Jobbigt, ångest
Nu börjar verkligheten krypa på. Barnen är fortfarande like glada (har ju inte hunnit gå så lång tid). Och deras glädje lyser igenom allt. Idag när jag kom till dagis så kom minstingens fröken och kallpratade. Sen sa hon "Och O**** bara pratar idag, vid matbordet sa han att han skulle få ett syskon" sen skratta hon. "Det stämmer" sa jag. Hon blev lite förvånad, men sa grattis iaf. Jag kände mig egentligen skit dum. Och fick en klump i halsen och kände mig tårögd. För det känns skit jobbigt, när det inte är ett val jag gjort aktivt att skaffa barn nu. Men så klart jag är glad för bebisen och kommer att älska det lika mycket som de andra tre barnen. Men jag tänker absolut för mycket på andras reaktioner och skitsnack så klart. Men mitt andra svar till fröken blev att det inte blir någon högskola för mig till hösten utan ett brejk på ett år. Det klarar du sa hon. Jo jag vet, det enda jag vill nu är att få tillbaka den stora livslusten och glädjen och orken. Visst jag orkar mycket, hinner med desto mer. Men barnen blir lidande då jag är lätt irriterad och sur. Det är den biten jag MÅSTE få bort. Jag hoppas psykologen, som jag ska börja gå hos på fredag, att hon kan hjälpa mig ur denna irriterande fas. Sen är jag nog mer irriterad nu för att alla inte vet om graviditeten än. Och jag är inte beredd att svara på deras frågor.
I lördags mms:ade jag en bild på bebisen till min äldsta vän. Hon blev nog väldigt förvånad. Och ojjade sig om hur jag skulle orka. Som svar fick hon att jag hoppas jag har världens bästa vänner som stöttar och hjälper mig;) Men klart jag klara detta själv. Vännerna vill jag ha att umgås och prata "skit" med. Och de andra barnen är så "stora" och med deras välvilja så hjälper dom nog gärna till med bebisen. Dotra kommer bli världens bästa stora syster=) Kommer absolut inte tvinga dom till något!
