ensammafyrbarnsmamman

Har vaknat endast en gång inatt, strax efter tre va klockan då. Men jag släppte ut katten å somnade om. Gårdagen va en lågtråkik dag. Jag bakade tre rabarber kakor som blev så där, det är ju såsen som är godast=) Fixade bra mycket i barnens rum uppe. Var på affären och träffade en granne. Hon undrade så klart när bebisen ska komma. Har kännt mig lite undvikande mot henne pga det psykiskt dåliga jag mått. Fast jag har även tänkt att jag skiter i vad hon tycker, ja och det har jag så klart gjort. När jag var liten så var hon min "Tant" jag gick dit och fika med mamma, följde med henne på stan själv och sov över där ibland. Men hon hade en jätte positiv inställning och tyckte det ska bli kul med lite smått på gatan, för det va typ 6 år sedan kom vi fram till. Ja förutom de nya grannarna högst upp. Men varken jag eller hon räknade dom då de inte är by bor. Och bor på vägen över oss med:P Kom på att det är en person jag inte träffat nå under graviditeten. Hon var också min "Tant" när jag va liten. Jag kröp upp i knät och satt där fast jag sa inte så mycket. Men hon är bland de positivaste jag känner. Kommer ihåg när stora grabben föddes då kom hon med kläder. Jag har nog blivit den tjej som jag är mycket pga bra förebilder och mjuka människor. För mamma har inte varit den roligaste och omhändertagande mamman. Hon har lätt lämnat ansvaret till andra och inte varit kramig heller. Medan mammas vänner och släkt varit tvärt om. Jag har nog haft en bättre bild av mamma då jag var yngre, än hur hon egentligen var. För så som hon är nu det är hur hon egentligen är. Och jag förlorade den lilla bit normala mamma då hon blev sjuk. Nu har jag bara agg mot henne. Och det känns jätte jobbigt att inte ha en normal mamma. Men jag har ju pappa men måste ju träffa mamma med då vi åker dit. Och mycket pga alla mjuka människor runt i kring så har jag ändå kännt att jag betytt nått som deras dotter nästan. Men att jag under uppväxten försvunnit. Men jag har aldrig velat legat nån till last heller. Känns som detta lilla barn som snart tittar ut, har fått cirkeln att sluta sig. Även om det känns jätte konstigt att det kommer ett barn och att jag är själv förutom barnen så känns det bra ändå. Stora grabben börja prata om när deras pappa flyttade in för ett år sedan och allt kring det. Och jag brukar inte dra mig undan för att prata om saker som har hänt eller varit jobbig. Men det vände sig i hela mig när han började prata om det. Jag avstyrde det hela med att jag aldrig kommer att utsätta dem för något sådant obehag mer. Och att jag är ledsen att jag gjorde det. Och att jag förstår att dom mår dåligt över det hela. Men att VI är den lilla familjen som ska va snälla mot varann. Sen satt vi och pratade lite om det skulle komma en ny kille till familjen. Som kanske hade hund och barn och som vi kunde åka på semester med=) Så det kändes bättre och roligare att prata om det=)Lilleman somna med katten strax före åtta i går och sov i tolv timmar i streck. Blir lite städning nu sen in på BUP kl ett med stora grabben. Få se hur många möten till jag hinner denna vecka...