Så kul
Idag har jag varit till läkaren med Lilltösen. Han var inte villig först att skicka remiss, då tösen inte är jätte dålig. Men sen när jag berätta att det finns allergi i familjen så då var det inga problem. Han var faktiskt bra den där läkaren. Tyvärr så var det liiite svrt att förstå vad han sa. Men det gick bra. Lite drygt att upprepa sig själv hela tiden och även upprepa det han sa för att veta om jag hörde rätt.
Ännu en gång så blev jag berömd för att jag har fyra barn och sköter allt ensam. Jag vet inte om det är nå att stoltsera med. Och har väldigt svårt att ta in berömmet. För jag gör nog det som att jag tycker det är helt normalt. Iaf i min värld. För jag vet ju inte så mycket annat. Jag har ju släppt in pappan, då vi bodde ihop, att fixa mer med barnen. Men han har inte orkat eller haft lust. Och jag har ofta fått varit den dumma mamman som säger åt barnen. Men hur ska de annars kunna lära sig rärr och fel? Men jag försöker se det onormala i att jag ensam tar hant om fyra barn. Jag försöker intala mig själv, att så här ska det ju egentligen inte vara. Men jag kan ju inte tvinga någon att göra det dom ska. Så därför har jag lärt mig fixa allt ensam. Och det kommer ju att visa sig när de blir störra, hur hårt detta har tagit på barnen. Men jag hoppas min stora kärlek kan komma och stötta mig och barnen och finnas för oss som en pappa ska.
Tillbaka till sjukhuset: När jag kom ur hissen så flina sjukhusvärdinnan och jag log tillbaka. Sen kollar jag upp och ur snurran vid ingången kommer barnens pappa och hans tjej. Han sa "Så ni är ute och rör på er" Eller nått i den stilen. "Ja" sa jag sen gick jag. Kände sen hur fel jag gjorde men han har faktiskt kunnat ropat på mig att jag skulle stanna och att han ville se Lilltösen. Men han fortsatte bara gå till hissen. Så han gjorde då lika mycket fel som mig. Fick ett sms två timmar senare där han fråga varför jag inte stanna så att han kunde få hälsa på Lilltösen själv. Till svar skrev jag "Varför skulle jag göra det när du har den där med dig?" Elakt och omoget svar från mig kanske. Men jag kände sån ilska. Nä jag är inte ett dugg avundsjuk på deras liv. Inte ett dugg förälskad såg de ut heller. Och pappan såg lika sliten ut som vanligt. Det jag känner är att det är så orättvist att någon vill ha honom medan jag får kämpa vidare ensam. Vad har han som inte jag har? Nu inser jag ju att hon inte verkar va så himla smart som utsätter sina barn för en psykiskt sjuk person och missbrukare. Jag fick till och med ångest över att jag bara gick. Men han har ju heller inte hört av sig sen i lördags. På fredagen ringde han och va full och på lördagen va han väldigt uppåt. Jag messade om han hade planer på att komma till stan på söndagen. Men inte ens det svarade han på. Så intresset verkar ju inte va så stort att träffa barnen. Förutom att mätta sitt eget ego. Barnen vill ju ha honom för sig själv och inte veta att han lever med en ny familj. Men det är ju ganksa känt att en karl inte tänker på samma vis som en tjej. Ja och vad hans nya tänker med fattar jag inte heller. Medberoende från första stund. Han har ju verkligen startat upp ett förhållande byggt på lögner. Men det är inte mitt problem. Men oerhört jobbigt att se barnen sliten i stycken känslomässigt. Nä jag matar dom inte med information. När de frågar något så försöker jag berätta pedagogiskt. Fast jag helst skulle vilja skrika ut vilken jävla idiot till pappa de har. Igår fråga de vad pappa hade för fel. Och då sa jag att han är allergisk mot alkohol och att vissa är det men inte alla. Och att man då blir väldigt konstig och även dum om man är allergisk. Tiden får utvisa hur allt kommer att bli.
Ingen bil tillbaka än idag iaf. Får hoppas den blir klar i morgon. Och min bror ska köpa deras barns julklappar från farmor och farfar i år. Jag fråga vad dom skulle köpa men de ville han inte säga. Antar att besvikelsen över att lillaA inte fick sin jätte BRIO tax förra julen, har satt sina spår. Men jag orkar inte bry mig. Det är ju mamman i familjen som inte kan va realistisk.
Denna jul blir verkligen fantastisk. Eller inte:P
Ännu en gång så blev jag berömd för att jag har fyra barn och sköter allt ensam. Jag vet inte om det är nå att stoltsera med. Och har väldigt svårt att ta in berömmet. För jag gör nog det som att jag tycker det är helt normalt. Iaf i min värld. För jag vet ju inte så mycket annat. Jag har ju släppt in pappan, då vi bodde ihop, att fixa mer med barnen. Men han har inte orkat eller haft lust. Och jag har ofta fått varit den dumma mamman som säger åt barnen. Men hur ska de annars kunna lära sig rärr och fel? Men jag försöker se det onormala i att jag ensam tar hant om fyra barn. Jag försöker intala mig själv, att så här ska det ju egentligen inte vara. Men jag kan ju inte tvinga någon att göra det dom ska. Så därför har jag lärt mig fixa allt ensam. Och det kommer ju att visa sig när de blir störra, hur hårt detta har tagit på barnen. Men jag hoppas min stora kärlek kan komma och stötta mig och barnen och finnas för oss som en pappa ska.
Tillbaka till sjukhuset: När jag kom ur hissen så flina sjukhusvärdinnan och jag log tillbaka. Sen kollar jag upp och ur snurran vid ingången kommer barnens pappa och hans tjej. Han sa "Så ni är ute och rör på er" Eller nått i den stilen. "Ja" sa jag sen gick jag. Kände sen hur fel jag gjorde men han har faktiskt kunnat ropat på mig att jag skulle stanna och att han ville se Lilltösen. Men han fortsatte bara gå till hissen. Så han gjorde då lika mycket fel som mig. Fick ett sms två timmar senare där han fråga varför jag inte stanna så att han kunde få hälsa på Lilltösen själv. Till svar skrev jag "Varför skulle jag göra det när du har den där med dig?" Elakt och omoget svar från mig kanske. Men jag kände sån ilska. Nä jag är inte ett dugg avundsjuk på deras liv. Inte ett dugg förälskad såg de ut heller. Och pappan såg lika sliten ut som vanligt. Det jag känner är att det är så orättvist att någon vill ha honom medan jag får kämpa vidare ensam. Vad har han som inte jag har? Nu inser jag ju att hon inte verkar va så himla smart som utsätter sina barn för en psykiskt sjuk person och missbrukare. Jag fick till och med ångest över att jag bara gick. Men han har ju heller inte hört av sig sen i lördags. På fredagen ringde han och va full och på lördagen va han väldigt uppåt. Jag messade om han hade planer på att komma till stan på söndagen. Men inte ens det svarade han på. Så intresset verkar ju inte va så stort att träffa barnen. Förutom att mätta sitt eget ego. Barnen vill ju ha honom för sig själv och inte veta att han lever med en ny familj. Men det är ju ganksa känt att en karl inte tänker på samma vis som en tjej. Ja och vad hans nya tänker med fattar jag inte heller. Medberoende från första stund. Han har ju verkligen startat upp ett förhållande byggt på lögner. Men det är inte mitt problem. Men oerhört jobbigt att se barnen sliten i stycken känslomässigt. Nä jag matar dom inte med information. När de frågar något så försöker jag berätta pedagogiskt. Fast jag helst skulle vilja skrika ut vilken jävla idiot till pappa de har. Igår fråga de vad pappa hade för fel. Och då sa jag att han är allergisk mot alkohol och att vissa är det men inte alla. Och att man då blir väldigt konstig och även dum om man är allergisk. Tiden får utvisa hur allt kommer att bli.
Ingen bil tillbaka än idag iaf. Får hoppas den blir klar i morgon. Och min bror ska köpa deras barns julklappar från farmor och farfar i år. Jag fråga vad dom skulle köpa men de ville han inte säga. Antar att besvikelsen över att lillaA inte fick sin jätte BRIO tax förra julen, har satt sina spår. Men jag orkar inte bry mig. Det är ju mamman i familjen som inte kan va realistisk.
Denna jul blir verkligen fantastisk. Eller inte:P
Kommentarer
Trackback
