ensammafyrbarnsmamman

Skönt att rutinerna kommer tillbaka igen när skolan börjar på tisdag. Framförallt att slippa laga mat 2 ggr om dagen. Den långa ensamma sommaren tar kol på mig. Och bristen på vuxna runt mig gör mig deppig. Känner mig bara i vägen då jag åker och hälsar på någon. Och hit måste man ju tvinga folk känns det som. Jag vet att det sitter i min känsla till stor del. Och en tanke slog mig att ingen har på väldigt länge frågat hur jag egentligen mår. Mår jag bra eller har jag en depression? Jag vet faktiskt inte… Jag tror jag mår bra iaf. Men som känslan att känna mig oönskad tär på mig. Varför vill ingen umgås med mig? Varför blir jag väldigt sällan bjuden på sammankomster? Jag saknar den där grupp gemenskapen som alla har. Jag känner mig så ensam. Ja förutom barnen då. Men det är inte samma sak. Dom vet jag vart jag har både känslomässigt och fysiskt. Det finns bara en som skulle kunna tala om för mig rakt ut vad jag gör för fel. Men då vet jag att det kommer låta väldigt hårt. Så jag vet inte om jag är känslomässigt stark för det än. Men jag återkommer till det lite då och då. För min känsla måste bottna i någonting, eller jag kanske är känslomässigt störd… Sak samma, jag måste slappna av och stressa ner . Sen bry mig om barnen och mitt eget. Men det är så svårt när jag gillar mina vänner men känner mig utanför. Jag vill må bra, känna mig stark. Sluta va irriterad hemma och se mina barns goda sidor. För de är så otroligt duktig på så himla mycket men jag har fastnat i en ond spiral och bara skäller och irriterar mig på det mesta. Men jag har verkligen bestämt mig för att få ordning på allt detta så att familjen blir så mysig som en go familj kan vara<3 Älskar barnen så otroligt mycket. Men stenen som tynger mitt bröst tar nog ett tag att lyfta. ”Älska mig för den jag är” Dax för sent muffins bak med de två näst minsta barnen.<3