ensammafyrbarnsmamman

Varför denna jävla hopplöshets känslan? Jag blir galen! Jag vet att jag kan bestiga berg bara jag ger mig den på den. Men varför kommer ändå denna jävla skit-känsla? Jag gör inte alltid de rätta valen eller fattar de rätta besluten. Jag måste inte alltid ha rätt. Jag har sårat människor jag med. Jag vill ha ett normalt liv med en normal karl i en normal framtid. Men vad är normalt? Vad är rimliga krav? Jag sätter mig själv i denna svåra sits och ÄNDÅ kan jag inte acceptera dessa känslor som tar över! Varför blir det så här? Jag vill ju inte! Men ändå ska det jävlas i hjärnan på mig! En liten detalj fick min hjärna att gå upp i varv. Är det för att det varit så mycket annat tjafs idag? Jag vet fan inte!

Nä jag önskar inte att jag valde annorlunda! Jag är, trots omständigheterna, stolt över mig själv och vet att jag klarar mig. Men är det verkligen så mitt liv ska se ut eller kommer att se ut? Att jag ska leva själv, att låta mig utnyttjas, att låta mig kastas bort? Hur länge ska jag orka med det? Jag kämpar varje dag att hålla modet uppe. Och nä det är inte en fasad, för jag är ganska nöjd med min tillvaro trots allt. Och nä jag önskar inte att det vore va nå O.N.S som vore pappa till barnet, för detta är enklast och bäst för barnen, men vad är bäst för mig? Tänk att jag hela tiden ska tänka på vad som är bäst för alla andra! Nä, jag missunnar inte någon lycka. Jag glädjs åt andra. Det enda jag verkligen avskyr är feghet!

En liten detalj saknas i mitt liv, det är att någon verkligen bryr sig om mig och älskar mig. Och inte tänker på vad andra ska tycka. Visst har jag tänkt så, men fan varför bry sig om det?!! Jag kommer att älska detta barn lika mycket som jag älskar mina andra tre barn. Visst ibland undrar jag ju hur mitt liv sett ut nu om jag inte blivit gravid...Säkert invand i gamla spår, men med högre krav! Hade jag ens nå krav förut? Jag har lovat mig själv, att aldrig mer! Men fan vad det kan slita. Men skit samma mitt liv går vidare.

Det jag vet är att jag vill bli något, utbildningsmässigt alltså. Jag vill absolut inte bli nån märkvärdig chef eller dyligt. Utan en arbetstagare som ser varje enskild person och grupp. Jo, jag brukar skoja om det att jag ska bli chef=) Ha ha alltid retar det någon. Jag behöver egentligen inte skoja om något som jag redan är: Jag är chef över mitt eget liv och ibland fattar även jag fel beslut:O Fick ett infall att kolla polisutbildningen idag. Hmm faktiskt så lät den ganska intressant...Skulle se ut det va=) Ett ex som har sitt register och tre (snart fyra) barn som skulle vilja se sin pappa som polis *fniss* Åsså kommer morsan som polis iställt=) Jag skulle ju passa ypperligt i knark-roten hos polisen. För har ju nått "klant" som informerat om bra mycket! Ja den som lever hösten 2011 får se.

Har planer på att börja träna efter förlossningen. Nä, jag har aldrig varit intresserad av en super fin kropp (kommer ladrig få en heller) Men jag skulle vilja finna orken och styrkan i mig och enplattare mage tackar man ju inte nej till=) Fast det krävs ju som sagt mycket träning! Men fan den som ger sig! Efter denna deprimerande blogg så kanske det blir en tränings och hälsoblogg...Men invänta sen-sommaren hösten först. Latmasken får vara framme ett tag till;)

Känner mig lite bättre till mods nu. Och en "liten deltalj" försvann precis. Jag fattar inte...kommer aldrig att förstå...Men sånt är nog livet. Men en dag så har jag besegrat detta! Jag lovar!