ensammafyrbarnsmamman

Idag är det 18 år sen som jag förlorade min normala mamma. JAg har försökt tänkt mig in i hur hon va innan men jag minns inte riktigt. Hon har alltid varit en person som satt sig själv före om jag minns rätt. Hennse behov så som bingo kortspel shopping mm. Jag va ofta hemma med pappa. Och om han skulle iväg på möte så va jag med honom eller hos farmor och farfar. Och detta alltså innan mamma blev sjuk. Så hon har inte varit en närvarnde mamma. Det behöver inte finnas ett missbruk för att det ska bli frånvarande föräldrar. Så pappa har fixat detta jätte bra! Han har tagit hand om oss på sitt sätt och donat med mat och hämtningar mm mm. Så det ska han ha en stjärna i himmelen för! Annars känns det som jag tappat bort mig själv de senaste dagarna. Kan va vädret eller kanske ensamheten, jag vet inte. Känner både för umgänge och för att va ensam. När jag träffar folk känner jag mig nästan folkskygg och vet inte hur jag ska utrycka mig. Kan bero på att jag inte träffar andra än mina föräldrar och barnen i stort sett. Blir bättre till hösten. Och denna jävla oro att lilltösa inte ska vakna mer den tar kol på mig med. Jag måste försöka tänka på annat. Men det är inte lätt när man inte vill förlora en av de dyrbaraste man har. Annars händer inte mycket i mitt liv. Jag sover och ammar åker och handlar och andas. Det är väl typ det jag gör. Barnen har fått mycket korv med bröd och enklare maträtter om de inte haft turen att få äta borta. Lilleman är ju hos morfar jämt och sover ofta där och stora grabben på semester. Så jag känner mig vilsen och tom. Men snart är hösten här och allt återgår till det normala.