Jobbigt värre
Jag har ju länge övervägt hur och när jag MÅSTE berätta för mina föräldrar att jag ska ha barn. Min bror gick det ju bra att berätta för. En kommentar att jag ställer till det. Ja, men den kan jag ta, FRÅN HONOM! Sen min andra bror slapp jag berätta för, fast han brukar dock vara enklast. Men barnens pappa hade tydligen stött på honom på nån affär då han va i psykos. Och då kläckt att jag va gravid med hans barn. Så okej det känns väl lugnt nu och tur det va till den brodern. Jag tror dom blir/är ganska chockad, fast iof min chock har ju hunnit släppa det är ju inte så konstigt att dom blir det. Jag har ju just smält det hela och bekantat mig i ca fyra månader med tanken. Sen är det ju inget som säger att det kommer att gå hela vägen heller. Men som sagt det är MITT beslut. Och den som tror att det är ett lätt beslut den tror helt fel. Fast i mitt hjärta finns det ju inget annat val än att behålla.
Tänkarna jag går och bär nu är: "Vad tycker pappa?", "Kommer han skämmas över mitt sätt att leva?", "Vilka kommer finnas kvar?", "Blir det en massa prat bakom ryggen?", "Vad kommer alla att säga?". Men jag får leva med all ovisshet. Egentligen har jag delade känslor om vad andra tycker. Vissa dagar skiter jag i det, andra känns det som idag. Men det hänger nog mest ihop med vad pappa kommer får höra och vad han tycker. Ja skit samma! Orkar inte lägga energin på det nu.
Har idag lämnat ett brev med en UL-bild till min mamma, viste att pappa inte va hemma. Sa bara att hon skulle läsa och sen grattis. Ja jag är snart 30 år och vågar inte berätta att jag är gravid, för mina föräldrar. Men hade mitt liv sett "normalt" ut och mina föräldra varit mer ödmjuka och kärleksfulla så hade det inte varit nå problem. Men nu är jag uppväxt i en familj där vi endast visar arga känslor. Spelar då ingen roll om vi är glad, ledsen, besviken eller just arg. Och att det alltid ploppar dumma kommentarer ur deras mun när det gäller även känsliga frågor. Där av valet att lämna ett brev och slippa se deras min och höra en massa dumt som jag inte behöver ta. Har haft det nog så jobbigt under graviditeten och tycker att jag är bättre. Visst pappa är snäll och hjälpsam. Men när det kommer till hur man väljer att leva sitt liv eller hur det råkar bli. Så klantar han sig ofta. Och nu vill jag slippa det. Dom får väl bli glad eller besviken över detta barn. Det är mitt beslut! Och jag ska försöka fixa slutbetyg nu, sen va hemma 1 år och ca 2 månader och då försöka komma in på högskola. Jag har en plan för mitt liv ändå. Och ekonomiskt klarar jag mig. Iof beror det på att jag bor så gott som gratis i mina föräldrars gamla hus. Och det är jag evigt tacksam för! Och jag vet äntligen vad jag vill bli när jag blir "STOR". Så detta brejk från skolan på ca ett år det är nog bara nyttigt för mig.
Andas nu ut över denna jobbiga fråga.
