Stress och tristess
I morse var det bara upp och elda slänga i en maskin tvätt, sen in till stan. Lilleman hade tandläkartid tjugo över nio i morse. Fast jag tycker det är perfekt att åka dit en lördag. Men idag så hade jag tydligen körningen till dansen med. Så det var mindre kul. Bara hem äta sen frukost köra lilleman till morfar hem å ducha sen hämta de andra tjejerna å in till stan igen. Och på den timmen jag hade fri där, så hann jag inte nått iaf.
Har nyss kommit hem från lite fika hos en vän. Skönt att slippa sitta själv en hel lördag. Och dotra lekte med sin klasskompis där och efter ett tag kom lilleman från sin morbror. Så han lekte en stund med sin dagiskompis. Inhandlade lite kvällsmys grejs och lite mat å nu sitter jag här igen. Men äntligen skiner solen! Som jag har suttit och surat över detta tråkväder idag. Men nu är himlen alldelens blå.
Barnens pappa har blivit delgiven stämningen om vårdnaden. Han hade tydligen både ringt och skickat sms inatt. Han minns det inte själv och jag hade inte inte hört det heller. Att han aldrig kna ge sig. Det enda jag vill är att ha en frisk pappa till barnen som kan sköta sig och leva ett normalt liv. Han var en jätte bra person förra våren, sommaren sen kom pengarna i slutet av september och då brast allt ihop. Han har aldrig varit så här dålig/konstig, frånvarande, som han är och har varit nu. Han är ju inte helt frånvarande, då han ringer och sms:ar mig i tid å otid. Barnen börjar lessna ur rejält och undrar varför deras pappa håller på som han gör. Men han tror att jag sagt åt barnen vad dom ska tycka och tänka och säga. Men de är för sjutton egna individer som har egen vilja och egna känslor. Jag bara hoppas att han fattar någon dag vad han sårar barnen och att han skärper till sig. Mina barn ska då bli starka individer och aldrig låta sig utnyttjas varken av vänner eller någon annan.
Ja allt visar sig hur det kommer att bli i slutändan. Han skulle strida om vårdnaden. Men lycka till om han skulle få hela. Han kan inte ha barnen boende hos sig och det vill dom inte heller. Sen om han blir frisk så är det ju viktigt att barnen har en god relation med honom. Men han kommer aldrig kunna ha det juridiska ansvaret över dem.
Ca 70 dagar kvar av graviditeten. Jag har noll aning om hur jag kommer ta mig till förlossningen, vem som ska vara med. Ibland känns det som det inte spelar någon roll och ibland så känns det inte alls roligt. Visst kan jag ta bilen in själv med. Men som sagt skulle jag få kraftiga värkar direkt så går det ju inte. Sen det med att vara inne på förlossningen själv. Ja det går väl men iom att man aldrig vet hur lång tid det tar så kan det ju bli väldigt tråkigt att vara där inne själv. Ingen att prata med om vad som ska komma eller få hjälp av med det som behövs. Och om det inte finns tillräckligt med personal så är risken stor att jag kommer att få vara väldigt mycket själv. Idag är en sån dag då det känns ganska så hopplöst och ensamt att inte veta. Men det kan ju lösa sig inom sinom tid. Ska prata med barnmorskan om hur vi kan lösa det. För vist har jag de som jag kan fråga. Men jag har ingen som jag vill ha med under förlossningen. Visst där inne före men inte under förlossningen.
Känner mig som en katt som stryker runt när jag är ute. Undviker varje tillfälle tilll att slippa gravid-frågan. Jag hoppas den innått vända sidan av mig inte kommer att vara långvarig. Och det gör ju inte saken bättre att jag känner mig ensam. Ja, jag vet att jag själv satt mig i denna sittuation! Men jag ville för fan inte döda ett barn heller! Vem vill egentligen döda ett barn?!? JAg vet att jag klarar av barnen, en mer spelar ingen roll. Jag har tiden och orken ska jag finna. Alla har ju sina dåliga dagar ibland. Och alla orkar inte med fler än ett barn. Men i mitt hjärta finns det mycket plats. Och jag kommer att ge mina barn en bra och trygg framtid. Jag ska fixa mitt drömjobb och jag ska bli en lycklig och stark person.
Har nyss kommit hem från lite fika hos en vän. Skönt att slippa sitta själv en hel lördag. Och dotra lekte med sin klasskompis där och efter ett tag kom lilleman från sin morbror. Så han lekte en stund med sin dagiskompis. Inhandlade lite kvällsmys grejs och lite mat å nu sitter jag här igen. Men äntligen skiner solen! Som jag har suttit och surat över detta tråkväder idag. Men nu är himlen alldelens blå.
Barnens pappa har blivit delgiven stämningen om vårdnaden. Han hade tydligen både ringt och skickat sms inatt. Han minns det inte själv och jag hade inte inte hört det heller. Att han aldrig kna ge sig. Det enda jag vill är att ha en frisk pappa till barnen som kan sköta sig och leva ett normalt liv. Han var en jätte bra person förra våren, sommaren sen kom pengarna i slutet av september och då brast allt ihop. Han har aldrig varit så här dålig/konstig, frånvarande, som han är och har varit nu. Han är ju inte helt frånvarande, då han ringer och sms:ar mig i tid å otid. Barnen börjar lessna ur rejält och undrar varför deras pappa håller på som han gör. Men han tror att jag sagt åt barnen vad dom ska tycka och tänka och säga. Men de är för sjutton egna individer som har egen vilja och egna känslor. Jag bara hoppas att han fattar någon dag vad han sårar barnen och att han skärper till sig. Mina barn ska då bli starka individer och aldrig låta sig utnyttjas varken av vänner eller någon annan.
Ja allt visar sig hur det kommer att bli i slutändan. Han skulle strida om vårdnaden. Men lycka till om han skulle få hela. Han kan inte ha barnen boende hos sig och det vill dom inte heller. Sen om han blir frisk så är det ju viktigt att barnen har en god relation med honom. Men han kommer aldrig kunna ha det juridiska ansvaret över dem.
Ca 70 dagar kvar av graviditeten. Jag har noll aning om hur jag kommer ta mig till förlossningen, vem som ska vara med. Ibland känns det som det inte spelar någon roll och ibland så känns det inte alls roligt. Visst kan jag ta bilen in själv med. Men som sagt skulle jag få kraftiga värkar direkt så går det ju inte. Sen det med att vara inne på förlossningen själv. Ja det går väl men iom att man aldrig vet hur lång tid det tar så kan det ju bli väldigt tråkigt att vara där inne själv. Ingen att prata med om vad som ska komma eller få hjälp av med det som behövs. Och om det inte finns tillräckligt med personal så är risken stor att jag kommer att få vara väldigt mycket själv. Idag är en sån dag då det känns ganska så hopplöst och ensamt att inte veta. Men det kan ju lösa sig inom sinom tid. Ska prata med barnmorskan om hur vi kan lösa det. För vist har jag de som jag kan fråga. Men jag har ingen som jag vill ha med under förlossningen. Visst där inne före men inte under förlossningen.
Känner mig som en katt som stryker runt när jag är ute. Undviker varje tillfälle tilll att slippa gravid-frågan. Jag hoppas den innått vända sidan av mig inte kommer att vara långvarig. Och det gör ju inte saken bättre att jag känner mig ensam. Ja, jag vet att jag själv satt mig i denna sittuation! Men jag ville för fan inte döda ett barn heller! Vem vill egentligen döda ett barn?!? JAg vet att jag klarar av barnen, en mer spelar ingen roll. Jag har tiden och orken ska jag finna. Alla har ju sina dåliga dagar ibland. Och alla orkar inte med fler än ett barn. Men i mitt hjärta finns det mycket plats. Och jag kommer att ge mina barn en bra och trygg framtid. Jag ska fixa mitt drömjobb och jag ska bli en lycklig och stark person.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Varför skäms du fortfarande??? Vad har du att skämmas för egentligen? Du är med barn, kan inte folk ta det så behöver du inte prata med dom! Du väljer själv vad du tar in i ditt liv och vad du vill ha där! Alla barn som finns på jorden har alla en varsinn historia hur dom kom till, alltså flera miljarder historier... Och du vet ju att du kommer klara av det så varför ska du då gå och skämmas nu? Finns ju ingen anledning alls... Det spelar ingen roll om det var planerat eller inte, ingen som inte ska ta ansvar för bebisen har med saken att göra! Så upp med hakan och visa att du är stolt över magen ;)
Trackback
