???
Vem är jag? Hur blev jag? Vart är jag på väg? Jag vet nog själv inte riktigt, och ingen kan nog svara på det heller. Alla dagar är den andra lik. "Jippi, lördag i morgon så jag slipper kliva upp så tidigt" "Suck, kan det inte bli måndag så barnen får komma iväg till skolan". Det är väl egentligen inte så det ska kännas när man har fyra barn som jag älskar så oerhört mycket. Men min hjärna behöver lugn och ro från stress och måsten vad gäller tider, matlagning mm. Men JAG måste fixa allt för att hemmet ska fungera. Jo, jag tycker att det är roligt i livet 60% av tiden. Och det har ju legat på sämre procent. Är i en period (som beror på jul/nyår/lov) där jag inte kommer mig för, jag tål ingen stress utan att min hjärna kokar och mitt bröst värker. Barnen bråkar ännu mer, för de märker att jag stänger av. Jag tackar gudarna att jag är en mamma som inte dricker. Fy fan stackars dessa barn som växer upp med lulliga föräldrar dygnet runt. Idag har jag velat stängt in mig. Grät en massa tårar när jag sms:a en vän. Hon förstår att det inte är lätt. Och speciellt inte nu. Fastnar lätt vid datorn. Kollar samma sidor om och om igen. Inget nytt i världen. Jag har läst ut en bok. Mycket av mina tankar kommer där ifrån. Fy fan vilken ångest bok "Svinalängorna". Barnens pappa kommer från en sån familj. Jag ville kräkas flera ggr. Skillnaden va väl att hans mamma inte drack utan hon städade undan, höll färgen, fick stryk och arbeta ihop pengar till mat. I boken söp båda föräldrarna och dottern städa upp skiten. Men jag har aldrig fått höra nått av detta av svärföräldrarna, utan det är från pappan. Men så där jävla hemskt hade nog många familjer från finland det.
Ibland så är jag inte en toppen mor. Jag försöker så gått jag kan. Fixar, donar, skjutsar hit å dit, lagar mat, tvättar som besatt och den förbenade städningen. Men vi överlever och allas humör går upp och ner. Lilleman skriker efter uppmärksamhet. Och är törstig och hungrig i tid och otid. Allt för att jag ska göra något för honom. Jag vet att han grejar det själv, har gjort det många ggr. Men nu kan han inget. Han sliter med ord i mig efter min uppmärksamhet. Nä, jag kör inte bort honom. Men jag kan inte kuta så fort han vill nå. Men gud så jag önskar att jag skulle göra det. Men som sagt 2011 ska bli ett förändrings år. Det behöver inte vara nå stora saker men små enkla vardagliga saker att få ordning på. Allt från att lära mig laga en ny maträtt nån gång i månaden, lova mig att slänga i en tvätt varje dag, krama barnen oftare. Visst egentligen inga små saker men i långa loppet viktiga. Vem vill ha en utsliten mamma som knappt kommer ihåg hur man lagar mat? Lite små fix så ska även min lilla familj må bra. Och även vara redo för nya äventyr.
Gud så jag funderar över hur det skulle bli om jag väljer att söka till PHS i Solna. För oss som familj så skulle det vara toppen att komma här i från. Få börja om från nytt. Lära oss leva tillsammans på nytt. Vi kan komma hit och hälsa på när vi vill. Pappa kan hyra ut en del av huset när vi är borta. 2 år är ju inte en livstid. Åren tickar ju på fort nu. Jag kvävs snart här. Har inte mycket kvar. Jag lever för barnen. Jag går runt och är tacksam. Gör mycket för att jag måste. Jag är egentligen inte missnöjd över hur mitt liv är. Men 2 ynka år!?! Nu låter det som jag kommer in på PHS och egentligen är ju chansen 1 på ca 5000 att jag kommer in. Men jag måste bolla med tanken. OM jag kommer in och det på en ort och inte distans, då är det ju värt att flytta. Jag kan ju inte ge upp ännu en gång som jag gjort så många gånger. Jag måste ju våga chansa. Men som sagt tiden får utvisa.
Mitt liv ska bli 100% roligt att leva. Det dåliga/tråkiga ska liksom överösas av det bra och inte märkas så mycket. Alla kommer i svackor även de 100 procentigt glada/positva. Man kan inte styra allt men man kan överskugga med nå bra.
Ibland så är jag inte en toppen mor. Jag försöker så gått jag kan. Fixar, donar, skjutsar hit å dit, lagar mat, tvättar som besatt och den förbenade städningen. Men vi överlever och allas humör går upp och ner. Lilleman skriker efter uppmärksamhet. Och är törstig och hungrig i tid och otid. Allt för att jag ska göra något för honom. Jag vet att han grejar det själv, har gjort det många ggr. Men nu kan han inget. Han sliter med ord i mig efter min uppmärksamhet. Nä, jag kör inte bort honom. Men jag kan inte kuta så fort han vill nå. Men gud så jag önskar att jag skulle göra det. Men som sagt 2011 ska bli ett förändrings år. Det behöver inte vara nå stora saker men små enkla vardagliga saker att få ordning på. Allt från att lära mig laga en ny maträtt nån gång i månaden, lova mig att slänga i en tvätt varje dag, krama barnen oftare. Visst egentligen inga små saker men i långa loppet viktiga. Vem vill ha en utsliten mamma som knappt kommer ihåg hur man lagar mat? Lite små fix så ska även min lilla familj må bra. Och även vara redo för nya äventyr.
Gud så jag funderar över hur det skulle bli om jag väljer att söka till PHS i Solna. För oss som familj så skulle det vara toppen att komma här i från. Få börja om från nytt. Lära oss leva tillsammans på nytt. Vi kan komma hit och hälsa på när vi vill. Pappa kan hyra ut en del av huset när vi är borta. 2 år är ju inte en livstid. Åren tickar ju på fort nu. Jag kvävs snart här. Har inte mycket kvar. Jag lever för barnen. Jag går runt och är tacksam. Gör mycket för att jag måste. Jag är egentligen inte missnöjd över hur mitt liv är. Men 2 ynka år!?! Nu låter det som jag kommer in på PHS och egentligen är ju chansen 1 på ca 5000 att jag kommer in. Men jag måste bolla med tanken. OM jag kommer in och det på en ort och inte distans, då är det ju värt att flytta. Jag kan ju inte ge upp ännu en gång som jag gjort så många gånger. Jag måste ju våga chansa. Men som sagt tiden får utvisa.
Mitt liv ska bli 100% roligt att leva. Det dåliga/tråkiga ska liksom överösas av det bra och inte märkas så mycket. Alla kommer i svackor även de 100 procentigt glada/positva. Man kan inte styra allt men man kan överskugga med nå bra.
Kommentarer
Trackback
