Presentation om mig själv
Föddes för 30 år sedan. Lillasyster till två bröder. Var blyg när jag var liten och sa väl inte så där jätte mycket. Mamma var ofta på bingo och spela kort med grannen. Pappa var snickare och han tillbringade även varje ledig minut i snickarverkstan i vårat garage. Han kämpade för att få pengar till familjen mamma var hemmafru och slösade. Jag var ofta med pappa på allt, möten, orientering, sniskrade mm Mamma var hemma med mig till jag var åtta år. Det år jag skulle fylla 12 så fick min mamma en hjärnskada. Och vips så försvann den blyga tysta tjejen. Jag blev en tonåring redan som tolv år och var inte den som sa de snällaste sakerna. Att missa en fest med mina äldre vänner det gjorde jag nog aldrig. Så vi firade väl det mesta. Men jag hade roligt förutom att sorgen över min onormala mamma alltid uppkom då jag drack. Övrig tid så var jag mest arg över situationen.
Livet fortsatte med en väldigt knagglig skolgång. Men jag umgicks med både rökarna och de som aldrig rökte. Har liksom alltid stått med fötterna i två olika läger. Snatta har jag typ gjort 5 ggr. Jag höll mig hellre från att inte röka än att snatta, snattade vi inte egna cigg så fick vi inte smaka av de andra. Jag ville verkligen inte leva med ångesten över att ta nå som inte är mitt.
Att söka till Gymnasiet gav mig ångest. Jag hade ju ingen att fråga om råd om vad jag skulle gå. Kom i håg att jag börja gråta hos den manliga syon på högstadiet. Men när jag väl bestämt mig och kom in så kändes allt bra. Det blev barn och fritid för det kändes som en ganska mindre pluggig linje. Kändes även skönt att få börja om på nytt med ny skola ännu en gång.
Väl på gymnasiet så blev det knas från första stund. Hamnade i fel klass första dagen. Och då kom den elakla tjejen fram som bara vräkte ur mig...det var nog egentligen ångest...men jag sa iaf att om jag inte får byta grupp NU så hopppar jag av och det är ERAT fel. Dag tre så fick jag komma till andra gruppen med dom jag kände. Nu i efterhand så förstår jag inte varför jag inte gick kvar i den andra. Jag tror att den hade varit mycket bättre för mig. Men bra att va efterklok.
Under andra året på gymnasiet så träffade jag barnens pappa. Jag blev så klart förälskad. Men tre veckor innan vår förlovning så spårade han ur första gången. Konstigt det där, att så fort allt skule bli bra så spårade han ur. Vi flyttade ihop ganska snabbt. Ochj jag var hem till byn endast för att få lite pengar. Jag fick dra allt lass med att sköta ekonomin. Och det är inte lätt med en missbrukare i familjen. Iof så kunde det hålla nere hans konsumtion av droger och alkohol. Den som hamnade hos fogden det var han pga gömda räkningar. Vi flyttade några gånger och födde massa barn. Historien under efter emellan och nu vet ni redan.
Sista flytten blev till mitt barndomshem. Och det är ju både bra och väldigt dåligt. Sedan Februarin 2007 så har jag levt ensam med barnen största tiden. Förutom med tre misslyckade relationer. Men jag vet att de misslyckandena inte berodde på mig. Men jag har nog inte varit helt redo heller. Jag måste nog känna mig riktigt hel innan jag kan gå vidare och möta kärleken.
Har under åren läst på komvux i två omgångar. Jobbat som lokalvårdare på ett stort företag under fyra år. Och nu är jag mammaledig med Lilltösen. Och här är jag nu. Inväntar den stundande julafton och nyåret som jag inte vet nå om. Mitt år blir 2011 hoppas jag.
Kan tillägga att jag har förändrats från den trotsiga tjejen till en medmännska som vill hjälpa och hitta lösningar. Pratar mycket och alldelens för ofta för mycket. Men sån är jag och jag har väl börjat acceptera det.
Livet fortsatte med en väldigt knagglig skolgång. Men jag umgicks med både rökarna och de som aldrig rökte. Har liksom alltid stått med fötterna i två olika läger. Snatta har jag typ gjort 5 ggr. Jag höll mig hellre från att inte röka än att snatta, snattade vi inte egna cigg så fick vi inte smaka av de andra. Jag ville verkligen inte leva med ångesten över att ta nå som inte är mitt.
Att söka till Gymnasiet gav mig ångest. Jag hade ju ingen att fråga om råd om vad jag skulle gå. Kom i håg att jag börja gråta hos den manliga syon på högstadiet. Men när jag väl bestämt mig och kom in så kändes allt bra. Det blev barn och fritid för det kändes som en ganska mindre pluggig linje. Kändes även skönt att få börja om på nytt med ny skola ännu en gång.
Väl på gymnasiet så blev det knas från första stund. Hamnade i fel klass första dagen. Och då kom den elakla tjejen fram som bara vräkte ur mig...det var nog egentligen ångest...men jag sa iaf att om jag inte får byta grupp NU så hopppar jag av och det är ERAT fel. Dag tre så fick jag komma till andra gruppen med dom jag kände. Nu i efterhand så förstår jag inte varför jag inte gick kvar i den andra. Jag tror att den hade varit mycket bättre för mig. Men bra att va efterklok.
Under andra året på gymnasiet så träffade jag barnens pappa. Jag blev så klart förälskad. Men tre veckor innan vår förlovning så spårade han ur första gången. Konstigt det där, att så fort allt skule bli bra så spårade han ur. Vi flyttade ihop ganska snabbt. Ochj jag var hem till byn endast för att få lite pengar. Jag fick dra allt lass med att sköta ekonomin. Och det är inte lätt med en missbrukare i familjen. Iof så kunde det hålla nere hans konsumtion av droger och alkohol. Den som hamnade hos fogden det var han pga gömda räkningar. Vi flyttade några gånger och födde massa barn. Historien under efter emellan och nu vet ni redan.
Sista flytten blev till mitt barndomshem. Och det är ju både bra och väldigt dåligt. Sedan Februarin 2007 så har jag levt ensam med barnen största tiden. Förutom med tre misslyckade relationer. Men jag vet att de misslyckandena inte berodde på mig. Men jag har nog inte varit helt redo heller. Jag måste nog känna mig riktigt hel innan jag kan gå vidare och möta kärleken.
Har under åren läst på komvux i två omgångar. Jobbat som lokalvårdare på ett stort företag under fyra år. Och nu är jag mammaledig med Lilltösen. Och här är jag nu. Inväntar den stundande julafton och nyåret som jag inte vet nå om. Mitt år blir 2011 hoppas jag.
Kan tillägga att jag har förändrats från den trotsiga tjejen till en medmännska som vill hjälpa och hitta lösningar. Pratar mycket och alldelens för ofta för mycket. Men sån är jag och jag har väl börjat acceptera det.
Kommentarer
Trackback
