ensammafyrbarnsmamman

Idag är det en vecka sedan min lilla prinsessa föddes. Det känns helt otroligt. Hon är så snäll våran lilla tjej och allt har fungerat jätte bra med de andra barnen. Vi har varit ut på promenad varenda dag sen vi kom hem. Ja hon blir ju så klart hungrig varenda gång som vi ska sätta oss och äta. Men det blir nog bättre med tiden. Blev ju kvar några dagar längre på BB. Men det kändes skönt att få allt uppkollat och amningen att fungera innan vi åkte hem. Hon hade lite gulsot som fick kollas upp men värdet är på nedgång. Pappan var med på förlossningen och kom in varje dag på BB. Näst sista dagen så blev det mest jobbigt bara. Jag kände sån sorg och besvikelse över att han har så konstiga prioriteringar. Jag vet att han inte är sådan person egentligen. Och jag tror det är därför sorgen över att han förädrats blir så stor. Så den dagen så var det mest bara tårar så ögonen höll på ramla ur. Kunde inte hålla mig utan så fort en tanke kom så forsade det. En vän från skolan och hennes dotter kom och hälsade på, min gamla arbetskompis och barnen med morfar och mormor kom till BB. Sen har det varit typ dött med besökare. Ja, jag kan väl inte vänta mig nå annat heller. Men så klart det känns jätte tråkigt. En vän var förbi en snabbis innan det var dax för andra ärenden. Och vi var över till grannen med barn och barnbarn hemme och fick massa beröm för hur otroligt söt dotter jag fått. Sen kom iof den andra dottern med döttrar in och kikade en sväng. Ja min bror kom fem minuter efter jobbet. Känns faktiskt som om vår familj inte fanns, eller iaf några som bara finns när det passar. Jag vet att det är elakt att utrycka sig så, men just nu känns det så. Iaf jag som är en social person. Dagarna följs av amning innan uppstigning sen dusch. Frukost och amning igen sen göra typ ingenting. Iof har vi varit ut och handlat varje dag sen vi kom hem. Men värmen har varit olidlig i bilen fram till igår. Igår var det även midsommarafton. Alla var inräknad någonstans utom jag och barnen. Och det är också en sak som känns. Hörde hur mina vänner stod och diskuterade vad som skulle ätas hos den ena på kvällen och ditten och datten. Deras barn skulle vara med och det var samma gäng som vanligt. Sen den andra ligan var det samma sak. Nä, jag räknar inte in mig själv men kan någon bli mer ensam (som vuxen) än vad jag är... Det är inte roligt att vid snart 30 års ålder sitta ensam med barnen (som iof var ute och lekte) vid högtider. Det blev då ingen midsommarmat utan det blev hämtmat från pizzerian. Vilken midsommar det blev. Idag så har vi inte gjort så mycket. Jag har plockat lite och grillade till lunch. Sen vilade jag och lilltösen innan en tripp till ica för inköp av godis. Tog oss en promenad till morfar och mormor. En tur jag nu ångrar rejält!!! Min så kallade mamma är så jävla dum i huvudet! Jag verkligen hatar henne!!! Hon är så jävla otrevlig och säger en massa fula ord till baren och till mig sen tyclker hon att hon är rolig. Jätte roligt att bli kallad sur fitta av sin mamma dessutom inför sina egna barn! Sen att bli ombedd att dra åt helvete mm mm. JAG HATAR HENNE!!! Det slutade med att jag i tårar ammade klart och sen med henne i hasorna fort där ifrån. Hon tar tag i min tröja på bron och sliter i mig när jag står och balanserar med vagnen i trappsteget! Jag vändert mig om och allvarligt försöker slå till henne! Och allt detta inför de två yngsta. I tårar och med två skärrade barn så gick vi hem. Vid postlådan så brast det igen. Ja, jag vet att tårar lätt kommer när man nyss fått barn. Men det är heller inte så konstigt med allt det jag får vara med om. Jag har absolut ingen att dela något med. Varken glädje eller sorg. Min blogg som jag vet läses av en massa okända och nån känd, det är min enda ventil som jag kan dela mina dagar med någon. Fast på nå vis känns det konstigt att jag vill dela allt med någon som jag inte ens känner. Men det kanske kommer några kloka ord. En handlig betder mer än tusen ord. Jag vet att mitt liv kommer att någon dag bestå av någongon att dela allt med. Men just nu känns det väldigt långt bort. Jag vill heller inte "dela" mitt liv med en jävla psykolog! Jag vill ha evig kärlek och vänskap. Någon som alltid finns där för mig lika mycket som jag finns där för henne/honom. Dax för kvällsmat och kvällsrutiner. Jag är så otroligt tacksam och glad över att jag har mina underbara barn. Och just nu är det dom jag lever för. Jag älskar dom över allt annat! <3