ensammafyrbarnsmamman

Jag har nog inte fått tillåta mig att vara glad över denna graviditet. Först en skam över att inte leva med barnens pappa sen att det är fjärde. Det räckte väl med tre? Jo, det räckte med tre! Men ibland så kan man inte få styra över sin egen kropp. Men jag känner verkligen nu hur glad jag är över detta barn! Tänk att jag kommer att få uppleva detta igen! Även om det skrämmer mig att börja om. Det skrämmer mig inte att det blir fyra barn eller att det blir jobbigt. Utan just grejen att jag var färdig med små bebisar och skulle få njuta av mina vänner bebisar. Men nu blev det inte så. Och glad är jag för det nu. För det jag skulle ha gjort få skjutas på framtiden. Jag behöver inte ha så bråttom jämt!

Men nu när jag verkligen ser fram emot detta barn och tycker det är mysigt att vara gravid. Barnen är stormförtjusta och frågar en massa hela tiden och är så goa. Då kommer rädslan över mig: Tänk OM det lilla livet skulle DÖ!?! Vad ska jag göra då, vad händer med mig, med barnen? Det går ju inte att ersätta ett förlorat barn! Och denna tanke har aldrig skrämt mig på detta vis förut! Och då har jag tre friska barn sen förut. Jag nästan hör vad de andra skulle säga :"Ja, men det är ju tur du har dina tre barn redan." "Det räckte väl med tre". Kanske var bäst för dig, hur skulle du orka." Nä fy fan vill inte gå och oroa mig i 16 veckor till! Jag vill ha sommar och bebis NU! Önskar jag kunde lägga mig i dvala tills allt är över. Till den dag då allt sätter igång och det lilla livet ligger på min mage. Jag orkar inte med sån här oro!