ensammafyrbarnsmamman

Idag så var det upp med tuppen som gällde. Dotra skulle på fotbollasmatch och lilleman skulle ha kalas. Så först skicka iväg dotra sen börja dammsuga inför kalaset, lilleman hjälpte till han med=) Så kom grabbarna som han bjudit och det gick jätte bra. Lite sura miner får man ju räkna med. När dom åkte så kom barnens farmor, farfar och deras pappa och hämtade grabbarna inför en fisketur. Så jag och lilltösen har haft en lugn stund. Kollar blocket om bil. Men fan att alla ska va så ointresserad när man väl hittar en bil. "Ååå gud så långt att åka 12 mil för att kolla bil" Suck och stön hela tiden. Och själv kan jag ju inte åka om det skulle bli köp av bil. Men det verkar som om min så kallade familj inte fattar det. Sen när det gäller att kolla deras maskiner för 500000kr så fan går det bra att göra vad som helst. Men jag får väl skylla mig själv som inte har en karl som kan följa med. Men det är fan inte mitt fel!!! Vill heller inte fråga barnens pappa om han ska med. Jag vet att han vill. Men jag vill inte. Ja det är mitt dilemma. Själv så ställer jag upp på alla sen får jag ingen hjälp tillbaka. Skit samma får bli som det blir eller så har jag kvar min gamla opel. Dax för nästa uppdrag och hjälpa en familjemedlem som behövde nått. *suck å stön* Eller hur va det nu...?