans beteende är helt normalt. Men fan man överger inte sina egna barn för att bo hos några andra barn. När han inte ens har en kontinuelig relation med sina egna barn! Sitt kött och blod. Som han kallar det. Men jag trodde även blod var tjockare än vatten. Men när det gäller ens egna barn så har tydligen inte pappan den åsikten. Jag sa iaf att jag har god lust att polisanmäla honom för hot. Och ja det var ju det enda jag var bra på. Jag har anmält honom till soc för missbruk en gång då han var så okapabel att ta hant om sig själv och det var ca 3-4 år sedan. Men med stolt het i rösten så ringer han då och berättar att han klarade sig ur. Jag gjorde ju anmälan för hans egen skull. Jag har även anmält honom till polisen en gång då han hotade mig till livet. Men det klarade han sig ur för att jag trodde det var bäst för barnen att han inte fick något straff för misshandel och hot mot deras egen mamma. Men så här i efterhand så ångrar jag så in i helvetet att jag inte gick vidare och vågade ställa upp på ett vitnes mål. Men skulle jag ta upp anmälan igen så skulle det bara tros att jag är en avundsjuk ex flickvän som vill sätta dit honom för att han träffat en ny. Fast så är ju absolut inte situationen. Då jag först och främst kastade ut honom själv (ännu en gång) och sen önskar jag att han fick sitt straff. Fan att jag drog mig ur!!! Men smart att vara efterklok. Men hotar han mig igen så kan han räkna med en anmälan! Men jag är ju så "kåt" på att anmäla honom hit och dit. Så fint som han utrycker det. Men jag kallar inte två ynka anmälningar för överanmälan direkt. Och varför funderar jag ens på det. Han har inte varit värd bättre!
Under de år vi varit separerad så har jag kämpat och ibland tvingat barnen att träffa sin pappa. Jag trodde ju så innerligt att han skulle få upp sina ögon och inse att han har tre (nu fyra) barn som ville vara med sin pappa. Jag kan inte säga att dom behöver sin pappa. För han är inte som en pappa. Men dom har behöft honom för att han just är deras PAPPA och att se hur just deras pappa är, få se det genetisk arvet. Men det dom behöver är bra manliga förebilder av olika slag. Nu finns ju andra barns/kompisars pappor, morfar, morbröder, lärare mm. Det känns skönt att andra tar till sig mina barn och busar även med dem som med sina egna barn. För busa med andras barn eller knappt sina egna har deras egen pappa aldrig varit bra på.
Usch barnen måste må så fruktansvärt dåligt av den här situationen. Saker dom inte vill berätta för mig. Jag fattar ju så klart varför dotra och lilleman varit som pest och pina mot mig ett längre tag. Det är ju för att testa mig om jag älskar dem oavsett. Och det är ju klart jag gör <3 Men jag som alla andra föräldrar blir arg på mina barn när dom gör dumheter. Och för att vara ensam med fyra barn, så tycker jag att jag klarar det bra. Det finns dom som har det mycket värre. Jag ångrar inte mina barn för en milisekund. Men jag önskar att livet såg lite annorlunda ut.
Idag har jag och dotra varit till en leksaks/barnvagnsaffär i storstan. Köpte en badbok och badleksaker. Skulle ha
haft nå mer grejs men men minnet svek mig:P Hittade bra julklappar till Lilltösen iaf. Låter och grejar men det gör inget. Blir nog en ratt med massa ljud och en gummi grej att fästa på bordet. Lilleman var hos morfar och byggde lådbil medans. Så nu är han iaf nästan nöjd. Badat med nya leksakerna har dotra och lilleman nyss gjort. Så nu är det äntligen kväller.
Somna med ett leende ska jag göra. Men inte över situationen med pappan, som han själv trodde att jag varje kväll gör. Utan för att jag är så lyckligt lottad som har de barn jag har. Fast de ibland kan vara "pain in the as" precis som alla andra barn.
Kommentarer
Trackback
