ensammafyrbarnsmamman

Skolan har börjat och det känns bra. Men jag är så klart lite spänd att hon ska vakna och väsnas. Men jag kan alltid läsa på hemma, kommer inte missa något då direkt om jag är hemma. Har köpt mig en ny vagn idag=) Mycket pengar men va fan jag lever bara en gång och det kommer nya! Så nu har jag 8 kg mindr att lyfta och köra. Min rygg höll på slitas ut, ont i ena höften och armbågarna av den andra vagnen. Även om jag gillar den jätte mycket så måste jag tänka på min kropp. Fick även den färg jag tittade på innan lilltösa föddes=)Så har varit ute och åkt en massa mil i morse då jag hämtade. Blev ledsen idag men ingfet jag ville visa. Så jag hoppas jag kunde dölja det väl. Min födelsedag blev inte som planerat. Men när blir något som jag planerar? Min vän hade tagit samma dag att ha sitt firande på som jag tänkt på sen länge:( Jag vill ju så klart att de kommer också! Och vill ju fira henne med. Så då flyttade jag min dag. Hade inte skickat nå bjudningar utan bara sagt lite flyktigt att jag skulle ha den 11:e men nu blir det den 10:e på min dag. Och då måste jag iaf ha firande för mina föräldrar vid lunch den 11:e för då på kvällen ska min vän bha och henne vill jag ju gärna fira. Känns i mitt hjärta nu en ledsamhet som det var längesen jag kände. Har haft gråten i halsen sen halv ett idag. Inte kul när man ska möta och prat med andra människor. JAg känner mig lite sviken. Som att mitt firande inte va nå att bry sig i. Jag har inte så många vänner och de jag har och haft länge är det ju viktigast för mig att de kommer. Men nu gick det att ordna iaf. Men då kom nästa problem att de som lagt schema efter vad jag nämt förut kanske får problem att ändra det och då kommer ändå två som betyder mycket för mig att inte komma:( Aldrig blir det bra. Så nu sitter jag med tårar rinnande och känner mig så himla ledsen och bortglömd. JAg har aldrig firat min födelsedag med fest under alla mina år. Och när jag för en gångs skull ska knåpa ihop något så blir det krångel. Känns som några känner sig tvingad att komma. VArför ska det alltid drabba mig?!? Jag orkar inte mycket mer. Jag vill bara vara vän. Få vara omtyckt och inte bortglömd. Tänk om jag nu fick krypa upp i någons famn och gråta ut! Bara kännslor, jag vet. Men har man alltid fått jaga "berömmelse" så är det inte lätt. Nu förstår jag hur en bortglömd kändis kan må. Och då har jag aldrig haft det som dom. Nä försöka resa mig upp denna gång med. Men nu känns det tungt. Jag tycker om mina vänner väldigt mycket! Varför alltid jag...