ensammafyrbarnsmamman

Mycket snurrar i mitt huvud. Jag älskar verkligen sambon! Vi har roligt ihop, kan diskutera ekonomin och andra förändringar så som rust. Men jag känner mig så förbannat i vägen! Vi umgås mycket och jag tycker om det otroligt. Men vi missförstår varann så lätt! Eller mer han mig. Och det är inte roligt. Jag blir så ledsen. Tänk dig att du frågat din älskling att ta en promenad sen väljer han att göra det med sin jobbarkompis. Vet det är mycket med jobbet nu. Men dom pratar hela dagarna. Han berätta att han ofta gick med sin mamma förut men att det aldrig blir nu. Jag sa han kunde göra det när jag är borta på annat. Men det förstod inte han. JAG VILL JU UT Å Gå!!! Har frågat många gånger men får ett inte nu, orkar inte, eller nå annat till svar. Senast idag så frågade jag om vi skulle luncha då det va väldigt längesen och han sa det själv för nån dag sen att det va längesen. Imorse får jag ett, vi får se. Då sa jag att jag inte ville. Känner mig utstött med massa känslor som jag inte vet vart jag ska göra av... Han älskar mig det vet jag. Men jag känner mig inte viktig. Hur ska jag få mig att inte må dåligt över hans klumpighet i ordval och att han inte tänker sig för? Vill leva med honom han är så snäll och ställer upp mycket. Jag älskar honom! Jag måste finna känslan i mig som får mig att inte ta åt mig. Men vart finns den???

Känner mig lite nere. Känns himla tomt när vi inte är tillsammans. Men på torsdag så blir vi två igen:) Och jag längtar!

Nu när det bara är jag och mina barn, så hinner jag tänka och känna. Vissa saker känns så... Ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka det... Jag känner mig lite överkörd ibland. Som om jag är i vägen. Förstör något som varit. Som egentligen inte funnits på många år. Men jag tycker att det känns som någon går in i mitt hem utan min tillåtelse. Jag vet att det inte är mitt. Men det känns ändå konstigt. Som om jag inte spelade någon roll. Som att min åsikt inte är viktig. Jag har tagit hem alla kläder för att jag inte vill vara i vägen när jag inte är där/hemma. Förlåt att jag "tagit" någons pappa, son, ex, kompis. Men det är det sista jag gjort! Jag älskar T och trodde inte att dessa känslor fanns. Jag vill leva mitt liv med honom och våra barn. Jag älskar våra små utflykter vi gjort ensam och hela familjen. Jag vill leva hela mitt liv med honom!

Läser du det här, så ska du veta att det inte känns lätt att komma in i livet med någon som redan har allt inrutat och tar det som det är. Men jag älskar dig oavsett och vet att vi är gjord för varann! Nu vill jag att du kommer hem så jag får krama dig och tala om hur mycket du betyder för mig❤❤❤

Jag vill inte vänja mig vid ensamhet igen ;)

Jag älskar dig!

Vi alla som är här idag,
vi har länge väntat på detta ögonblick då ni,
NN och NN,
skulle visa detta tecken på eran kärlek till varandra.
Att dela livet med någon som man fått uppleva så många fina och även ibland sorgsna händelser med,
det är en styrka ni ska vara stolta över!
Många par växer ifrån varandra eller ger upp alldeles för lätt.
Ni är ett bevis på att kärlek finns och att den kan växa sig starkare.
Tre underbara barn som ni gett liv, som ett bevis på eran kärlek.
Tre barn som ni får se växa upp och glädjas med tillsammans,
som får uppleva eran kärlek.
Allt är inte rosenrött i ett förhållande.
Ibland blir det inte alls som man tänkt sig.
Jag om någon är ett bevis på detta.
Men för mig och många fler har ni bevisat att kärlek finns
och att ingenting är omöjligt.
Jag vill även tacka er för att ni alltid funnits för mig
och gett mig hopp.

Så nu vill jag utbringa en skål för er.
Jag önskar er lycka till med erat nya liv som gifta.

Mitt liv är inte riktigt mitt just nu, inte jag. Men jag tar dagen som den kommer. Det är inte min grej att leva i ovisshet och väntan. Jag brukar ta tag i saker, men med kärlek och längtan så kan man inte styra. Har ju vart på dejt några gånger. Och jag riktigt avskyr att själv inte veta, inte våga släppa fram. Men jag får vänta och se hur det blir. Självklart kan jag påverka till viss del. Men jag vill inte fråga, vågar inte fråga.

Igår/inatt satt vi och prata framtid. Han ville att jag skulle följa med och campa i sommar så att han och hans kompis kunde ut och skogscykla. Men som sagt, jag vågar inte hoppas på något. Vi har samma drömmar och mål och det känns himla bra att prata med honom. Han lyssnar och jag känner att jag lyssnar på honom.  Jag har under många år drömt om att bygga mitt eget hus, självklart med en karl som har samma önskan. Och nu finns han i närheten. Inte just för att "vi" ska bygga ett hus, men det att ha samma dröm. Lika så pratade vi brölopp och han sa att man ska ju gifta sig av kärlek och inte av praktiska själ. Och jag håller med. Även om det är smidigt att vara gift om man har gemensamma barn. Han verkar ha en bra och nära relation med sina föräldrar. Och han hade sagt till sin mamma att om han skulle träffa en tjej med barn så får hon inte göra skillnad. Väldigt olikt många andra killar jag mött.

Så vi får se vad detta utvecklas till.

Några rader från en förvirrad bortaspelare ;)

En dag som både känts katastrof och bra. Var och anmälde mig till bemanningen i kommunen idag. Kändes rätt okej ändå. Skrev bara i två ställen som jag kan tänkas vara på. Sen var det möte med chefen på bb och då bröt jag ihop. Jag har känt att det varit något. Men ingen har sagt något. Inte gett feedback eller sagt om jag gjort något galet. Förutom någon enstaka grej, som jag sedan gjort rätt med. Men idag kom smällen. Det var så himla fåniga grejer så jag grät nog ännu mer för bara för det. Jag hade tex inte socialkompetens... Jag har fått bra respons från mina andra handledare på andra praktiker och jobb att det är just det jag haft. Men jag har väl trampat någon på tårna med min framåtanda, antar jag. Antgligen någon som jobbat där i 30 år! Sen fick jag inte säga "Det där namnet känner jag igen" om jag skulle se att någon låg inne på bb eller förlossningen. För det hade inget med mitt jobb att göra!?! Men att de som jobbat där i massa år sitter och kommenterar vilka som ligger inne och vem som känner vem, det är tydligen inte samma regler där. Viste jag från början att jag inte fick nämna det till dem jag jobbar med så hade jag såklart inte sagt något. Har hänt max två gånger på sex veckor att jag känt igen ett namn och då har det inte ens behövat varit den jag trott. Jag siitter aldrig och kollar journaler eller ens klickar runt på min handledares inlogg. Kollar jag så gör jag det när handledaren skriver. Och då för att lära mig! Jag vet att det är stor sekretess på allt!!! Jag får inte ens med en blinkning tala om vem som ligger på bb, vem jag har haft hand om, om jag hört att någon fött barn och legat där när jag varit ledig. Och jag tänker inte riskera att åka dit på en sån grej. Men sen att alla andra praktikanter sitter och klickar sig runt på beläggningslistan både bbs och förlossningen, läser alla journaler fast dom inte har de patienterna. Samma med andra anställd personal, de läser också båda sidor fast dom inte har hand om patenterna. Jag fattar faktiskt inte problemet, vad jag gjord som stött någon så mycket. Sen var det en ännu mer komisk grej som hänt. Det var att jag suttit i fikarummet med de andra, chefen hade sett det. Några hade berättat en rolig historia, som jag tydligen hade fortsatt lyssna på istället för att svara på en grej som en annan barnsköterska sagt. Jag har inte ett minne av den situationen. Jag skulle inte lyssna på de andra när de pratade tydligen. Sen så ska jag alltid tänka på att resa mig upp efter att min 30 minuters rast varit och då gå och göra något. Ja ha, men alla andra som jobbar där och får lön, varför blir inte dom tillsagda om det?!?! Så på dessa löjliga grunder, skulle jag inte få arbeta som undersköterska på bb i sommar, alltså inte ersätta någon ordinarie. MEN jag ska få arbeta som resurs på både bb och förlossningen 75% dagtid, vardagar som undersköterska. Alltså det gör mig inget. Men varför inte ge en bättre handledning och feedback under tiden? Jag har inte gjort ett dåligt jobb, det höll hon med om. Hon tyckte mycket om mig och tyckte jag arbetade på bra. Jo, hon tyckte att jag hade lite dålig rutin på kaffekokandet och matvagnen också?!? Jag gör ju inget annat än hämtar matvagn och kokar kaffe. Så det är väl någon som arbetat länge, som gnällt. Jag grät, hyperventilerade och snora från samtalets början till dess jag kom hem. Känner mig kränkt av de personer som jag jobbat med och för. Känner mig så genomgången och luppkollad. Jag reagerade nog som jag gjorde bara för att jag har känt att det varit något. Jag talade om det för chefen att jag känt det. Jag ifrågasatte varför hon inte sagt något tidigare och varför ingen annan sagt något för att rätta till de "stora" problemen. Men det hon sa var att ingen nog vågade och hon själv ville vänta. Men hur fan ska jag då veta vad jag gör för "fel".

Livet är i gungning rejält. Även kärleksfronten har börjat gunga. Men vart det bär härn vet ingen ännu.

Förmånstagarförordnande för livförsäkring

Förmånstagare till utfallande dödsfallskapital är, om inte den försäkrade har anmält särskilt

förordnande till Trygg-Hansa, i nedan angiven ordning:

a) Make/maka, registrerad partner eller sambo.

b) Den försäkrades arvingar.

Förmånstagare enligt a) kan helt eller delvis avstå från sin rätt till förmån för förmånstagarna

enligt b).

Med make/maka samt registrerad partner avses här den med vilken den försäkrade var

gift/registrerad partner med vid sin död. Förordnande till förmån för make/maka alternativt

registrerad partner upphör att gälla när ansökan om äktenskapsskillnad eller ansökan om

upplösning

av partnerskap inkommit till domstol.

Med sambo menas den person den försäkrade sammanbor i ett parförhållande och har

gemensamt hushåll med vid dödsfallet under förutsättning att ingen av dem är gift eller

registrerad partner.

Vid förmånstagarförordnande till arvingar fördelas försäkringsbeloppet enligt arvsrättens

regler.

Särskild förmånstagarblankett med information finns att beställa hos Trygg-Hansa.

Förmånstagarförordnandet

kan inte ändras genom ett testamente.