ensammafyrbarnsmamman

Lördag idag sägs det. Både bra och dåligt. Alla är ute på sitt eller umgås med sin familj. Jag har känt mig hängig sen igår. Så de två minsta blev i stort sett tvingade att sova hos morfar då, jag orkade bara inte med dem. Och det är nog första gången som jag verkligen känt så. De skulle ha sovit där ändå, för jag skulle ha varit på kräftskiva. Men jag som aldrig brukar tacka nej till trevligheter, sa nej. Iof hade jag ont i huvudet med. Vad händer med mig egentligen? Ja, tyck vad ni vill att jag sitter och ömkar mig själv. Men jag vet hur jag vill ha mitt liv. Men vissa saker är svåra att göra och även slutföra utan hjälp/partner. Åsikten går isär där. Men jag har gjort så jävla mycket själv, men får skit för det med. När jag satsar på något för en gång skull så skiter det sig. Det krävs oftast två för en tango. Eller hur va det nu? Jag har väldigt sällan gett upp om jag ens gjort det någon gång, trots alla motgångar. Men nu känns det som jag är påväg att göra det. Min själ orkar inte längre. Min kropp börjar kännas tung. Mitt huvud snurrar, av både tankar och av bristen på näring. Ja jag vet att det bara är jag som kan göra något åt det. Och jag brukar alltid få göra det. Men min ork finns inte där nu. Och utan en ömmande hand så kommer jag nog inte orka heller. Men jag har ju själv satt mig i skiten. Eller hur va det igen...Nä skit samma. Jag ser iaf fram emot min framtid, få se vad den har att bjuda på. Men fortsätter det så här så känns det inge vidare. Har iaf köpt min vagn så nu går det som en dans att ta sig fram. En possitiv sak i min dystra tillvaro iaf=) Och klart tilltösa ska ha en rosa vagn!