Var nöjd...
...med allt som livet ger och allting som du kring dig ser. Glöm bort bekymmer, sorger och besvär.
Jo, jag försöker faktiskt med det HELA tiden. Men allt slår även tillbaka på mig HELA tiden. Känns som jag tappat bort mig själv en aning. Jag funderar mycket på hur jag ska lösa min hjärnas ekvation. Jag vill så himla mycket! Känns som alla får den hjälp och det stöd de behöver och vill ha. Själv har jag lätt att få praktisk hjälp. Men det andra då? Nä, jag mår faktiskt inte super dåligt. Jag känner mig mest bara ensam. Ensam i min familje-vardag. Jag kan ju inte ta första bästa kille bara för att slippa vara ensam allt för länge. Jag vill bara finna den riktiga kärleken. Någon som älskar mig för den JAG ÄR. Som kan acceptera att mitt liv innebär ett liv med mina fyra barn. Och som kan finnas där och stötta mig och hjälpa mig med barnen. Det som ingår i en helt vanlig familj, med två friska föräldrar.
Jag hoppas att jag någon gång finner tryggheten och får leva i en normal familj med en kille som kompleterar mig och kan ge mig en spontan kram. Någon jag slipper tjata på. Jag har ju levt ett liv som jag trott varit normalt. Men fan det var ju bara det fina alltså barnen som var det normala. Men jag vet nu vad jag INTE ska göra. Men vem ska tala om för mig HUR jag ska göra? Ja, skit samma. Kanske ingen som förstår iaf...
Men en sak är säkert och det är att jag är otroligt glad över och nöjd med mina barn och deras framsteg. Glad att jag har ett tak över huvudet, en skaplig ekonomi, bil som rullar och tar mig dit jag behöver.
Just nu skulle jag behöva en resa till värmen. Ett varsitt rum till barnen färdigt. Större bil. Och att få börja träna inför min framtid. Tre av fyra går att uppfylla. Så det visar sig innan årets slut iaf.
Dax att sova. Massa fix med alla kläder i morgon.
Jo, jag försöker faktiskt med det HELA tiden. Men allt slår även tillbaka på mig HELA tiden. Känns som jag tappat bort mig själv en aning. Jag funderar mycket på hur jag ska lösa min hjärnas ekvation. Jag vill så himla mycket! Känns som alla får den hjälp och det stöd de behöver och vill ha. Själv har jag lätt att få praktisk hjälp. Men det andra då? Nä, jag mår faktiskt inte super dåligt. Jag känner mig mest bara ensam. Ensam i min familje-vardag. Jag kan ju inte ta första bästa kille bara för att slippa vara ensam allt för länge. Jag vill bara finna den riktiga kärleken. Någon som älskar mig för den JAG ÄR. Som kan acceptera att mitt liv innebär ett liv med mina fyra barn. Och som kan finnas där och stötta mig och hjälpa mig med barnen. Det som ingår i en helt vanlig familj, med två friska föräldrar.
Jag hoppas att jag någon gång finner tryggheten och får leva i en normal familj med en kille som kompleterar mig och kan ge mig en spontan kram. Någon jag slipper tjata på. Jag har ju levt ett liv som jag trott varit normalt. Men fan det var ju bara det fina alltså barnen som var det normala. Men jag vet nu vad jag INTE ska göra. Men vem ska tala om för mig HUR jag ska göra? Ja, skit samma. Kanske ingen som förstår iaf...
Men en sak är säkert och det är att jag är otroligt glad över och nöjd med mina barn och deras framsteg. Glad att jag har ett tak över huvudet, en skaplig ekonomi, bil som rullar och tar mig dit jag behöver.
Just nu skulle jag behöva en resa till värmen. Ett varsitt rum till barnen färdigt. Större bil. Och att få börja träna inför min framtid. Tre av fyra går att uppfylla. Så det visar sig innan årets slut iaf.
Dax att sova. Massa fix med alla kläder i morgon.
Kommentarer
Trackback
